Dags att sätta stopp för det oansvariga utgivarskapet!

2012-06-11 | Anna-Klara Bratt padlock

OPINION

”Stäng kommentarsfälten - eller moderera dem själva.” Den uppmaningen kommer från Anna-Klara Bratt efter Feministiskt Perspektivs artiklar om att tonen inte förbättrats bland kommentarerna på nätet.

RELATERADE ARTIKLAR:

2013-12-13 SVT Debatt ser inga skäl att angripa Avpixlats dominans

2012-06-20 Nils Funcke: Medierna ska moderera själva

2012-06-08 Ingen förbättring bland kommentarerna

2012-06-08 Interaktiv Säkerhet modererar svenska medier

2012-01-13 Liten Krets koordinerade SCUM-drev

I veckans nummer av Feministiskt Perspektiv framgår att tonen och jargongen i de stora medieaktörernas kommentarsfält inte blivit bättre – trots uppstramningar av regelverken sedan massakern på Utøya förra sommaren.

Tvärtom rensas kommentarerna av de som försöker bemöta rasismen och sexismen bort medan de de rasistiska och sexistiska kommentarerna får ligga kvar.

I korrespondens som Feministiskt Perspektiv tagit del av viftas bloggare och andra som har försökt att bemöta rasismen eller sexismen bland kommentarerna bort av modereringsföretaget med standardsvar och hänvisning till regelverken.

Som också står att läsa i veckans Feministiskt Perspektiv modereras de flesta stora medieaktörers kommentarsfält av ett och samma företag – Interaktiv Säkerhet. Spekulationer om huruvida företaget har en rasistisk agenda eller kanske bara lider av okunnighet har länge florerat på nätet. När vi konfronterar IS med uppgifterna orkar de inte ta del av vårt omfattande material utan hänvisar till respektive kunders regler. De i sin tur gömmer sig bakom att kommentarerna inte omfattas av det ansvariga utgivarskapet.

Trist, konstaterar redaktionerna lite lojt, att det bara finns ett företag som ägnar sig åt digital moderering på marknaden. De menar att lösningen skulle vara fler företag inom branschen. Att de själva skulle ta ansvar för kommentarerna på sina egna webbsidor däremot, är uteslutet. De menar att de inte har resurser.

Vad de i själva verket säger är att de inte har resurser att utöva ansvarigt utgivarskap. De medverkar därmed inte bara till att sunka ner medier och nätet i allmänhet men spelar också ett högt spel med pressfriheten.

Sverige har historiskt haft en stabil och generös press- och yttrandefrihetslagstiftning. Det var bland annat just det som lockade Julian Assange till Sverige sommaren 2010. Under slutet av 90-talet inskränktes friheten något avseende hets mot folkgrupp. Det var en smärtsam gränsdragning, men den ansågs nödvändig i ljuset av den rasism och det rasistiska våld som präglade samhället just då.

I dag framstår de diskussioner som ägde rum då närmast obegripliga med tanke på hur mycket rasism, islamofobi, sexism och antifeminism som fullkomligt rinner ur våra stora mediers interaktiva portar.

Att kommentarerna inte omfattas av det ansvariga utgivarskapet är inget annat än en kollektiv blackout – hos så gott som samtliga stora medieaktörer i Sverige. Det handlar krasst om att de stirrat sig blinda på intensiteten i den digitala trafiken – för att tjäna pengar. I botten ligger svikande upplagor och ren och skär rädsla för att slås ut av nya medier. Det är beklagligt när de som borde vara bäst rustade att stå upp för yttrande- och pressfrihetslagstiftningen är de som föll hårdast för frestelsen att avsvära sig ansvar.

Det kanske viktigast inslaget är i pressfrihetslagstiftningen är meddelarskyddet. Det medger en uppgiftslämnare att förbli anonym för att slippa hängas ut, offra arbete eller familj, och därmed kunna delge angelägna uppgifter till medier. Men det betyder inte att ingen vet vem som lämnat uppgiften, bara att källan står skyddad mot efterforskningar från ibland stora intressen.

Meddelarskyddet för uppgiftslämnare är inte alls samma sak som möjligheten att vara anonym på nätet. Här går många nätliberaler vilse. Tyvärr också våra största medier, trots att de har över hundra år av erfarenheter av att redigera insänt material och tips.

I alla tider har det kommit galna, hätska, hatiska eller direkt hotfulla kommentarer till tidningar. Fram till nätets uppkomst fanns också insikten om behovet av redaktörer som ansvarade för vad som faktiskt publicerades i den tryckta tidningen. Det samma borde naturligtvis gälla även nätkommentarerna. Självklart borde alla kommentarer granskas innan de publiceras. I alla fall så länge möjligheten att gömma sin identitet tycks vara förutsättningen för en kommentar.

Chansen att ett intressant och interaktivt samtal kommer att äga rum skulle därmed också öka med flera hundra procent. Vi skulle kunna tala om en öppet demokratisk kommunikation – inte modererad hets mot folkgrupp med ansvariga utgivares goda minne.

Risken att drakarna skulle förlora i trafik är dessutom inte så stor. Våra tidigare undersökningar har visat att hatarna består av en relativt liten grupp som sällan lämnar datorn utan istället växlar mellan olika alias för att på så sätt kunna sprida mesta möjliga mängd rasism och antifeminism. Därmed har våra största medieaktörer i stället förvandlat sig själva till papperskorgar. Frågan är om det egentligen inte är direkt regelvidrigt?

Konsekvensen av att, som i dag, högaktningsfullt strunta i vad som skrivs på den egna sidan är också att stora grupper känner sig exkluderade, förbisedda eller utpekade. Inte bara i kommentarsfälten utan från hela medievärlden som så tydligt visar att det är fritt fram för islamofobi och antifeminism.

Bland de aktörer som nyttjar modereringsföretaget IS finns GP, DN, AB, Expressen, SVD, TV4 men också Sveriges Radio och SVT Debatt. I och med det står svenska staten som ytterst ansvarig för hoten och hatet. Det är faktiskt anmärkningsvärt. Visst, tillgången till nätet har inneburit omvälvande förändringar av hela medievärlden, men nu går det inte längre att skylla på bristande överblick.

Det finns bara en sak att göra: Stäng kommentarsfälten – eller moderera dem själva! Och, kanske viktigast av allt, inkludera allt som skrivs i medier med registrerade utgivarskap och visa därmed lite respekt – inte bara för läsarna men också för pressfriheten.

Bete sig illa på nätet – det kan man göra under egen flagg.