Unga som famlar efter hjälp och ett samhälle som sviker

2020-12-03 | Janine Alm Ericson padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Så länge vittnesmålen, utsattheten och utnyttjandet sker ska jag fortsätta läsa kvinnornas och flickornas berättelser.” Janine Alm Ericson om männen som köper, misshandlar, våldtar och slår, om samhällets svek samt ett nyårslöfte.

Janine Alm Ericson är jämställdhetspolitisk talesperson för Miljöpartiet och en av partiets två gruppledare i riksdagen, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Farida Al-Abani (Fi), Carina Ohlsson (S) och Emma Dominguez (V).

När vågen av upprop i spåren av #metoo svepte över Sverige och världen hösten 2017 var det många berättelser som lämnade spår. Men det var några som liksom etsade sig fast. Som kändes extra starkt och som berörde ännu djupare. Rösterna som samlades under parollerna #utanskyddsnät och #intedinhora högg tag rakt i hjärtat. Berättelserna som kom fram i uppropen överskuggade mycket annat och det är inte berättelser som svalnat. Snarare tvärtom.

Ingen hörde ropen på hjälp. Bakom den rubriken gömmer sig så mycket frustration, uppgivenhet och ilska. Över ett samhälle som inte håller, och över ett samhälle som inte klarar av att höra. Det är rubriken på den rapport som organisationerna Inte din hora, Ellencentret och Child 10 släppt tillsammans. Och just rubriken – Ingen hörde ropen på hjälp – sammanfattar i all sin enkelhet det som sedan sida upp och sida ner beskrivs i rapporten: unga som famlar efter hjälp och ett samhälle som sviker.

Här finns berättelserna samlade. De som inte ryms i tidningsrubriker om ännu en känd man som åkt fast för att köpa ännu en ung kvinnas kropp. Berättelserna om vägarna in i prostitution, och berättelserna om de svåra vägarna ut. Om hur det samhälle som vi byggt upp helt brustit i sitt löfte att hjälpa och lyfta unga människor ut ur utsatthet. Flickor som sedan tidiga tonår sålt sex pratar om ett ifrågasättande av såväl socialtjänst som barn och ungdomspsykiatri, och om en vuxenvärld som ihärdigt och långvarigt blundat.

Jag vet att rapporten ska få oss agera. Att det är sådana som jag, som sitter på makt och ansvar, som måste gå från ilska till ord till handling. Och jag ska göra det. Vända på stenar. Be andra att vara med. Aldrig. Sluta. Tro. På. Förändring. Men först måste jag få vara arg.

För bakom varje sida i rapporten finns den stora elefanten i rummet: köparna. Männen, för ja, det är oftast män, som för pengar köper sex från utsatta barn och unga. Männen som finns överallt, som kan vara vem som helst. Som är en av tio. De som är beredda att betala för en annan människas kropp. Männen som inte ens backar från att köpa sex när hon som står framför dem visar sig vara sexton, alldeles för mager och med ärrade armar och ben.

Det är där skulden måste landa. I knät hos varje man som någonsin tänkt tanken att köpa en annan människa.

Så länge vittnesmålen, utsattheten och utnyttjandet sker ska jag fortsätta läsa kvinnornas och flickornas berättelser. Jag ska fortsätta vrida och vända på varje sten. Se över vilka skruvar vi ska visa på, hur vi bättre kan bygga ett skyddsnät värt namnet. Jobba i alla forum jag har för att det ska finnas stöd och hjälp som går att lita på.

Rapporten kommer med ett upprop. Ett upprop som ska samla alla oss som vill verklig förändring. Jag har läst och lovar. Gör det du också. Tillsammans kan vi ändra systemet och förbättra utsatta kvinnors liv. Men. Jag ska också rikta politikens fokus mot männen. Mot de som köper, misshandlar, våldtar och slår. För utan förövare, så finns det inga offer.