Hatarna kan inte stoppa oss

2021-03-17 | Annika Hirvonen padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Jag vill inte att någon ska behöva räkna med hot och trakasserier. Inte för sin hudfärg, inte för sitt kön. Ingen ska behöva vänja sig”, skriver Annika Hirvonen (MP) som stärktes i sin övertygelse av det starka stödet för Tusse i Mellofinalen.

Annika Hirvonen är gruppledare i riksdagen och jämställdhetspolitisk talesperson för Miljöpartiet, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Carina Ohlsson (S), Farida Al-Abani (Fi) och Maj Karlsson (V).

Glöm hatarna. Forget the haters, sjöng Tousin ”Tusse” Chiza i Mellofinalen. De orden träffade mig rakt i hjärtat. Ensam vaken vid köksbordet efter en lång nattning snabbspolade jag förbi mellansnacken för att hinna se alla bidrag innan de skälvande slutminuterna.

Tusse vann med fler röster än någonsin tidigare! Då brast det bara. Tårarna trängde fram. Och det var inte främst glädjetårar för en ung människas triumf eller för att det bevisar att även ett ensamkommande flyktingbarn kan bli bland det största man kan vara i Sverige. Jag var främst så rörd och tacksam för att han sjöng de där orden för mig och att hela Sverige backade upp.

Jag tror vi var många som kände precis så. Alla vi som någon gång upplevt hatet på nätet till exempel. Och vi är många nu. Det är ruskigt skrämmande faktiskt.

Internetstiftelsens rapport Svenskarna och internet – Valspecial från 2018 visade att 38 procent av de internetanvändare i Sverige som uttrycker politiska åsikter online har bemötts med näthat för vad de har sagt. Fler än hälften av dem har avstått från att uttrycka sig igen.

Hela 72 procent av alla kvinnor i Tidningsutgivarnas studie hade utsatts för hot eller trakasserier under de senaste tolv månaderna och var tredje av dem funderar därför på att sluta med journalistiken.

Var tredje förtroendevald får utstå hot och trakasserier. Ju mer en politiker syns, desto mer hat. Vi vet att det leder till att opinionsbildare undviker att uttala sig i frågor som de vet kommer att leda till hat och hot – antirasism, migration och feminism bland annat – eller helt lämnar sina uppdrag. När människor tystas på det här sättet tystnar demokratin.

Det drabbar mest kvinnor. Men de män som drabbas slutar oftare. Varför? Kanske för att kvinnor har vant sig och räknar med det och byggt upp de mentala och känslomässiga sköldarna. Näthatet mot manliga politiker är oftast inriktat på deras prestation, medan det näthat som drabbar kvinnliga politiker oftast är mer personligt och sexistiskt. Trakasserier som många kvinnor redan i ung ålder får lära sig att stå ut med.

Jag vill inte att någon ska behöva räkna med hot och trakasserier. Inte för sin hudfärg, inte för sitt kön. Ingen ska behöva vänja sig.

Samtidigt är det skönare med hård hud när orden kastas som stenar. Lite som att det är skönt med lås på dörren om någon väl försöker att bryta sig in. Det har ju hänt att skölden var sänkt någon gång vid fel tillfälle, som när en före detta vän önskade att folk som mig skulle gå och dö. Säkert utan att mena just mig personligen, men ändå. Det gjorde ont. Jag var inte beredd.

Tusse, du stärkte mig i min övertygelse att vi som vill demokrati måste kämpa för en värld där hot och hat aldrig tystar. För ett samhälle där kvinnliga journalister inte överväger att byta yrke till följd av trakasserier. Ett samhälle där ingen självcensurerar sina politiska åsikter för att slippa rasistsvansens hat i sociala medier. Ett samhälle där forskare inte byter frågor för att svaren inte passade hatarna.

I lördags för en stund var det väldigt skönt att släppa garden lite. Luta sig mot orden i en nittonårings sång och låta de där miljoner rösterna bära också min sårbarhet. Trygg i vetskapen om att rekordmånga svenska Mellotittare valde en låt om att göra plats för fler och glömma hatarna.

Hatarna kan inte stoppa oss.