Bild: Pressbild

Allt är inte grönt som glimrar

2021-03-23 | Alice Bah Kuhnke padlock

EU-KRÖNIKAN/OPINION

Det verkliga priset på våra kläder är mänskligt lidande, farliga kemikalier i vår natur och stor negativ klimatpåverkan. Alice Bah Kuhnke (MP) om sin kamp för att textilindustrin ska bli hållbar, inte minst för kvinnorna som arbetar i den.  

Alice Bah Kuhnke är EU-parlamentariker för Miljöpartiet de gröna och gruppledare för jämställdhetsutskottet, samt återkommande EU-krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Jytte Guteland (S) och Malin Björk (V).

Siffrorna från textilsektorn talar sitt tydliga språk: denna industri är ohållbar på alla plan.  I dag arbetar mellan 60 och 75 miljoner människor inom textilsektorn. Kvinnor utgör 80 procent av arbetsstyrkan, är längst ner i den hierarkiska ordningen och arbetar ofta under oacceptabla förhållanden för svältlöner. Dessutom riskerar de att utsättas för könsbaserat våld och diskriminering.

Enligt en rapport från Care international uppger så mycket som varannan kvinnlig textilarbetare i Sydostasien att de upplevt sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Ofta saknar de dessutom möjlighet att göra sina röster hörda. I Bangladesh är bara 3,1 procent av de kvinnliga textilarbetarna fackligt anslutna, och företagen styrs i övervägande majoritet av män.

Inte nog med att arbetsförhållandena inom textilsektorn är oacceptabla och lönerna skamliga, modeindustrin står dessutom för 10 procent av de globala koldioxidutsläppen årligen. Och det blir värre: till 2030 beräknas industrins växthusgasutsläpp öka med mer än 50 procent.

Majoriteten av de textilier som används i Europa tillverkas någon annanstans och det är där de verkliga konsekvenserna av den ohållbara produktion är mest synlig. Hela 80 procent av utsläppen inom textilsektorn sker i produktionsfasen. Det beror bland annat på bristfällig miljölagstiftning och tillsyn i de länder där kläderna produceras, samt att energiförsörjningen ofta kommer från fossila källor, exempelvis kol. Tillverkningen av textilier konsumerar dessutom stora mängder vatten i produktionsländer där vattenbristen redan är en allvarlig utmaning.   Textilindustrin är kort sagt inte bara orättvis. Den är ohållbar på alla plan.

Det är lätt att känna sig handfallen inför all denna fakta. Men det finns verktyg för förändring. På individnivå är jag en av dem som har sagt hejdå till att köpa nytt. Jag har helt enkelt slutat köpa nyproducerade kläder, till vilka ytterligare av jordens ändliga resurser har använts. Och handlar istället enbart second hand, återvunnet eller återbrukat. Jag tror på konsumentmakt och jag vet att vi, tillsammans, kan bli en rörelse som sätter rådande ordning ur spel. De val som tillräckligt många gör i sin vardag, kommer att spela roll. Om vår efterfrågan förändras kommer företagen att anpassa sig.

Samtidigt är det uppenbart att vi måste snabba på detta systemskifte med politiska medel. Det är av stor betydelse att konsumenterna kan ta informerade beslut på marknaden, men det största ansvaret för omställningen måste ligga hos industrin.

I dag finns det knappt någon lagstiftning som reglerar textilsektorns resursanvändning och effekter på miljön, klimatet och mänskliga rättigheter. Det saknas också minimikriterier för textiliers hållbarhet i EU-lag. Dagens system är som bäddat för slit och släng där kvinnor i fattiga länder står för notan.

All konsumtion måste ske inom planetens gränser. Det gör den inte i dag. Som en av två ordförande för EU-parlamentets Green new deal intergroup har jag därför tagit initiativ till att diskutera med textilsektorn, med företagen i branschen, om den enorma elefanten i rummet, nämligen att vi måste konsumera mindre och på ett hållbart sätt.

Ska vi lyckas nå våra klimat och miljömål måste vi helt enkelt minska vår resursanvändning, alltså EU:s material- och konsumtionsavtryck. Det är helt centralt för en hållbar omställning. Vi miljöpartister har drivit denna fråga länge och i februari röstade EU-parlamentet ja till att införa bindande mål för just detta i handlingsplanen för den cirkulära ekonomin.  

Utan social hållbarhet finns det ingen ekologisk hållbarhet, och vice versa. Det är när bomullsbonden får en rättvis lön som hon kan odla ekologiskt. När vi utesluter farliga kemikalier från textilproduktionen minskar vi risken för att fabriksarbetarna får livshotande sjukdomar. När vi drastiskt skär ner på vattenåtgången i framställningen av mode minskar risken för svår torka. Det är först när vi tar hela kedjan i beaktande som omställningen blir effektiv.

Mitt arbete som medordförande i den tvärpolitiska gruppen för en europeisk Green Deal innebär mycket; dels ska vi ställa om till en cirkulär ekonomi och se till att framtiden är förnybar, men vi måste också vara säkra på att kvinnorna som i dag drabbas av våra ohållbara livsstilar får det bättre ställt.

Till hösten ska EU-kommissionen presentera en textilstrategi inom ramen för cirkulär ekonomi och den gröna omställningen. Jag kommer att granska den noga för att säkerställa att både kraven på arbetsvillkor och miljöhänsyn skärps väsentligt.