Kriserna hänger ihop

2020-11-16 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA/OPINION

”De traditionella partierna, en gång formade utifrån motsättningar kring makt och ägande och medborgarrätt, står med få undantag förhållandevis handfallna. I det här tomrummet växer politikerförakt och förnekelse sida vid sida”, skriver Gudrun Schyman (Fi).

Gudrun Schyman är frilansfeminist, ledamot i Simrishamns kommunfullmäktige för Feministiskt initiativ samt återkommande krönikör i Feministiskt perspektiv.

Pandemin är här och nu men den kommer att klinga av och vaccin kommer att göra covid-19 till en parentes i historien. Jag skriver inte det med lätt hjärta. Många har avlidit, fler har blivit långtidssjuka, personal har slitit ut sig, företag har gått omkull i sviterna av nedstängningar, och så vidare, och så vidare. Men det kommer ett efter.

Klimatkrisen är också här och nu men det kommer inte att komma något vaccin som gör den till en parentes i historien. Tvärtom kommer vi att se förödande förstörelse, värre ju längre vi dröjer med att göra det som behövs för att hejda förloppet.

Bägge kriserna hänger ihop. Sambandet mellan skövling av skog, storskaligt jordbruk och köttproduktion, antibiotikaresistens, oreglerad handel med vilda djur och klimatförändringar är tydligt, nu senast illustrerat med minkfarmerna. Så här skrev Johan Rockström i Svenska dagbladet i somras: ”Vi lever i en värld där globalt resande, handel och förtätning av liv i städer, integrerar med avskogning, miljöutarmning och global uppvärmning. Allt detta samspelar och ökar riskerna för helt nya smittor som utvecklas till pandemier.”

Insikten om sambanden borde rimligen betyda att det viktiga och nödvändiga som nu görs måste hänga ihop med det som ska göras sedan. Insikten borde rimligen betyda en total omvärdering av det vi kallar säkerhetspolitik och en radikal omvärdering av det som kallas för god ekonomisk hushållning. Allt hänger ihop och i varje kris får de som har minst betala mest.

Kopplingarna mellan konflikter, klimatförändringar, försämrad biologisk mångfald och livsmedelsbrist är uppenbara. Inget av detta är isolerade frågor som kan hanteras enskilt. Men utifrån det parlamentariska läge vi har i Sverige i dag ser det mörkt ut. Insikten om hur sammankopplade frågorna är ger inte avtryck i politiken. I stället ser vi en växande klyfta mellan kunskapen och engagemanget i forskar- och civilsamhället å ena sidan och de parlamentariska aktörerna å andra sidan.

De traditionella partierna, en gång formade utifrån motsättningar kring makt och ägande och medborgarrätt, står med få undantag förhållandevis handfallna. I det här tomrummet växer politikerförakt och förnekelse sida vid sida. Förakt för forskning och kunskap blandas med fake-news. Den representativa demokratin tenderar att bli allt mindre representativ och alltmer inlåst i sitt eget taktiska maktspel.

Vad göra? Jag tror vi måste förstå att utnyttja demokratins möjligheter bättre. Vi måste våga utmana de traditionella formerna för politisk påverkan för att på så sätt minska klyftan mellan det parlamentariska och det utomparlamentariska.

Inom Feministiskt initiativ pågår en intressant diskussion om att inför kommande val öppna partiet för engagerade personers medverkan, även om de inte är medlemmar. Kanske kan medborgardialoger forma en klimatpolitisk plattform som ger röst åt freds-, miljö-, landsbygds- och klimatrörelsen?

Jag tror att olika demokrati-initiativ är helt nödvändiga i det läge vi har. Det räcker inte med att säga demokrati. Demokrati måste också göras. Demokrati borde helt enkelt vara ett verb!