Det var fullsatt på Bangs seminarium Feminism för vem? på Kulturhuset i Stockholm.

Bild: Bang

#8mars: ”Kampen går vidare”

2014-03-14 | Bella Frank padlock 1

8 MARS/INRIKES

Det var ett fullsatt Studion på Kulturhuset som på internationella kvinnodagen samlats för att lyssna till Bangs panelsamtal ”Vem är feminismen för?” som bland annat kom att handla om vikten av rum, fysiska såväl som de sociala mediernas rum. Ida Ali-Lindqvist, Devrim Mavi, Alexander Alvina Chamberland och Tiina Rosenberg satt i panelen och moderarade gjorde Ulrika Dahl.

Solen sken in från de stora fönstren till salen vid Sergels torg-fontänen i Stockholm när moderator Ulrika Dahl, genusvetare och nyss utkommen med boken Skamgrupp, drog igång med att åkalla Sojourner Truths tal från mitten av 1800-talet, Ain't I a woman, och betecknade mötet för dagen som något av ett stormöte i ”klassisk feministisk anda”. Under samtalet avhandlades frågor kring vilka strategier eller framgångar som varit värda att minnas, vad som gör en feministisk aktion framgångsrik, vilka de feministiska frågorna är i dag och rummens betydelse – fysiska rum och rummen på de sociala medierna.

Den senaste frågeställningen, om fysiska mötesplatser kontra rum på olika sociala medier hakade tag i den debatt som förs på en rad olika ställen både i inom-aktivistiska/feminisiska rum och i en bredare samhällsdebatt, som också förs i andra geografiska rum långt utanför Sveriges gränser. I Sverige har debatten synliggjort konflikter i och kring sådana rum, aktualiserad bland annat inför 8 mars i Stockholm genom olika synpunkter kring en feministisk fest vilket föranledde stor diskussion med stundtals mycket hårda ord.

Lika krav på fest och parti?

Detta knöt Ulrika Dahl an till då hon beskrev Stockholm som ett vibrerande rum med många olika feministiska aktiviteter med aktivister som ställer krav på dessa rum – just för att de är feministiska. Hon undrade: Om vi tänker oss att feminism kan vara många olika saker, en fest, en tidning, en kurs – ska vi eller kan vi ställa samma krav på alla feministiska aktiviteter? Är en fest samma sak som ett parti eller en panel på internationella kvinnodagen?

Devrim Mavi som i dag är chefredaktör för den fackliga tidningen Hotellrevyn, men som tidigare jobbade med den antirasistiska tidskriften Mana i Malmö, svarade: både ja och nej. Nej, eftersom behovet av olika former av separatistiska rum finns, kring kön, trans eller rasifiering till exempel. Ja, eftersom representation är viktigt, och hon pekade på sina erfarenheter inom Feministiskt initiativ där hon mellan 2005-2006 var talesperson:

– När Fi i början skulle komma överens om plattform var det viktigt att ha en hbtq- och en antirasistisk plattform. Och sådant påverkar vem som känner att ”det här är för mig”, sade Devrim Mavi.

Alexander Alvina Chamberland, aktivist, performance-artist, och genusvetare, som också skrivit inlägg i debatten som har rört sig kring 8-marsfesten och kring vilka konfliktytor hen menar den debatten egentligen handlade om. På Ulrika Dahls fråga menade hen att samtidigt som det finns en klyfta mellan aktivistisk feminism och mediefeminism vill hen inte lägga för mycket fokus eller tid på den klyftan.

– Jag vill hellre söka mig till en aktivistisk feminism. Komma ifrån idoltänket. Det handlar idéer, inte om personer. När vi kritiserar är det idén, inte personen och om vi kan komma ifrån defensiviteten tror jag att vi kan komma till ett mer lyssnande klimat och komma framåt, sade Alexander Alvina Chamberland.

Glesbygdens hederskultur

Tiina Rosenberg, teater- och genusvetare, professor och rektor för Konstuniversitetet i Helsingfors i Finland, lyfte fram vikten av att kunna hoppa mellan olika sammanhang och därmed också vara beredd att anpassa graden av nyanser. Ibland behövs det helt enkelt en mer grundläggande inställning, vid andra tillfällen går det att göra analyserna mer finmaskiga:

– Jag tror att man måste tänka på det, sade hon och förklarade att hon själv ändrar sitt språk och sin argumentation beroende på situation:

– Det kan bli fruktansvärt tjatigt ibland inte minst om man hållit på med genusteori. Men man måste ta tag i saker utifrån de förutsättningar som finns och inte bli frustrerad, sade hon.

Seminariet hölls under tidskriften Bangs evenemang på Kulturhuset i Stockholm på den internationella kvinnodagen, men återkopplade inte bara till sociala rum utan också geografiska rum bortanför Sergels torg inte minst då Ida Ali-Lindqvist, frilansjournalist och samhällsdebattör, berättade om Östersund, staden där hon växte upp.

