Bild: Jolene Larsén-Kilan
Nej, klimathotet är inte vår viktigaste fråga för framtiden!
2020-10-22 | Farida Al-Abani
1
KRÖNIKA/OPINION
”Miljö- och klimatpolitiken kommer aldrig kunna vara så radikal som den borde vara och så bred som den måste vara så länge de som i dag berörs av dess konsekvenser osynliggörs”, skriver Farida Al-Abani (Fi).
Farida Al-Abani är partiledare för Feministiskt initiativ och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Nooshi Dadgostar (V), Janine Alm Ericson (MP) och Carina Ohlsson (S).
Nu ska jag säga något som kan förvåna många men någon behöver säga det – nej, klimatförändringarna är inte vår viktigaste fråga för framtiden. Jag repeterar, klimatförändringarna inte vår viktigaste framtidsfråga. Jag hör hur företrädare efter företrädare lyfter frågan om klimatförändringarna som vår viktigaste utmaning för framtiden, och detta från både högern och vänstern. Partierna fajtas om att vara det parti som faktiskt är det mest gröna då det enligt opinionsmätningar är en av de viktigaste frågorna för väljarna.
Även vi i Fi har gjort det. Vi säger att rosa är det nya gröna. På samma vis som många partier 2014 fajtades om vilka som kunde vara mest feministiska så vill alla nu vara det mest gröna alternativet. Medan det är tydligt att vår syn på feminism skiljer sig åt så kan det vara än mer oklart vad partierna faktiskt vill och menar när det kommer till miljö- och klimatpolitik.
Många partier säger sig vara eniga kring mycket gällande klimatförändringarna och att nå klimatmålen. Det slängs med orden; klimat, klimatmål, hållbarhet, CSR, koldioxidutsläpp, koldioxidskatt, miljö, natur, miljömål, biologisk mångfald, ekologi och mycket mer, som om dessa ord vore synonymer till varandra. Men vad menar partierna egentligen när de säger att de är eniga kring mycket på detta politikområde som egentligen är flera områden?
Vad som går att tyda är att dessa partier har kommit överens kring några få områden som i det stora hela inte gör så stor skillnad jämfört med vad vi faktiskt behöver göra.
Vi undviker att prata om det viktigaste: att klimatförändringarna och miljöförstörelsen inte är ett framtidshot, utan en realitet som många lever med i en miljö som sedan länge varit i fara.
Stora delar av världen lever sedan lång tid tillbaka med de negativa konsekvenserna av industrialisering, kolonisering och privatisering. Det handlar om allt från konsekvenser av storskalig odling som resulterar i övergödning i våra hav och sjöar, till torka och brist på dricksvatten på grund av fabriker som utnyttjar allt rent vatten i fattiga byar.
Vi ser konsekvenser av ojämlika, och vad som borde vara olagliga, handelsavtal som gör det omöjligt för en del att överleva som jordbrukare när de samtidigt ska konkurrera med översubventionerade och storskaliga jordbruk i väst. Klimatförändringarna och dess konsekvenser har vi kunnat se under en längre tid och samma gäller följderna för naturen av våra ohållbara industrier som länge utnyttjat stulen och koloniserad mark.
”Klimatfrågan är en fråga om överlevnad och är överordnad allting annat” hör jag många säga, särskilt inom den nyvakna klimatrörelsen som lyfter delar av det urfolk länge tampats med. Men vi kan inte plötsligt plocka russinen ur kakan och säga, ”detta är akut, allt annat får vänta”. Resultatet blir en splittrad syn på vad denna fråga handlar om och vilka den berör.
Det går inte att att prata om bränderna i Amazonas utan att försöka stoppa våldet och rasismen mot urfolk. Vi kan inte prata om skogsskövlingen i Amazonas utan att ta ansvar för vår konsumtion och våra företags investeringar när de leder till fler anlagda bränder.
Det går inte att tala om att fler bör engagera sig som klimataktivister utan att lyfta klassperspektivet, för då osynliggör vi de som faktiskt lever mest klimatsmart, vilket sällan är den ”klimatmedvetna” medel- och överklassfamiljen.
Det går inte att föra en kamp för minskade utsläpp utan att lyfta det faktum att män genom konsumtion och kapital står för en större del av utsläppen och de ohållbara investeringar som påverkar natur, människor och djur.
Det går inte att prata om förhöjda vattennivåer som gör stora delar av världen obeboelig och omöjlig att odla utan att prata om öppna gränser och en human migrationspolitik.
Det går inte att prata om oljan som en dag kommer ta slut och om brist på vatten utan att prata om en annan syn på säkerhet och försvar, för konflikterna blir fler om vi inte i tid samarbetar kring hur vi bäst delar på mark, vatten, mat och arbete. I dag är det de rika länderna i väst som tar vad de vill oavsett plats i världen med stöd av handelsavtal där det bara finns en vinnare.
Det går inte att tala om minskad konsumtion om vi inte ändrar vår syn på BNP-tillväxt som så tydligt gör det målet omöjligt.
Det går inte att prata om att naturen har begränsade resurser utan att även lyfta naturens egna rättigheter. Ekosystem och arter har ett egenvärde och en rätt att existera oavhängigt av vad vi människor tycker att vi kan ha dem till.
Vi behöver inte åka utanför Sveriges gränser för att se hur frågan om människors överlevnad i relation till miljön är relevant. Vi kan se det här och nu, främst i mindre orter som har mindre resurser och makt. Jag ger er två aktuella exempel:
I Mariebo finns höga gifthalter, klorerade kolväten i både mark och grundvatten på grund av en tidigare kemtvätt. Dessa halter gör det osäkert att bo kvar, men kommunen vägrar ersätta de boende med nya bostäder samtidigt som kommunalrådet vägrar dricka vatten från området.
I Östhammar har politikerna sagt ja till slutförvar av kärnavfall och det är nu upp till regeringen att ta det slutgiltiga beslutet som påverkar tusentals människors liv, människor som inte fått tycka till och rösta om förslaget.
Miljö- och klimatpolitiken kommer aldrig kunna vara så radikal som den borde vara och så bred som den måste vara så länge de som i dag berörs av dess konsekvenser osynliggörs. Kampen för en hållbar värld kommer aldrig nå resultat ifall den som sitter på störst makt ska berätta för alla andra om vad som är mest akut. Klimatförändringarna och vårt ohållbara missbruk av natur och liv är en av våra största nutida frågor, även om de som i dagsläget drabbas främst bor i låg- och medelinkomstländer.
Medan en del pratar om klimatet som en fråga för framtiden vill jag och Fi belysa att det är en fråga om i dag, igår och flera decenniers exploatering av människor, djur och övrig natur. En feministisk och intersektionell politik som erkänner det akuta nuläget, som presenterar de radikala lösningarna och som kopplar flera gruppers överlevnad – utan att kompromissa eller acceptera lite ”svinn” – är vägen framåt.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Betryggande att läsa att F! och Farida Al-Abani håller kursen. I en tid med hårda nationalistiska högervindar är det kanske inte lika kul att praktisera en antirasistisk intersektionell feminism men den behövs mer än på länge. Som artikeln klargör hänger mänsklig agerande och klimatpåverkan samman, såsom den alltid gjort, det är med andra ord genom att bekämpa patriarkatet, kapitalismen, imperialismen och det koloniala arvet vi räddar klimatet och oss själva.