Mattias Irving.

Fascismen känns igen på lukten

2021-01-06 | Mattias Irving padlock

OPINION

”Dessa planlösa upplopp kan ses som ett passande avslut för en president vars gärning kännetecknas av en sällsynt brist på politisk strategi, kombinerad med ett medialt genomslag som saknat motstycke”, skriver Mattias Irving.

Mattias Irving är ordförande i Föreningen hjärta – Troende socialdemokrater i Stockholm

Det förflutna är inte dött. Det är inte ens förflutet. Det är ständigt närvarande i våra liv.

- William Faulkner

Det vi ser i USA i detta nu är en förväntad utveckling för alla oss som länge har följt den nya högern. Därför är det också svårt att säga något nytt om den. Men den illustrerar likväl ett grundläggande faktum om fascismen som är värt att komma ihåg:

Fascismen är inte detsamma som snörräta led, uniformer och banér. Fascismen är en folklig, lustfylld maktfantasi.

Under det tidiga 1900-talet manifesterade man makt genom att visa upp sin disciplin och sin produktionskapacitet. Tänk Nürnbergdagarna och Leni Riefenstahl.

I dag, i vår postmoderna tid, manifesterar man makt genom att spänna biceps iförd en fuskbjörnpäls medan man ockuperar senatens talarstol.

De är två olika uttryck för maktfantasier. Men de hänger ihop.

Det vi ser nu, det är vad fascister gör när de är på väg att förlora makten. Det här är precis sådana scener vi kommer se i Sverige om SD någonsin kommer till makten och sedan riskerar att förlora den. Skriv ut den här texten och spara till 2030. Den är min profetia.

Så länge de tar sig framåt på parlamentarisk väg är de parlamentarister. Så länge de får säga vad de vill – det vill säga, hota andra till tystnad – är de för yttrandefrihet. Men så snart de stöter på motstånd visar de sin våldsamma natur.

Och precis som på det tidiga 30-talet är polisen mystiskt oförmögen att trycka ner dem, alltmedan de kirurgiskt slår ner BLM-rörelsen och tvingar bort ursprungsbefolkningen från sitt land.

Samtidigt är dessa ockupanters kamp utsiktslös. Med sina gärningar har de låtit slöjan falla. Det går inte längre att förneka vilken typ av rörelse den nya högern är, men de har ingen mer uttalad politisk agenda än att hålla en redan besegrad president kvar vid makten. Till priset av att de demaskerat sig själva har de som mest åstadkommit oväsen. Därmed har de brutit mot den nya högerns första regel: Man pratar inte om den nya högern.

Sverigedemokraternas högsta ledning nominerade på sedvanligt populistiskt manér Donald Trump till Nobels fredspris 2020. Nu skyndar sig istället ledande företrädare, exempelvis Jörgen Fogelklou, att ta avstånd från våldet som Trump själv uppmanar till, eftersom det är oförtäckt och inte går att bortförklara utan att den egna positionen försvagas.

Dessa planlösa upplopp kan ses som ett passande avslut för en president vars gärning kännetecknas av en sällsynt brist på politisk strategi, kombinerad med ett medialt genomslag som saknat motstycke. För detta kan vi alla som kallar oss demokrater vara tacksamma. Många ideologiskt övertygade fascister sliter sannolikt sitt hår i detta nu.

De människor som nu tågar på Washingtons gator är med all sannolikhet inte övertygade fascister om man frågar dem med handen på hjärtat. Likväl tror de på att de själva utgör det ”sanna” folket, och att de tågar mot en illegitim elit som gripit makten mot folkets vilja.

De tror med stor sannolikhet att den vita rasen är hotad, att ”globalister” ingått i en stor sammansvärjning mot deras nation, och att den enda vägen framåt är att återställa nationens storhet. Detta vet vi, för det finns ingen väljargrupp som blivit så hårt genomlyst och analyserad de senaste åren, som den som röstar på högerpopulister.

Vad kallar man en person som strider för fascisternas samhällsordning utan att stanna upp och fråga sig vad dessa fagra ord egentligen betyder? För 80 år sen kallades de för SA, eller Wehrmacht. I dag är benämningen postmodernt flytande. Därför behöver man kunna använda andra sinnen än synen och hörseln för att identifiera dessa politiska varelser. Fascismen klär sig i tusen dräkter. Men man känner alltid igen den på lukten.

Därför är det rätt att säga som Faulkner gjorde, att historien inte upprepar sig. För den upphörde aldrig. Och det är dags att vakna och lukta riktigt noga på blåsippan.