– Jag generaliserar nu men många kvinnor i glesbygd känner sig inte inkluderade i feminismen. I glesbygden finns också en hederskultur för alla känner alla, sade hon och förklarade svårigheten att anmäla en person för något som misshandel då förövaren kanske sitter i kassan i den lokala affären.

En Umeå-bo i publiken undrade hur den feministiska rörelsen kan hjälpa undersköterskor och de som jobbar i hemtjänsten till bättre löner och arbetsvillkor – och om den faktiskt gör det i dagsläget. Devrim Mavi sade att hon trodde det och pekade bland annat på det gamla feministiska kravet om arbetstidsförkortning. Tiina Rosenberg tryckte på att frågor som hur en likalön ska åstadkommas inte är en fråga som kan lösas av någon ensam, vare sig person eller rörelse.

– Aktivism räcker inte till. Fackliga frågor, politiska frågor, måste lagstiftas.

– Det är inte en fråga som feminismen kan lösa på egen hand men feminismen bidrar till analysen, men den politiska makt har inte feminismen att den kan sätta agendan, sade hon.

Alexander Alvina Chamberland betonade vikten av att tala om klass eftersom klassperspektivet inom den intersektionella feminismen ibland glöms bort.

Hen – och arbetsvillkor

Men panelen menade att olika frågor inte står i motsättning till varandra. Att driva på debatten om hen utesluter inte kamp för likalön eller arbetsvillkor. Tvärtom hänger de ofta ihop. Devrim Mavi exemplifierade från de frågor som är relevanta för Hotellrevyn, Hotell- och restaurangfackets medlemstidning, och tidningens läsare.

– Det är ett litet fack, med Sverige sämsta avtalslöner. Hälften jobbar deltid, hälften har invandrarbakgrund, många är på olika sätt försvagade på arbetsmarknaden, med sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Kvinnorna som driver arbetet är politiskt och facklig aktiva men de är också feministiska och vi borde vara bättre på att släppa in de erfarenheterna när vi pratar om feminism. Bara för att vi sysslar med representation betyder det inte att vi lämnat frågorna om sexuella trakasserier på arbetsmarknaden – det går inte ens att anmäla för sexuella trakasserier om det kommer från en kund.

Mot slutet återkom Ulrika Dahl till diskussionen om rum, var diskussioner förs och om för- och nackdelar med att sitta i fysiska rum kontra andra rum som till exempel rum på sociala medier. Ida Ali-Lindvist menade att samtidigt som hon uppskattade det fysiska rummet, och de möten som sker genom till exempel en paneldebatt på 8 mars så är det många som upplever att de i sådana rum inte får sin röst hörd och att de därför främst använder de sociala mediernas rum:

– Många för sin kamp på nätet och blir utbrända på grund av det hårda klimatet som finns. De senaste diskussionerna har förts på ett väldigt hårt sätt, de kring festerna. Många mår dåligt, sade hon.

Olika rum vid olika tillfällen

Panelen var överens om att det finns risker i att inte mötas i fysiska rum, och i samtalet betonades både eftertänksamhet och reflektion såväl som direkta möten. Devrim Mavi beskrev sig själv som en dinosaurie vad gäller sociala medier, och påtalade svårigheten för henne att å ena sidan hänga med i vad som händer där, i en tråd på Facebook eller en hashtagg på Twitter och å andra sidan jobba. Alexander Alvina Chamberland underströk att sociala medier har fyllt ett stort och viktigt behov för många, inte minst för personer som kanske är rädda för att lämna hemmet då de riskerar att mötas av våld eller hat:

– Det är viktigt för representation, men kanske inte för reflektion. Sociala medier är hela tiden en het potatis, Twitter är värst. 140 tecken – hur reflekterande diskussioner kan en ha? Blir det bara soundbites? Jag är inte helt emot, men det måste finnas kritik mot det. Annars missar en det som händer i ett möte öga mot öga, och förlorar reflektion.

– Twitter är bra när det brinner och gäller en akut politisk kamp, det är ett bra sätt att sprida information. Solidaritet, lyssnande, reflektion och kamp, de fyra hashtaggsen, sade Alexander Alvina Chamberland och lade till:

– Jag har inte twitter.

Tiina Rosenberg betonade vilken viktig demokratisk funktion sociala medier har, drog paralleller till tidigare diskussioner som kretsat kring ny teknik, och hade också ett råd:

– Man måste inte läsa allt, man måste inte gå in i allt. De som minns när VHS-tekniken kom som föranledde debatten kring Motorsågsmassakern, att VHS skulle förstöra allt. Använd de saker som känns ok, men inte skippa det andra.

– Kampen fortsätter, avslutade hon.