Ropen som inte når fram

2020-10-27 | Supriti Dhar padlock

UTRIKES/ANALYS

410 av de bangladeshiska kvinnor som de senaste åren rest för att arbeta som hushållerskor hos familjer i andra länder har återvänt som lik. Supriti Dhar analyserar.

This article in English.

Medan Sri Lanka, Filippinerna, Indonesien och ytterligare några länder har slutat sända kvinnor till Gulfländerna som ”hushållerska”, blundar Bangladesh fortfarande för vad som pågår. Som en följd utsätts miljontals bangladeshiska kvinnor för våld. Enligt flygplatsens byrå för välfärd i utlandet (Expatriate welfare desk), har 410 kvinnor som åkte för att arbeta i olika länder under de fyra åren från 2016 till 2019 återvänt som lik.

Nyligen nådde den 14-åriga flickan Kulsums lik Dhaka. Hon hade torterats brutalt, hennes ben och midja brutna, så hon inte kunde gå. Ett av hennes ögon hade skadats allvarligt av hennes arbetsgivare och hon hamnade på sjukhus i Riyad. Inga protester vare sig i mainstream-medier eller sociala medier eftersom Kulsum hör till en fattig familj, eftersom hennes liv inte betyder något, eftersom hon är en kvinna.

För några få månader sedan blev en video viral i sociala medier. Den var filmad i hemlighet av ett bangladeshiskt hembiträde i Saudiarabien, där en ung kvinna gömde sig på toaletten, ropade efter hjälp, och bönade om att få komma hem.

”Jag kanske inte lever länge till; jag tror jag håller på att dö, snälla håll mig vid liv, ta mig tillbaka till Bangladesh snabbt”, sade hon på bengali.

I videon uppgav hon att hennes ägare låst in henne i ett rum i två veckor och knappt gav henne någon mat. De brände hennes armar med kokhett vatten och band fast henne.

28-åriga Rehana Akhter, mamma till tre minderåriga barn, åkte till Saudiarabien som ”hushållerska”. Hennes make skickade henne i hopp om en bättre inkomst och att säkra en bättre framtid för deras barn och familjen. Dessvärre slutade hon som sexslav och blev brutalt våldtagen men kunde fly därifrån och återvände till Bangladesh.

Hon trodde att hon räddat sitt liv från utländska våldtäktsmän, men livet visade sig vara grymmare än så. Varken make, svärföräldrar eller ens barnen ville kännas vid henne. De accepterade henne inte som förut för att hon våldtagits så hon blev ”oberörbar” för samhället. Hon var tvungen att ta sin tillflykt till en av organisationerna.

Det finns tusentals sådana berättelser där kvinnor beskriver grymheterna de mött. En ung flicka våldtogs och torterades av en arbetsgivare och hans son samtidigt och den saudiska kvinna som bodde i huset och är hustru och mor till förövarna hjälpte till. I mitt jobb har jag haft möjlighet att höra de här kvinnornas berättelser och ju mer jag hörde desto mer illa mådde jag.

För att förstå den här situationen, måste alla förstå kvinnans socio-ekonomiska sistuation. Ett stort antal kvinnor från Bangladesh lämnar sina familjer och reser tusentals mil hemifrån i hopp om bättre inkomst och en bättre framtid för barnen och familjen. Medan många kvinnor förverkligar sina förväntade förhoppningar möter andra en annorlunda verklighet – lidande genom ojämförlig grymhet och misshandel av deras utländska arbetsgivare – och finner ingen väg tillbaka för omedelbar räddning.

Men den positiva sidan är att arbetare skickar hem miljarder dollar i överföringar som i bästa fall bidrar till att lyfta familjerna ur fattigdom, finansiera husbyggen, utbildning och hälsovård och samtidigt bidra till värdlandets ekonomi. I värsta fall mister arbetarna livet, eller utsätts för tvångsarbete och människohandel. De flesta migranters erfarenheter befinner sig någonstans däremellan.

Nuri, en annan bangladeshisk kvinna som torterades och arbetade utan lön i en saudisk familj i två månader berättade för Thomson Reuters stiftelse: ”Min ’Dalal’ slog mig och bröt mitt ben när jag anmälde honom. Jag var på sjukhuset i två veckor”.

