Sorg en röd tråd i berättelsen om rasismen i Sverige

2021-01-08 | Amanda Ferrada padlock

KULTUR

”Budskapet som framhävs i de olika kapitlen och delarna i boken beskriver en kollektiv känsla som oftast förminskas och negligeras i samhället”, skriver Amanda Ferrada i sin recension av America Vera-Zavalas uppmärksammade bok om den villkorade svenskheten.

Svartskalle – en svensk historia

Av America Vera-Zavala

Ordfront (2020)

”Istället för parallella samhällen borde vi prata om parallella berättelser. Hur vi väljer berättelserna som lyfts fram. Vilka som får fäste.” Det är dessa ord som stannar hos mig när jag tänker på vad America Vera-Zavalas bok Svartkalle – en svensk historia har för betydelse i dag. Vilka berättelser är det som får träda fram i de politiska debatterna i dagens Sverige och vilka faller mellan stolarna?

När jag läser andra recensioner av Vera-Zavalas bok möts jag av en trötthet samtidigt som jag inte blir förvånad över vad de olika skribenterna valt att synliggöra i boken och vad det är som får fäste hos dem. Precis som Vera-Zavala skriver i boken så borde vi prata om parallella berättelser och inte avpolitisera bokens essens. Hur får de olika tolkningarna ta plats och vad är det som uteblir?

Det är inte första gången jag läser om hur ”de personliga erfarenheterna är för svagt gestaltade för att rycka med”. När det handlar om rasism, och upplevelser av den, finns det en skrämmande tendens att konsumera svarta och bruna kroppars smärta, medan trovärdigheten i upplevelser av rasism går förlorad om de inte gestaltas på ett mer explicit sätt – men explicit för vem?

Det är svårt att låta den här texten endast vara en simpel bokrecension, för detta blir även ett samtal med, och ett bemötande av America Vera-Zavalas bok. America Vera-Zavala, som är en viktig röst inom vänstern i Sverige, begränsar sig inte till att endast prata om Sveriges rasistiska historia och dess normaliseringsprocess i samhället.

Budskapet som framhävs i de olika kapitlen och delarna i boken beskriver en kollektiv känsla som oftast förminskas och negligeras i samhället. Zavala har en tydlig politisk hållning och ett ställningstagande som känns rakt och som inte är ursäktande. Istället för att endast landa i att det är en ”grälsjuk” bok om antirasism – vilket den gjort i kulturdebatterna – låt oss istället lyfta det som synliggörs i boken.

Boken är uppbyggd i olika delar, en struktur som visar på både en personlig resa och en svensk politisk historia som mer och mer visas utifrån ett perspektiv som kommer från etablissemanget. I Zavalas bok kopplas Sveriges identitetskris ihop med rasismens uppsving och normalisering i de politiska debatter som förs i dag; hur kan vi glömma Jimmy Åkessons uttalande under valet 2018, ”Vi måste ställa oss frågan: varför är det svårt för de här människorna att få jobb? Jo, det är för att de inte är svenskar och inte passar in i Sverige”.

Medan Annie Lööf reagerar spontant och starkt på Åkesson kommentar skapades en sorg i och med statsministerns tystnad och brist på agerande vid tillfället. Sorgen blir en röd tråd i boken och sättet ur vilket Zavala betraktar den svenska historien synliggör nedmonteringen av den svenska välfärden. Det går därför inte att förminska Zavalas bok till en personlig memoar som inte kan gestalta sin upplevelse av rasism ”tydligt nog”.

Zavala försöker synliggöra en intressant frågeställning som läsaren bör uppmärksamma; vad betyder det att befinna sig i ett socialdemokratiskt land, som stod för en solidarisk stat i början på 60-talet och som nu har gått mot ett mer individualiserat samhälle som strävar efter ett mer homogeniserat land?

Det är precis detta jag vill lyfta fram, förskjutningen som har skett – från att, i relation till förändrande politiska reformer, se strukturella skillnader i samhället till att peka på individer och grupper som problemet. För samtidigt som stora strukturella förändringar sker i samhället stärks berättelsen om den enskilda individens makt.

Författaren menar att i själva verket har strukturanalys fått ge vika för individuell skuldbeläggning eftersom staten själv monterar ner de starkaste ekonomiska åtgärderna mot ekonomisk orättvisa. Det blir som ett uppror mot normen, ett uppror mot neoliberalismens fäste i Sverige och dess konsekvenser i samhället. Det finns en tydlig kritik av den svenska neoliberalismen.

Även om det finns ett tydligt politiskt ställningstagande så finns det ett värde i att diskutera den svenska identitetens kris kopplat till rasism utifrån Zavalas blick som en motpol mot normen. Zavala beskriver en kontext som strider mot den ideologi socialdemokratin byggde samhället på under 60-talet, idén om folkhemmet och den svenska självbilden, som nu endast existerar som ett ytterskal.

I och med att Sverige befinner sig i ett läge där klyftorna blir större och större så blir svenskheten något villkorat. Detta är inget nytt som Zavala nämner i boken, men det som blir avgörande är hur exempelvis definitionen av svenskhet grundar sig i att Sverige är något som det i grunden inte längre är.

Zavala menar att Sverige som land skakas av tanken på sin egen identitet och tycker att det är viktigt att vi vågar se detta. Eftersom det finns retoriska stridigheter gällande om det verkligen finns ”riktiga rasister” i Sverige så kommer Zavala med olika infallsvinklar gällande hur den svenska självbilden markerar villkoren för att få tillhöra svenskheten.

Nej, varje oförrätt kan inte förklaras med rasism, men låt oss våga prata om Sveriges politiska historia och den rasism som har varit en del av den.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: