Betty – vi minns dina onaniworkshops

2021-03-26 | Sandra Dahlén padlock

INRIKES/SEXKRÖNIKAN

”Hon kom som en uppenbarelse. Så lugn och så vacker. Denna sexualupplysande stjärna som lämnade oss i november förra året.” Sandra Dahlén minns Betty Dodson och hur hennes livsverk bidragit till att öppna nya världar.

Jag sa det igår igen, att allt kan vara skit. Vi kan bli av med jobbet, bli lämnade eller mista en anhörig. Men vi har banne mig alltid en klitoris och den är dessutom lätt att nå! En tv- och poddproducent intervjuade mig för ett avsnitt om G-punkten och jag fick feeling. Vän av ordning kanske undrar vad klitoris har med G-punkten inne i kroppen att göra och då vill jag nämna att klitoris mestadels befinner sig inne i kroppen och att allt hänger ihop.

När jag satt där i soffan och pratade klitterier såg jag Betty Dodson framför mig. Hon kom som en uppenbarelse. Så lugn och så vacker. Denna sexualupplysande stjärna som lämnade oss i november förra året. Jag skulle ha skrivit om Betty för länge sedan, känns rent bedrövligt att annat prioriterats. 91 år gammal blev hon, och undervisade och onanerade in i det sista. Hur jag vet att hon onanerade? För att Betty Dodson delade sådan information. För henne var daglig onani både viktig workout och en politisk aktivistisk handling – något som ger självförtroende och kraft att ta sig an patriarkatet.

Vi har aldrig träffats, Betty och jag, men jag blev träffad. Vi var ett litet gäng feminister under andra hälften av 1990-talet i RFSU Stockholm, som ville något annat med svensk sexualupplysning. Vi diskuterade föreställningar om kvinnokroppen och ”kvinnors sexualitet”. Vi hämtade inspiration och kunskap hos amerikanska feminister. En av oss trillade då över Betty Dodsons film Self loving (tror att den hette så, såsom boken) som vi såg tillsammans. Hänförda fick vi se hur hon samlade kvinnor, i alla fall kvinnokroppar, i olika åldrar och utseenden. Alla satt nakna i ring. I inklippta sekvenser berättade Betty om sin egen onani och hur hon brukade bjuda in väninnor till onanifester.

Jag minns hur jag redan så här långt in tänkte: ”Är detta helt galet?” I filmen får sedan en deltagare i taget en spegel mellan benen och kollektiv inspektion av könsorganet med kärlek och mycket bekräftelse. Alla olika delar, färger, veck och variationer beundras omsorgsfullt. Sedan började Betty sin onaniguidning och alla satte igång med egen stimulering. Vi fick se orgasmer och hänförelse och jag minns hur jag tänkte: ”Det här är inte porrigt, det går alltså att skildra sex utan en objektifierande blick, utan att det ska hetsa upp.”

Vi i vår lilla RFSU-grupp fick så vi teg och exploderade på samma gång. Nya världar öppnades. Det fanns feminister som tänkte på andra sätt. Hur vi ser på våra könsorgan spelar roll. Gränslöshet kanske är bra. Vi vill också förändra. Och med bland annat Betty Dodson i ryggen började vi att formulera och basunera ut sådant som är självklart i dag – att vi behöver ord för vårt könsorgan. Att det finns något som heter lubrikation. Att samhällets sexualsyn är heteronormativ. Att vi själva ska få definiera vad som är sex.

Betty har sedan varit med mig hela vägen – senast i skrivandet av min bok Hallongrottan. En del av min research var att gå igenom hennes och Carlin Ross hemsida – en plattform som både tar upp starka orgasmer och hur man kan komma över ett trauma. Det går både att klicka på kink och på moderskap. Och det ges väldigt konkreta sextips som bottnar i stor kunskap och generositet.

Diva, av Juliana Notari.

Ungefär samtidigt som jag fick veta om Betty Dodsons bortgång snubblade jag över en artikel om den nya skulpturen Diva av konstnären Juliana Notari, placerad i Brasilien med den fascistiska ledaren Jair Bolsonaro, i landet som omnämns som det farligaste som finns för transpersoner. Där har en konstpark låtit Notari installera detta kvinnliga könsorgan i en sluttning. Blodröd och gigantisk (33 meter lång och sex meter djup) tar den plats. Både Göteborgsposten, Dagens nyheter och SVT Nyheter uppmärksammar konstverket genom rubriker om hur det provocerar.

I en annan värld skulle rubriker kunna ta upp andra viktiga aspekter av detta spektakulära och mig veterligen mycket unika konstverk. Kanske är det vulgärt. Kanske är det simpelt, vad vet jag om konst? Men jag blir tagen av att bara se det på bild. Och jag vill dit, vill vara med den här skulpturen.

Jag vet att den inte hänger ihop med Betty Dodson, men för mig hänger nu Bettys död och livsverk samman med det sex meter djupa i en sluttning. Dit ska jag åka en dag och hänföras. Där ska jag hämta kraft och meditera över livets ursprung, våldsamhet och storslagenhet. Och där ska jag göra något rituellt, eller andligt, eller new ageigt – något som för mig är galet och gränslöst – för Betty.

Fotnot: Avsnittet om G-punkten i podden Avtryck släpps på tisdag, den 30 mars.