Hon hävdade också att hon blivit sexuellt angripen av sina arbetsgivare. ”De tvingade mig från ett hem till ett annat. I det första hemmet torterade de mig och slog mig upprepade gånger och sedan tog de mig till ett annat hem där jag utsattes för samma sak.” Hon nekades någon som helst medicinsk vård av sin tidigare arbetsgivare.

Nuri stod upp starkt i sitt krav på rättvisa, och är fast besluten att utkämpa fallet i rättssalen: ”Sedan han slog mig finns ingen återvändo”.

Omkring 700 000 bangladeshier söker jobb utomlands varje år vilket gör landet till en av världens största arbetsexportörer. Men rekryteringen sker till stor del genom inofficiella mäklare, vilket öppnar dörren för människohandel och exploatering.

Cirka en av tio migranter är kvinnor. Många är outbildade och fattiga, och får ofta falska löften om löner på omkring 20 000 taka (ungefär 2 000 kronor) per månad av mellanhänderna och sällan anställningskontrakt. Tusentals migrantarbetarkvinnor kommer hem tomhänta varje år.

Ökningen av migrantarbetare i Mellanöstern inleddes i början av 1970-talet, när den ökade oljeproduktionen förde med sig För närvarande är Saudiarabien den största mottagaren av migrerad arbetskraft, med Förenade arabemiraten tätt inpå, där över 75 procent av befolkningen kategoriseras som migrantarbetare.

Avsaknaden av dokumentation i ett främmande land försätter migranter som arbetar i hushåll under arbetsgivarens ansvar. Eftersom hushåll i Mellanöstern ofta består av utökade familjer kan arbetet vara mödosamt. Det inkluderar ofta uppgifter som rengöring, tvätt, matlagning, sömnad och att ta hand om barn och äldre. Arbetstiden är omfattande, mellan elva och tjugo timmar om dagen, med förväntningar på hembiträdet att arbeta både dag och natt utifrån hennes arbetsgivares infall. Eftersom utländska hembiträden lätt kan påverka barnens uppfostran är kulturella konflikter vanliga och kompliceras ytterligare av potentiella sexuella relationer mellan pigan och mannen eller vuxna manliga släktingar. Rasdiskriminering och stereotypa fördomar mot migrerande arbetare är också vanliga.

Hushållsarbetare förvägras ofta rörelsefrihet och blir antingen inlåsta eller förbjudna att lämna hemmet utan tillstånd. Våldet mot hembiträden inkluderar fysiska attacker med allt från våldtäkter till örfilar; andra former av våld är överarbete inklusive tvångsarbete i fler än ett hushåll utan lediga dagar, utebliven betalning av lön eller reducerad ersättning. Hembiträden erfar också ofta undermåliga levnadsvillkor, som brist på mat och privatliv. Fysiskt våld utövas ofta av en kvinna, arbetsgivaren eller hushållets kvinnliga överhuvud. De flesta arbetare har vittnat om utsatthet för mer än en form av våld under sin anställningstid, och många är så traumatiserade av erfarenheten att det har negativ påverkan på deras förmåga att återintegrera sig i samhället vid hemkomsten.

Rekryteringsagenturerna som skickar hushållspersonal till persiska viken är väl medvetna om övergreppen som dessa kvinnor möter, vilket även gäller de arbetskraftssändande länderna. Trots denna vetskap fortsätter länder som Bangladesh, med växande befolkningar och ekonomisk instabilitet, att sända kvinnliga hushållsarbetare utomlands, för att de inte kan ignorera de finansiella förmånerna pengarna som skickas hem innebär.

Bangladesh, ett patriarkalt land från topp till botten, har kastat ut våra fattiga kvinnor i en osäker framtid, från vilken de kan återvända, eller inte, det är inte deras huvudvärk. De behöver bara remitteringarna. Kvinnors liv är så billigt, så osäkert, så sårbart att vem som helst kan leka med det. Deras rop når inte till någon, inte ens till det humanitära samhället eller organisationer.

Våld mot bangladeshiska arbetarkvinnor pågår på en alarmerande nivå. Bangladesh borde säkerställa att det högsta beskydd erbjuds arbetarna i utlandet, inklusive genom ökad tillsyn över de egna rekryteringsagenterna, att trygghet erbjuds i värdländerna och hjälp till arbetare i nöd.

#No_More_Sex_Slaves_To_Middle_East