Heder ur brottsofferperspektiv

2013-01-10 | Linnéa Bruno padlock

OPINION

Den svenska debatten om hedersrelaterat våld är på väg bort från polariseringen mellan de som menar att våldet uteslutande kan förstås inom ramarna för så kallad hederskultur, och de som hävdar en ensidig könsmaktsförståelse. Feministiskt Initiativs Linnéa Bruno ser skäl till försiktig optimism och redogör för de politiska förslag som just nu utvecklas inom partiet.

Linnéa Bruno är doktorand i sociologi, ledamot i Feministiskt initiativs skuggriksdagsgrupp och har flerårig erfarenhet inom tjej- och kvinnojoursrörelsen.

Läs också:

2013-01-04 Kvinnors frihet förutsätter sekulär rättvisa

* intersektionalitet är ett samhällsvetenskapligt begrepp som synliggör hur olika maktordningar samverkar och i vissa fall förstärker varandra. Begreppet har sin bakgrund i den antirasistiska feminismen i USA. Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningen om identitetskategorier som kön/genus, sexualitet, ålder, klass, funktionsduglighet, etnisk tillhörighet och religion.

Jag vill inledningsvis tacka Maria Hagberg för en utmärkt artikel. Hagberg ger bland annat exempel på hinder för arbetet mot hedersrelaterat våld i Sverige, visar på några av de utbildningsinsatser som behövs inom rättsväsendet och påminner om jämställdhetspolitiska framsteg.

Mitt syfte med detta inlägg är att delvis instämma i, men även bemöta, den generellt riktade (?) kritiken mot feministiskt och akademiskt problematiserande av landvinningar inom jämställdhet samt av begreppet hedersrelaterat våld. Det är två stora frågor som jag ska försöka att här fatta mig kort kring, utan anspråk på att ge hela bilden. Jag vill med artikeln också uttrycka en försiktig optimism vad gäller möjligheterna till ett bredare feministiskt ställningstagande för brottsofferperspektivet och ett intersektionellt* perspektiv på hedersrelaterat våld och förtryck. Detta genom att exemplifiera med förändringar som är på gång i det parti jag företräder, Feministiskt initiativ.

Den svenska debatten har präglats av en polarisering mellan de som menar att våldet uteslutande kan förstås inom ramarna för så kallad hederskultur, och de som hävdar en ensidig könsmaktsförståelse. Medan begreppsdiskussionen alltjämt fortgår pågår våldet, som organisationer som GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) och Somaya, samt en hel del offentligt anställda och ideella bedriver ett outtröttligt arbete för att motverka. Det senaste decenniet har dock mer nyanserade tolkningar etablerats inom forskning.

Enligt ett intersektionellt perspektiv, som förespråkas bland annat Nationellt Centrum för Kvinnofrid, räcker varken kultur eller könsmaktsordningen som enskilda förklaringar, varken till hedersrelaterat våld eller övrigt. Våld måste alltid förstås i sitt sammanhang, i relation även till makt kopplad till ekonomiska resurser, klass, rasifiering med mera.

Som ledamot i Feministiskt initiativs skuggriksdagsgrupp och i en särskild grupp med uppdrag att utveckla politiken mot våld, driver jag bland annat frågan om ett intersektionellt perspektiv på våld i nära relationer, inklusive hedersrelaterat våld. Vid kongressen i april i år tas ställning till ett femtiotal förslag som arbetats fram. Vår hållning är (ännu inte) partiets officiella, men som jag ser det, nödvändig både för ett förbättrat våldspreventivt arbete i Sverige och för partiets trovärdighet i frågor kring våld.

Sedan sent 1990-tal finns officiellt i Sverige en etablerad förståelse av mäns våld mot kvinnor som samhällsproblem. En rad statliga initiativ har tagits för att möta problemet, bland annat införandet av brottsrubriceringarna grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning. Med utgångspunkt i forskning om våld i nära relationer, var dessa nya brott avsedda att fånga ett systematiskt förtryck, där de enskilda våldshändelserna isolerade var för sig inte behövde vara allvarliga, men sammantagna visade ett mönster av kontroll och grov kränkning.

Utvärderingar visar att lagen sällan används enligt lagstiftarens intentioner. Fokus läggs ändå ofta på enskilda händelser, som avfärdas om de inte var för sig kan definieras som grov misshandel. Dessutom innebär lagstiftning inom andra områden, som utlänningslagen och familjerätt, att motstridigheter uppstår och att skyddet mot fortsatt våld kan prioriteras bort. Det gäller exempelvis våldsutsatta utan svenskt medborgarskap, som kommit hit genom så kallad kärleksinvandring, och barn som enligt familjerättsligt beslut tvingas till boende eller umgänge med en våldsutövande förälder. Arbetet mot våld behöver utvecklas inom alla delar av välfärdsstaten.

