Om Bulletin får bestämma åker nejet tillbaka till högern

2020-12-29 | Anna-Klara Bratt padlock 1

KULTUR/MEDIA

”Bulletin är en uppgörelse inom högern. Frågan är vem som kommer att säga emot?”

Anna-Klara Bratt om nya dagstidningen som hon menar borde hetat Evidens i stället.

Klickar mig runt i nya Bulletin och slås omedelbart av att den här högern äntligen tar tillbaka sitt historiskt utmärkande nej. Lättnaden är oerhörd. Studsar därför verkligen till när jag kommer till chefredaktör Paula Neudings presentationstext:

”Bulletin börjar med ett nej.”

Ok! Vi går rakt på sak. Inga nyord här. Möjligen att de hellre talar om evidens än om fakta. Så mycket att frågan till sist infinner sig, varför de inte ska heta Evidens? Projektet går ut på att finna evidens för att styrka deras tes, och enligt medarbetaren Ivar Arpi på twitter så har de för avsikt att hålla på till dess att ”alla har förstått”.

Det var roligare att säga ja

Det är roligare att säga ja, triumferade Expressens ledarsida i början av 1990-talet. Då gällde det EU och så småningom EMU (euron) i stora folkomröstningar, men också Nato, organdonationer, gårdsförsäljning av vin och arbetskraftsinvandring.

Senare kom Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater. De ville säga ännu mera ja. Ja till skattesänkningar, ja till ökad invandring, ja till avregleringar så klart, men också lite ja till a-kassan, visade det sig så småningom. Bra ju – med försäkring av arbetare?

Det går inte att hitta någon av dessa ja-sägare i Bulletin. Till skillnad från Åsa Linderborg förstår jag mycket väl varför skribenterna inte har känt sig hemma på någon av de i dag existerande kultur- eller ledarsidorna de just kommer ifrån.

Det har varit helt ute att säga nej i högern under många år. Det måste ha varit outhärdligt, framförallt för dem som nu startar Bulletin. De har fått verka, både rikligt och över tid, med de har inte entydigt fått säga nej och de har inte fått vända de 180 grader de önskat: tillbaka i tiden. Eller som Neuding själv formulerar det, en återgång.

Det finns en affärsplan

Innehållet känner vi igen. Skribenterna också. Notera att både nya kristdemokraterna och gamla moderaterna finns representerade i ledningen och bland ledarskribenterna. Det är sammanhanget som är nytt. Så nytt att typsnittet till loggan lånats in från 1800-talet.

Det måste ha gått fort på slutet, även om finansiering och skapelseprocess beskrivs ha fått ta tid. Det finns en affärsplan, kompisen Tino Sanandaji roddar. Till skillnad från vänsterns insamlingar tas privata lån. Inte lika omsorgsfullt planerat som en gång tidningen Fokus, men desto mer passionerat. Och det är riktigt bråttom.

Bulletin ska läsarfinansieras – i framtiden. Lite oklart hur? Eller orkade man inte vänta på sin betalvägg – nålsögat i stormfloden av gratis opinionsmaterial på nätet. Nu har högern generellt haft stabilare finansiärer än vänstern sett över pressens hela historia. Och man har också levt säkrare på att säga nej än motsatsen. Nej till kvinnors rösträtt, nej till reglering av alkohol och nej till löntagarfonder. Nej till ökad invandring. Åtminstone i de prenumererade dagstidningarna.

Med Bulletin är ordningen återställd. Om de lyckas återerövra en bildad högerklass återstår att se. Makarna Adelsohn har ju för länge sedan lämnat skeppet för före detta Avpixlat, nu med både ansvarig utgivare och statligt mediestöd, fast med nytt namn. De har redan tevestudion up and running. Hos Avpixlat är man ju nu inte så noga med evidensen eller prominentiteten hos skribenterna.

