Med avkoloniserande blick på svenska litteraturklassiker

2020-10-23 | Maya Lagerholm padlock

KULTUR

– Både författare och forskare är priviligierade som får syssla med skrivande, läsande och tänkande och med det kommer också ett stort ansvar, säger Therese Svensson, som i sin forskning analyserat några av de största namnen i svensk litteraturhistoria med nutida perspektiv.

I september disputerade litteraturvetaren Therese Svensson på avhandlingen Vithetens koagulerade hjärta. Om avkoloniserande läsningars möjlighet där svenska litteraturklassiker för första gången studerats utifrån en vithetskritisk och avkoloniserande blick. Några av våra mest klassiska romaner möts i avhandlingen av perspektiv som öppnar upp för nya dimensioner av berättelserna.

Dessa perspektiv har helt saknats i tidigare litteraturforskning på svenskspråkig äldre litteratur, berättar Therese Svensson:

– Jag har tidigare studerat svenskspråkig litteratur från tidigt 1900-tal utifrån ett vithetskritiskt perspektiv, men jag insåg att det inte räcker fullt ut, utan att det även behövs ett avkoloniserande perspektiv där människans plats i världen och hur olika kroppar hör samman och förhåller sig till varandra undersöks på sätt som överskrider vitheten, rasialiteten och kolonialiteten.

Avhandlingen tar avstamp i några av de största namnen i svensk litteraturhistoria, där bland annat verk av Hjalmar Söderberg och Karin Boye analyseras.

Exempel på rasism

Enligt Therese Svensson passar de här verken utmärkt för en vithetskritisk och avkoloniserande läsning, trots att frånvaron av icke vita personer ofta är framträdande. Hon lyfter fram exempel från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas som hon menar ger en annorlunda bild av den hyllade romanen.

– Det första steget är att upptäcka att de här böckerna faktiskt handlar om de här sakerna. I Doktor Glas finns det mycket som har med konstruktionen av ras att göra. Ett exempel är när doktor Glas benämner en sjuk pojke som en ”apgosse”. Han beskriver att barnet har djurkäkar med ett fult kranium och framställer pojken som ett vidunder och monster. Att säga att hjärnan är liten eller att skapa en nidbild av ett djur är ett typiskt sätt att rasifiera människor på. Det är ett tydligt exempel som är väldigt synligt för läsaren, men trots det passerar det ofta obemärkt förbi eftersom att vi inte lärt oss att problematisera de här sakerna eller viftar bort dem med ett ”så tänkte alla då”.

Therese Svensson framhåller att det finns fler rasistiska exempel i boken som enligt henne visar upp en helt annan sida av den huvudkaraktär som så många läsare ofta identifierat sig med och känt sympati för.

Även om avhandlingen kastar ljus på rasistiska strukturer så vill Therese Svensson även peka på delar av litteraturen där den rasistiska berättelsen utmanas och där en annan typ av verklighet tittar fram.

– I exempelvis Ludvig Nordströms och Karin Boyes verk går det att se att den rasistiska berättelsen avkoloniseras. Det rasistiska språket blir aldrig fullkomligt utan avkoloniseringen finns alltid sida vid sida med kolonialiteten i världen. Även om jag själv inte iscensätter någon avkolonisering så kan mina läsningar ändå sättas i förbindelse med sådana kamper och företeelser i världen.

Fri fiktion

Therese Svenssons avhandling är främst ett bidrag till litteraturvetenskapen, men hon menar samtidigt att hennes perspektiv går att översätta till mer vardagliga läsningar och att dess teman går att se som en nutida fråga.

– Den typen av diskussion som jag för i min avhandling har varit en aktuell debatt de senaste åren. Damernas värld hörde faktiskt av sig till mig om en intervju som handlade om hur man kan läsa litteratur och se på tv-serier som innehåller rasism, homofobi och sexism. Hur man ska förhålla sig till det hänger ju ihop med det jag gör. Det gäller att ta fasta på strukturerna i berättelserna och förstå hur de hänger ihop med världen i dag. Vi behöver förstå hur vi kan skapa andra berättelser som inte bara suddar ut de gamla utan arbetar med dem för att förändra världen och då är det inte så enkelt som att bara ta bort ett rasistiskt ord.

I den samtida debatten har det även gått att höra röster som problematiserat att man går in och petar för mycket i konstnärliga verk och som snarare lyft fram vikten av att fiktionen behöver få vara fri. Detta förhållningssätt är något som Therese Svensson kan förstå, men hon poängterar samtidigt att verk som bygger på en rasistisk struktur rakt igenom enligt hennes mening inte kan bli stor konst.

– Både inom konst och vetenskap måste det få finnas en frihet att tänka och göra experiment för att komma fram till ny kunskap. Det vore ju synd om Hjalmar Söderberg inte hade vågat skapa en karaktär som doktor Glas som ju säger nånting om det tidigare 1900-talet. Men det är en annan sak om hela verket iscensätter rasism och är rasistiskt rakt igenom. Jag tror inte att en text som är rasistisk i sig kan bli stor konst. Då krävs det att den är mycket mer komplex och utmanande än en rasistisk skildring någonsin kan bli.

Ansvarsfull läsning

Framöver hoppas Therese Svensson på att få fortsätta forska kring de här frågorna och hon understryker hur roligt arbetet med avhandlingen har varit.

– Det har varit en stor glädje att få hålla på med det här arbetet. Nu hoppas jag på att få forskningspengar och tjänster som möjliggör att jag kan fortsätta. Jag vill fortsätta att fördjupa mig ännu mer i samma sak och kanske titta närmre på mer nutida svensk litteratur. Vi kan inte bara fortsätta att låtsas som att avkolonisering inte spelar någon roll. Både författare och forskare är priviligierade som får syssla med skrivande, läsande och tänkande och med det kommer också ett stort ansvar.