Homonationalismens främsta badboy återuppstånden

2021-03-27 | Anna-Maria Sörberg padlock

KOMMENTAR/KULTUR

Anna-Maria Sörberg återvänder till Milo Yiannopoulos – homonationalismens badboy nummer ett och funderar över om hans nya varudeklaration – post gay – är själva personifierandet av den nykonservativa gaydrömmen.

RELATERADE ARTIKLAR:

2018-06-26 | Högernationalisternas framtid är en brun tvångströja

2017-08-06 | Rosatvättad nynationalism ett hot mot en hbtq-rörelse för alla

2016-07-26 | Bristande kunskap om homonationalism

2013-08-02 | Strategier mot homonationalism

Det har sedan länge odlats en gaykonservativ dröm om ett postpolitiskt tillstånd för sexualitetsfrågorna. Stunden då allt är färdigt, giftermålet är i hamn, militärtjänsten kirrad utan nån dont ask dont tell-klausul. Det är då kampen är över och alla kan sluta tjata. I min bok om homonationalism är det en genomgående tanke hos de framförallt homosexuella män jag mött oavsett om de tillhör den nationalistiska rörelsen i Frankrike som Sébastien Chenu eller mer traditionell brittisk mediasfär som Douglas Murray.

2016 var det ännu sommar och prime time för Milo Yiannopoulos när republikanerna firade sin nya presidentkandidat på konventet i Cleveland. På efterpartyt samlades stora delar av den radikalnationalistiska gräddan och Milo med sina efterföljare runt gays for Trump stod med ett glas mitt i händelsernas centrum. Wilders, Le Pen, rebublikanernas högdjur, riskkapitalister – alla de som gärna kryddar sina framgångar med lite gayvänlighet var där.

Milo, fisken i vattnet när det kommer till trollande på sociala medier behärskade konsten att framföra hat mot feminister, särskilt svarta, kallade dem osexiga med katter, hbtq-vurmare för mesar och vänstermänniskor för fula islamistkramare. Poddar och forum stod på kö med en inbjudan liksom universitet som ville ha del av kakan i yttrandefrihetens och underhållningens namn.

En dag tog det stopp. Just när Milo ”the most fabulous villain on the internet” skulle kamma hem bokkontrakt och invigningstala på CPAC, ett gigantiskt konservativt event, lades podden ut där Milo talar om hur han som 13-åring haft enligt sin beskrivning, frivillig sex, med en äldre man, en präst och nu inte bara vägrade fördöma handlingen, han skröt om den. Det tog inte många timmar innan den konservativa parnassen tagit handen från Milo. Innan dagen var slut var jobb, bokkontrakt och sponsorer ett minne blott och livstidsindragna medieplattformar ett faktum. Sedan dess har Milos skulder bara växt sägs det.

Häromveckan kom så efter lång tids tystnad nyhetstecknet på var i tiden han rör sig. På högerradikala och kristna sajten Lifesitenews berättar Milo om sitt nya liv som före detta gay, exgay, eller sodomit-fri som han också kallar det. Nu är han beredd att hjälpa andra att gå samma väg – bort från synden.

Kanske handlar det om Milos ironi, en bitsk kommentar till sina före detta polare, de som kastade ut honom mitt i partyt. Eller är vi tillsist vid cirkelns förslutande? Det postpolitiska tillståndet. Eller det som författaren Laurie Penny kallar den politiska döden och som hon betraktade i Milos svindyra spegelglasögon den där Cleveland-natten när han ännu var partyts centrumfigur. I vilket fall är han ett närmast perfekt personifierat tillstånd av det så många gaykonservativa drömmer om: post gay – snart på internet nära dig.