Stödprotest vid egyptiska ambassaden i Stockholm den 28 januari 2011.

Demokrati kräver fortsatt kamp

2011-02-04 | Roya Hakimnia padlock

UTRIKES

Kampen för kvinnor och HBT-personers rättigheter kommer att behöva fortsätta även efter den revolution som demokratikämpar hoppas på, oavsett om det kommande styret blir religiöst eller sekulärt. Det skriver Roya Hakimia i en summering av den senaste utvecklingen i Egypten.

Läs också:

Nawal El Saadawi: ”Jag deltar i gatudemonstrationerna varje dag!”

Gemenskap och stolthet i Egypten

Ingen väg tillbaka

Män och missnöje i Jemen

Röster om Tunisien

Tunisiens kvinnor kräver jämställd konstitution

Jag dansar, alltså finns jag

Leve kampen för det egyptiska folket!

Jag dansar, alltså finns jag

Protesterna i Egypten har eskalerat under den senaste veckan. Demonstrationerna blev som förväntat stora efter fredagsbönen den 28 januari och uppmaningarna från oppositionen att få en miljon Kairo-bor till Tahrir torget den 1 februari besvarades med att minst två miljoner gick ut på gatorna. Sammanlagt var ungefär åtta miljoner på gatorna den 1 februari och krävde Mubaraks avgång.

I ett tal på sen tisdagskväll sa Mubarak att han kommer sitta kvar till valet men att han inte ställer upp till omval. Reaktionerna lät inte vänta på sig, demonstranterna skanderade högre än någonsin: Mubarak avgå!

Attacker mot fredliga demonstranter

Som en direkt följd av talet, där Mubarak bland annat målade upp demonstranterna som våldsamma och olagliga, blev demonstranterna plötsligt attackerade av beväpnade folkmassor som demonstrerade för Mubarak. Så påbörjades en blodig strid som fortfarande håller på. Detta har väckt misstänksamhet hos oppositionen som anklagar Mubarak för att ligga bakom dem. Till exempel hittade anti-Mubarak demonstranterna polislegitimationer på Mubarakanhängarna.

För oppositionen och insatta politiska analytiker finns ingen tvekan om sambandet mellan polisens försvinnande på gatorna, plundrandet, Mubaraks tal till nationen och det eskalerade våldet som skadat över 1000 personer och dödat minst 13 personer. Förra veckan dödades minst 100 demonstranter. Mubaraks intention är förstås att skrämma folket från att demonstrera och skapa en föreställning om att det rådde stabilitet och lugn i landet innan folket började revoltera.

Inga avgångskrav från väst

Reaktionerna från omvärlden är fortfarande vaga. Ingen västledare har ännu uttryckligen begärt Mubaraks omedelbara avgång. Amerikanska tv-kanalen CNN samt Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet tolkade folkets protester direkt efter Mubaraks tal, som jubel. Utrikesminister Carl Bildt misslyckades återigen att förstå allvaret i situationen när han i ett pressmeddelande från UD välkomnade Mubaraks besked i talet. Det svenska folket har dock samlats flertal gånger för demonstrationer i solidaritet med Egyptierna, bland annat i Stockholm utanför egyptiska ambassaden.

Det som utmärkt oppositionen i Egypten har varit dess platta organisering och dess breda bas. Arbetare, medelklass, vänster, liberaler, kvinnor, barn och män har drivits till gatorna av delvis skilda och delvis överlappande skäl som brist på yttrandefrihet, hunger, arbetslöshet. I veckan startades en fristående fackförening som organiserar människor inom alla sektorer i Egypten. Det nya facket stöttades och togs upp i Världsfacket ITUC på en gång. De oberoende fackföreningarna har organiserat tusentals strejkaktioner och protester under de senaste åren. Arbetarkamp står också bakom motståndsrörelsen Sjätte april som organiserat sig framförallt med hjälp av Facebook. Namnet kommer från den dagen då tre strejkande textilarbetare sköts ihjäl av säkerhetspolisen i staden Mahalla i Egypten.

Överdriven rädsla för islamisering

Västliga medier har dock återkommande fokuserat på Muslimska Brödraskapet, trots att de hållit en låg profil i demonstrationerna och protesterna saknat inslag av så väl islamistiska slagord som flaggor. Men den rädsla för islamisering och jämförelse med Iran 1979, som görs flitigt i Västvärlden, är obefogad enligt många analytiker, som professor i religionshistoria Mattias Gardell och statsvetare Inga Brandell. I Egypten har denna rädsla avfärdats av bland annat Mohamed ElBaradei som säger att de måste ingå i en koalition och författaren och feministen Nawal al Sadaawi säger i en intervju i Feministiskt Perspektiv att hon inte är rädd för Muslimska Brödraskapet.

I veckan ställde sig Brödraskapet bakom Nobelpristagaren och före detta chefen för FN:s atomenergiorgan IAEA Mohamed ElBaradei som oppositionens förhandlare. Brödraskapet har sedan 35 år tagit avstånd från väpnad kamp och i de politiska dokumenten betonas religionsfrihet och fria val. Den konservativa falangen av rörelsen vill dock inte att en kvinna ska kunna bli president. Företrädare ger även oroväckande svar på frågor om HBT-personers rättigheter, senast i Dagens Nyheter 31 januari.

Fortsatt kamp krävs

Det står klart att kvinnor och feminister står i förtruppen för demonstrationerna mot den sekulära regimen under Mubarak. En regim som är både misogyn och homofob, något som yttrar sig bland annat i morallagar som fängslar och torterar HBT-personer, det yttrar sig i utbredd könsstympning och i sexuella trakasserier mot kvinnor.