Samlad röst för rättvisa i Mexiko

2011-06-17 | Cuauhtemoc Rivera Godínez/CIMAC padlock

UTRIKES

Chihuahua blev kvinnornas stad. De hade huvudrollen när Tröstens karavan nådde huvudstaden i Mexikos största och mest våldsamma stat. De protesterade, skrek, grät, krävde… Det var som om smärtan och kraven på rättvisa förvandlades till en enda, enorm kvinnoröst. Feministiska nyhetsbyrån CIMAC bevakade marschen för fred, rättvisa och värdighet.

FAKTA TRÖSTENS KARAVAN

Mellan den 4 och 10 juni marscherade cirka 500 personer genom Mexikos mest morddrabbade regioner för att vittna om hur de förlorat sina söner och döttrar och fått nog av våldet. 1 000-tals medborgare anslöt vid varje av de nio platser där karavanen arrangerade möten längs vägen. Det officiella namnet är Karavan för fred med rättvisa och värdighet – Caravana por la Paz con Justicia y Dignidad.

Läs också:

Att ge våldet namn och röst

Inget mera blod

Marschen varade 40 minuter i glödande, 46-gradig hetta under ledning av poeten Javier Sicilia och dussintals kvinnor som fått nog av att så få ställts till svars efter 18 år av försvinnanden och mord. Aktivisterna hyllade Marisela Escobedo, som mördades den 16 december 2010 när hon krävde rättvisa för mordet på sin dotter Ruby Marisol Fray, mitt framför delstatens regeringsbyggnad.

Precis på den plats där Mariselas liv tog slut, på regeringsbyggnadens dörrar, placerade massan av människor en metallplatta med hennes namn. En hyllning lika kolossal som myndigheternas slapphet inför kvinnomorden som bara förra året kostade 446 kvinnor livet.

– Vi har redan placerat den där en gång, och delstatsregeringen såg till att den togs bort. Guvernören (Cesar Duarte) ska vet detta: folket kräver att plattan ska vara där. Att den tas ifrån dem är ett brott. Vi säger att han inte kan ta bort den, att regeringsbyggnaden är folkets och att folket minns. Vi sätter plattan där som en form av civilt motstånd, utmanade Sicilia.

Kvinnornas röst

Det var en symbolisk handling för rättvisa. Sedan blev det kvinnornas tur. Luz Estela Castro, eller Lucha Castro (ungefär Kamp Castro) – som människorna i de här trakterna säger med tillgivenhet – gick långsamt uppför trappan för att nå podiet som placerats på mötesplatsen där åtminstone 3 000 personer samlats. Hon är chef för Chihuahuas centrum för kvinnors mänskliga rättigheter, CEDEHM, och för organisationen Rättvisa för våra döttrar, pionjärer i kampen mot feminicidio.

Hon vände sig till deltagarna i Tröstens karavan: ”Ni har kommit till den farligaste platsen på planeten. Chihuahua är den stat i landet där det är farligast att försvara de mänskliga rättigheterna.”

Lucha Castro gav en lång och detaljerad berättelse om förödmjukelse. Hon sade att den organiserade brottsligheten har ryckt marken från delstatens ursprungsfolk. De människor som kidnappats och försvunnit i Chihuahuas bergstrakter är inte ens del av den officiella statistiken.

– Här finns massakrerade, brända och terroriserade samhällen, varje dag blir de fler. Landsbygdskommunerna lever i rädsla på grund av knarkhandeln, journalisterna hotas och mördas. Vart tredje mord i landet sker här, avslöjade hon.

Trots den mörka bilden lät hon inte hoppet fly:

– Låt Juárez vara platsen där en ny nation och en ny fredlig revolution föds.

Till skillnad från i andra städer som karavanen passerat var huvudtalarna i Chihuahua kvinnor.

– Det är säkert för att kvinnorna är de som lidit mest. För att de utsatts för massvåldtäkter av lejda mördare, av armén, av poliser. För att de måste utstå myndigheternas alla övergrepp och förlöjliganden. För att det är de som identifierar liken på bårhusen. För att de bevittnat kidnappningen av sina döttrar och söner hemma hos sig, förklarade Lucha Castro.

Så gick de upp en efter en och berättade sina historier. Om sin smärta och sina anspråk. Den juridiska rådgivaren Estela Àngeles make och dotter mördades i dörren till hennes hem för att hon försvarat rarámuri-samhällets mänskliga rättigheter.

Irian Armendáriz överlevde massakern i kommunen Creel, där 13 personer mördades den 16 augusti 2008. Ännu har ingen rättvisa skipats.

– Inget mer våld, inget mer blod, vi vill ha ett fredligt Mexiko med rättvisa och värdighet, skrek hon.

Norma Ledezma, medlem i Rättvisa för våra döttrar, gjorde en smärtsam återberättelse av sin dotter Paloma Escobars ostraffade försvinnande. Lourdes Hernández befinner sig i en liknande situation. Hennes son kidnappades för elva månader sedan och myndigheterna, anklagade hon, ”gör ingenting”.

Anhöriga söker, ofta för gäves, efter sina döttrar och söner. Foto: Anayeli García Martínez

Selene Galindo, urbefolkningskvinna från kommunen Mexquital i Durango påminde om att delstaten har den föga hedrande förstaplatsen när det gäller antal knarkmord på nationell nivå.

Där använder polisen lastbilar utan nummerplåtar och hela byar har raserats för att de vägrat ansluta sig till den organiserade brottsligheten.

– Jag är här för att jag vill ha rättvisa. För att vi inte byggde våra hus för att få dem uppeldade.

"Det finns en enorm värdighet"

Chihuahuabon Julian Le Baron, mormonledare och aktivist mot kidnappning, utbrast:

– Vi är alla skyldiga till Mariselas död, för vi borde ha varit där med henne så att de inte dödade henne. Vi lämnade henne ensam, och därför dödade de henne.

Javier Sicilia framhöll organisationen Women in Blacks närvaro i karavanen.

– Jag har befunnit mig i Women in Blacks värdiga vård, en enorm värdighet och en oändlig storhet.

Poeten utmanade öppet president Felipe Calderón – ”om ditt krig har varit värt det, se då de sönderslitna familjerna i ansiktet. Jag säger att han misslyckats. Det går inte att föra krig med de här ruttna institutionerna och utan de nödvändiga politiska reformerna”.

Den 10 juni förverkligades, i Ciudad Juarez, planerna på gemensam dialog och reflektion från klockan 9 på morgonen samlades hundratals aktivister på Juárez-universitetet och på eftermiddagen undertecknades medborgarpakten – el Pacto Ciudadano.