Malin Nilsson och Lotta Sjöström Becker.

En hård klapp till svenska folket

2020-12-14 | Malin Nilsson , Lotta Sjöström Becker padlock

OPINION

”Det är på tiden att Sverige upphör att satsa våra gemensamma tillgångar nästan enbart på vapen och militär”, skriver Malin Nilsson och Lotta Sjöström Becker inför tisdagens beslut i riksdagen om propositionen Totalförsvaret 2021–2025.

Lotta Sjöström Becker är generalsekreterare för Kristna fredsrörelsen och Malin Nilsson  är generalsekreterare för Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF).

Den 15 december röstas det om försvarspropositionen i Sveriges riksdag. En genomgång av de motioner som följer propositionen ger vid hand att debatten som föregår omröstningen inte på något sätt kommer att skaka om Sveriges syn på vad säkerhet, fred och försvar i dag är och i framtiden skulle kunna vara. I stort tycks Sveriges politiker, såväl regering som opposition, vara ense om den utstakade linjen, att tillföra försvarsbudgeten närmare 80 miljarder kronor de kommande fem åren.

Det är dags att Sveriges politiker visar civilkurage och börjar kalla saker vid deras rätta namn. Försvarspropositionen innebär en ensidig satsning på militarisering. Vi anser att det finns mycket starka skäl att välja helt andra vägar för att försvara vår demokrati, freden och välståndet.

Försvarspropositionens bärande tes är att det bästa (enda) sättet att stärka Sveriges förutsättningar att säkra freden och säkerheten för folket är att rusta upp militärt, såväl inom landet som i allianser med andra. Utöver ett starkt militärt försvar är lösningen för framtidens säkerhetsutmaningar ett komplett försvar som inkluderar även civila aktörer, ett totalförsvar skulle även ge muskler att hantera bärande samhällsfunktioner som vård, vatten- och energiförsörjning i krig eller kris. Det är en nygammal strategi som även den är alldeles för begränsad.

Propositionens ensidiga tankegång utmanas av forskning som tydligt visar att reaktiva militära metoder är kostsamma och skapar mänskligt lidande. Det tar lång tid att bygga upp det som raseras under en väpnad konflikt. Ett samhälles förmåga att helas, det som kallas resiliens, främjas inte särskilt väl av Sveriges valda strategi.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att just resiliens, motståndskraft, är ett ord som förekommer en enda gång i propositionen, och endast med hänvisning till försvarsalliansen Nato. Sveriges bilaterala och multilaterala samarbeten bör fördjupas, det instämmer vi i. Men fokus bör då vara att stärka den gemensamma, mänskliga, säkerheten.

Det är på tiden att Sverige upphör att satsa våra gemensamma tillgångar nästan enbart på vapen och militär. Istället kan vi lägga kraften på att säkra folkens och människornas gemensamma säkerhet genom hållbar utveckling och samarbete med civilsamhällesaktörer i världen och på hemmaplan.

Att försvarspropositionen saknar förankring i vår tids säkerhetspolitiska utmaningar beror kanske på att den bygger på en ofullständig omvärldsanalys. Demokratiunderskott, våld och svält är det som driver konflikt och krig. I dag är konflikterna inte främst mellan stater utan många av konflikterna äger rum inom nationalstater, den gamla skolan struktur för krig och försvar fungerar inte med dagens säkerhetsutmaningar.

Andra hot vi däremot måste hantera är klimatförändringarna, pandemier och ökande social orättvisa. Vi behöver se på hela kedjan av orsaker som försämrar människors säkerhet och trygghet och därifrån ta fram tillvägagångssätt för att förebygga vår tids hot och risker.

Med en politisk linje för hållbar fred skulle också ett begrepp som mänsklig säkerhet (som lyser med sin frånvaro) ha en självklar plats i Sveriges försvarsproposition. Om de globala utvecklingsmålen i Agenda 2030 och FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet i större utsträckning skulle ha tillåtits påverka Sveriges försvarspolitiska prioriteringar skulle vår främsta försvarsmetod inte stavas stärkta reaktiva våldsstrukturer och militarisering.

För att komma åt de komplexa konflikter som råder i dag bör Sveriges beslutsfattare inrikta sig på en bredare tolkning av begreppet säkerhetspolitik. Det skulle ske om de på allvar föresatte sig att uppfylla sina åtaganden inom ramen för Agenda 2030. Mål 16 säger att vi ska bygga hållbara och inkluderande samhällen, mål 17 säger att vi ska samarbeta över gränser och nivåer och mål 5 handlar om att uppnå jämställdhet, och alla kvinnors och flickors egenmakt.

Dagens fredsforskning belägger att den mest effektiva och rimliga strategin framåt är förebyggande av våldsamma konflikter, då det inte är på långa vägar lika kostsamt som krig och minskar mänskligt lidande.

Alltså, det är en dyr och dålig investering att lägga så mycket skattepengar på militär upprustning. En springande punkt är att Sveriges bistånd, som syftar till att nå målen inom Agenda 2030, inte kan frikopplas från de säkerhetspolitiska strategierna som vi som land väljer, de bör istället komplettera vandra.

Naturligtvis är detta en utmaning – att på allvar satsa på mänsklig säkerhet och genomföra Agenda 2030 kräver helt annorlunda prioriteringar. Det innebär att de som sitter runt bordet och formar den framtidsplanen blir helt andra än dagens ”säkerhetspolitiska” experter. Det innebär också att den forskning och utveckling som ska leda vägen framåt är fredsforskningen.

Skriver vi allt detta för att provocera? Det enkla svaret är nej. Bakgrunden till vår analys av propositionen står att finna i den problembild och den budget som ligger till grund för besluten om ökade medel till försvaret och som röstas om den 15 december. En hård klapp till svenska folket.

Nutid hänger ihop med framtid. Svensk säkerhetspolitik behöver bejaka och ge röst åt människors längtan och förändringsvilja. Förändring ska byggas på välinformerade demokratiska beslut. Debatten om fred och säkerhet behöver breddas och våra beslutfattare investera i det folkliga engagemang som siktar mot hållbar fred.