Kvinnojourerna har som opinionsbildare spelat en avgörande roll i kampen för att få våld i nära relationer etablerat som ett samhällsproblem som det krävs gemensamma krafter för att möta, och räddat många enskildas liv. Inte minst har de jourer som har beredskap och särskild kompetens att skydda kvinnor utsatta för hedersrelaterat våld en avgörande roll för brottsoffren. Dessa kvinnor utsätts för ett kollektivt hot, kan ha svårare att få stöd av myndigheter, samtidigt utsättas för rasism och ha få alternativa möjligheter till skydd.

Att kvinnojourerna inte är myndigheter och att personal och ideella inte har anmälningsplikt är en viktig förutsättning för etablerandet av förtroendefulla relationer med de stödsökande. Stödet behöver dock bli mer långsiktigt, då många efter den akuta fasen återvänder till en våldsam relation eller till sin familj. Trycket på kvinnojourerna har ökat dramatiskt de senaste åren. Mer än hälften av alla kvinnor som söker skydd nekas på grund av platsbrist, enligt en aktuell kartläggning av Feministiskt initiativ.

Genom omfattande utbildningssatsningar och stöd till boenden finns en viss beredskap att ge skydd från fortsatt våld. Resurserna är dock otillräckliga. De utbildningssatsningar som genomförts har också i många fall överbetonat kulturella förklaringar till just hedersrelaterat våld. Kunskap om mäns våld mot kvinnor som bredare och strukturellt problem har ibland förbisetts (att någon exakt gräns mellan kultur och struktur inte finns är ett tema som inte utvecklas här). Vidare märks en tendens att förstå kultur som något statiskt. Dessa tolkningar har gett näring åt nationalistiska uppfattningar om att förtryckande kulturella uttryck endast finns hos ”de andra”. Men svensk identitet, vithet eller kristendom är inga garantier för demokratiska värderingar, något som under 2012 visats med all önskvärd tydlighet.

Min hållning är att begreppet hedersrelaterat våld inte är oproblematiskt som vetenskapligt begrepp betraktat – exakt hur det ska avgränsas och hur ska ”heder” förstås. I det konkreta arbetet med att förebygga våld, göra riskbedömningar och ge stöd till de som utsätts behövs dock ett särskilt begrepp, tillsammans med en medvetenhet om att våld i namn av heder inte är väsensskilt från annat våld där maktordningarna kön, släktskap och ålder är centrala. Förtryckets kollektiva karaktär innebär utmaningar för svenskt rättsväsende och för socialtjänstens familjeorienterade arbetssätt. Riskbedömningen måste bli en annan när kvinnan eller ungdomen hotas av fler än en person.

Förslag som förs fram av olika organisationer är att i brottsbalken instifta en särskild brottsrubricering för hedersrelaterat våld. Jag anser att brottsrubriceringarna grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning istället torde kunna tillämpas i dessa fall, när våldet ingår som en del i ett systematiskt förtryck av upprepade hot, våldshandlingar och kränkningar. När de många förslag till förbättringar inom rättsväsende och ökade resurser till jourerna och socialtjänsten som jag med flera föreslår att Feministiskt initiativ (och gärna andra) ska driva förverkligas, ska dessa förbättringar även komma utsatta för detta slags våld till del. Ökade resurser till skolans elevhälsa ska främja ungas möjligheter att få sina svårigheter hemma uppmärksammade.

Inom skolan behövs en tydlig strategi för att säkerställa alla barns och ungas rättigheter. När föräldrar per automatik informeras om varje ordningsöverträdelse eller frånvaro kan det innebära stora risker för elever som utsätts för förtryck och våld hemma – oavsett om det sker i namn av heder eller inte. Jag har själv haft stödsamtal med ungdomar som misshandlats grovt efter att lärare ringt hem till föräldrar och berättat om skolk. Skolan bör utveckla alternativ till sådan disciplinering.

Jag instämmer i Hagbergs konkreta förslag och vill lägga till följande, för att bekämpa just det våld i nära relationer som utförs i hederns namn i Sverige:

Att brottsrubriceringarna grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning tillämpas så som var tänkt när de infördes, att straffet höjs till minst ett år samt att dessa brottsrubriceringar tillämpas för systematiskt hedersrelaterat förtryck med upprepade kränkningar.
Att möjligheten till dispens för att ingå äktenskap för personer under 18 år tas bort.
Att handlingar i syfte att tvinga någon att gifta sig mot sin vilja kriminaliseras.
Att relevanta professionella som pedagoger, elevhälsopersonal, kuratorer på ungdomsmottagningar, polis och utredare inom sociala barnavården ges fortbildning om hedersrelaterat våld ur intersektionella perspektiv, inklusive riskbedömning.
Att alla äktenskap som ingåtts utomlands, när någon av makarna var under 18 år, ogiltigförklaras.
Att skolan tar sitt demokratiska och sociala uppdrag på större allvar och att tydliga strategier för att säkerställa alla barns rättigheter utvecklas och tillämpas. I uppdraget ska ingå att informera alla barn, unga och föräldrar om dessa rättigheter. Förtryck, våld eller diskriminering kan aldrig accepteras med hänvisning till tradition eller kulturella sedvänjor.