Relationen till staten

Hur Bulletin ställer sig till statligt mediestöd framgår inte, men jag gissar att de säger nej? Samtliga nyhetstexter 25/12 kommer från TT och det medger varken nya mediestödet eller det gamla driftstödet. Varken Times of London, New York times eller Wall street journal eller några av de andra tidningarna de önskar associeras med, är kända för att behöva statlig finansiering.

Får också gissa mig till hur Ivar Arpi egentligen ställer till LVU, Lagen om vård av unga, trots en lång och drabbande novell i ämnet? En knepig lagstiftning som ytterst ställer stora krav på en väl utbyggd och statligt finansierad social omsorg, och som knappast har var varit en högviltfråga i högerpressen.

Säger vi ja eller nej till samhällets interventioner vid omhändertagande av barn?

Alla som arbetar inom barnomsorgen, socialtjänsten eller familjerätten vet att varje fall är unikt och känsligt, oftast redan olyckligt; att det riskerar att bli fel, hur det än blir; att det råder stor brist på familjehem och att kvalitén på de existerande familjehemmen varierar stort. Att de som mest av alla behöver hjälp ofta går under radarn. Därför finns orosanmälan, som verktyg. Det är inte i första hand för grannar. Där är det störningsjouren som gäller.

Visst är det tråkigt, om Ivar Arpi har sippa grannar. Kanske skulle han finna tröst hos Förorten mot våld? Där har det sedan länge påtalats oro för både bristande och övernitiska sociala ingripanden. Samma oro som kommer till uttryck i Alexandra Pascalidous bok Mammorna. Var är alla? Samhället har monterats ner i orten. Både i landsorten och i förorten.

Å andra sidan rör sig Ivar Arpi enligt egen uppgift i journalistiska kretsar där man känner sig tvungen att bära vapen för att freda sig, så frågan infinner sig så klart: Hur ställer sig Bulletin till det? Som förskolelärare skulle jag bli lite orolig.

Ser annars fram emot avslöjandet: I vilka svenska medier arbetar journalister som tvingas beväpna sig? Arpi kan väl knappast mena Lamotte och hans skottsäkra väst?

Frisinnade marknadsliberaler med konservativa värderingar

Bulletin må tänka i tech och nytt i distributionen – vad annars – men ingen lär bli gladare än Sveriges progressiva krafter om de lyckas återta högerns historiska hävd att säga nej till allt utom pengar. Då är det fritt fram för vänstern att tänka framåt igen, utan att hamna i ändlösa diskussioner om vilken väg som redan har nått vägs ände.

De som inte kommer att orka följa jordens rotation runt sin egen axel kommer snart att dyka upp bland skribenterna hos Bulletin.

En regelrätt recension får vänta. En nyhetstidning kan knappast bedömas på sitt byråmaterial och inte på sin affärsplan heller. Att översätta utländsk text är en dyr välgärning, även om texterna i allt väsentligt kommer att utgöra evidens för en i redaktionens ögon liberalkonservativ hållning. Det vill säga en ytterst liberal syn på marknadsekonomi med en stram och konservativ hållning till migration och (inhemsk)tradition. Eller, om man så vill, fri global finansmarknad med gränser stängda för migration och nymodigheter?

Vad opinionsskribenterna tycker vet vi ju redan, och det är tveksamt om de grejar livet bakom betalvägg, misstänker att de helt enkelt kommer att säga nej. Ivar Arpis omfattande svans på framförallt Twitter betalar knappast för sig.

Tills vidare blir nog frågan vad Svenska dagbladet, Göteborgs-posten eller, för den delen Aftonbladet kultur, kommer att göra när skribenterna samlats hos Neuding? Byta kurs eller leta upp en ny generation skribenter som också önskar återgång till det förflutna? Eller är det en högst ömsesidig, oundviklig separation? Det menar Neuding. De är oundvikliga. Hello, hello and thanks for al the fish, som de sjunger i filmatiseringen av Liftarens guide till Galaxen.

Vi får se. Alla kan komma ut en gång i kvartalet – men varje dag, det är en helt annan femma. Bulletin är en uppgörelse inom högern. Frågan är vem som kommer att säga emot?