Barn är sårbara för rasism oavsett språkkunskaper

2021-02-03 | Maria Fredriksson padlock

OPINION

”Var och en väljer sin strategi, men när det handlar om rasism spelar det ingen roll vilket språk du kan, vilket namn du har eller hur mycket sill du käkar. Det handlar om hur ditt yttre uppfattas. Det är det som är rasifiering”, skriver Maria Fredriksson.

Maria Fredriksson är Koreaadopterad och driver Instagramkontot Stulen identitet.

Nadim Ghazale arbetar som polis i Borås och går ut i SVT:s ”Min sanning” och berättar att han inte tänker lära sina barn modersmålet arabiska. Han anser inte att hans flerspråkighet är en tillgång då arabiska är ett illa omtyckt språk som snarare gör talaren sårbar för rasism. Genom att inte lära barnen arabiska tror Nadim Ghazale att barnen ska slippa den diskriminering han själv erfarit.

Jag förstår Nadim Ghazale i det att jag liksom många andra synligt rasifierade adopterade gjort allt i min makt för att inte avvika på ett sätt som kunde göra mig till måltavla. Dock hjälper det nog föga att inte lära barnen arabiska; det är inte språket som gör dem sårbara för rasism.

Jag talar inte ett ord koreanska och det har inte gjort mig mindre utsatt för rasism. Däremot har det gjort mellanförskapet tydligare då jag saknar tillgång till allt det som tillskrivs mitt östasiatiska yttre som jag aldrig känt har varit en fördel. Aldrig någonsin.

Jag säger inte att detta yttre alltid ligger mig i fatet, men det har alltid varit en aspekt av mig som liksom måste förklaras, ursäktas eller förminskas och som adopterad har du en del av detta gratis – du har oftast ett svenskklingande namn och du har praktiskt taget svenska som ditt förstaspråk. Din kulturella hemvist är den svenska i det att du delar referensramar med Andersson, Pettersson och Lundström.

Det som särskiljer mig i Sverige är mina medfödda drag – det som gör att jag accepteras är det som påförts mig. När jag är i Sydkorea är det mitt yttre som gör att jag antas vara en del av majoriteten. Det som särskiljer mig är det som berövats mig.

Var och en väljer sin strategi, men när det handlar om rasism spelar det ingen roll vilket språk du kan, vilket namn du har eller hur mycket sill du käkar. Det handlar om hur ditt yttre uppfattas. Det är det som är rasifiering.

Nadim Ghazales beslut väcker även en diskussion om modersmålsundervisningens vara eller icke vara, samt debatt om kopplingen mellan språk och medborgarskap. Detta är mycket olyckligt då det flyttar fokus från det centrala, det vill säga att Sverige är ett land där blotta antydan om ett annat ursprung straffas.

Sverige är som en innekrog där biljetten in i värmen är att lämna namn och språk i garderoben och där klädkoden är strikt. I landet där så många hävdar att de gillar olika föredrar nog de flesta trots allt lika, med undantag för lite exotisk mat och kanske ett eller annat klädesplagg.

Det svenskarna gillar mest med fjärran land är trots allt vädret. De enda främmande språk som ska läras ut är ”moderna” språk, det vill säga europeiska kolonialstaters språk – engelska, tyska , franska och spanska. Omoderna språk som arabiska, persiska, bosniska eller vietnamesiska ses inte med lika blida ögon. Eller är det talarna av dessa språk som inte ses med så blida ögon...?

För många av oss adopterade, som checkade namn, språk och kultur i dörren är det dock tydligt att även om vi får komma in på krogen Sverige så är välkomnandet villkorat. Vi ska helst komma in med vita vänner, inte i klunga med andra som checkat namn, språk och kultur i dörren. Då blir man inte sällan plågsamt medveten om hur majoritetssvenskens vurm för olika kan ta sig i uttryck och då är tolerans inte det mest adekvata ordet för situationen.

Nadim Ghazale väljer samma strategi som många invandrade föräldrar valde för decennier sedan då man trodde att barns språkliga kapacitet var begränsad i ett försök att förhindra att hans barn ska utsättas för rasism. Tyvärr är hans agerande politiskt betydelsefullt då det kan plockas upp av dem som vill slopa modersmålsundervisningen i skolan.

Resultatet kan med andra ord bli att barnen inte bara berövas ett språk med allt det kan innebära; det kan även bidra till att tusentals andra barn berövas sin möjlighet till den förmån som flerspråkighet innebär.

Det är viktigt att minnas att rasism inte handlar om vilket språk du faktiskt talar utan om vilket språk du förmodas tala. Detta kan tusentals adopterade vittna om.