Klass den mest normaliserade diskrimineringsgrunden

2020-10-21 | Maria-Pilar Reyes padlock

OPINION

”Diskriminering på grund av klass finns i våra liv från vaggan till graven. Några föds med silversked, andra i ett skjul. Några får gräddfil till välstånd, andra lämnas att dö i havet”, skriver Maria-Pilar Reyes.

Maria-Pilar Reyes är feminist och människorättsaktivist med rötter i Latinamerika, aktiv i Feministas migrantes latinoamericanas, samt ledamot i Feministiskt perspektivs styrelse.

När frågan om representation reduceras till en fråga om hudfärgen i styrelserummet är kampen om rättvis representation förlorad. Likaså när den reduceras till en fråga om biologisk kön. Representation i maktens pyramid – om det ska vara mer än bara en symbolhandling – måste inkludera flera perspektiv där klass är det avgörande.

– Men ge kvinnorna ett par poster i styrelsen så de slutar bråka och vi kan prata om viktigare saker, utbrast en man tvärs över salen.

På ett föreningsårsmöte ifrågasatte jag att inga kvinnor ingick i den avgående styrelse eller i valberedningens förslag. Över hälften av föreningens medlemmar var kvinnor. Efter en vild diskussion sattes en kvinna i styrelsen. Det var en som höll på att göra karriär i etablissemanget. Posten blev en merit i hennes cv. Utöver det förändrades ingenting. Året var 1996.

Jag drar mig denna episod till minnes när jag läser om rasifierade personers krav på representation. Jag stödjer kraven samtidigt som det smärtar mig att vi inte har kommit längre och att vi kanske riskerar att återigen gå in i en fälla: att några blir den etablerade maktens alibi för att inte förändra något. Likväl smärtar mig att inse att i pandemins och miljökatastrofernas kölvatten med ökad arbetslöshet, hunger och migration kan rasismen, klassismen och kvinnofientligheten underblåsas av de som alltid har vunnit på det och diskrimineringen göras återigen legitim, rumsren, normaliserad.

Diskriminering på grund av socioekonomisk status – det vill säga klass – är den mest normaliserade i världen. Så normaliserad att den inte nämns i antidiskrimineringslagar. Diskriminering på grund av klass finns i våra liv från vaggan till graven. Några föds med silversked, andra i ett skjul. Några får gräddfil till välstånd, andra lämnas att dö i havet. Klassuppdelningen finns i alla samhällen, alla arenor, alla lägen, även i enkönade grupper och i samhällen med merparten mörkhyade personer. Vi upprätthåller och reproducerar diskrimineringen på grund av klass när vi accepterar ett samhälle som mäter människans värde i köpkraft och förmåga till individuell framgång.

Den negativa laddningen i kön, ras och etnicitet behövs för att upprätthålla klassamhället och legitimera att merparten av mänskligheten reduceras till kuggar i det maskineri som skapar välstånd för några få på de flestas bekostnad. Den patriarkala maktpyramiden är en hierarkisk, elitistisk organisationsstruktur skapad för att upprätthålla denna orättvisa fördelning av makt och privilegier.

Att en ensam rasifierad person släpps in högre upp i en sådan struktur är lika lite att fira som när en ensam kvinna släpps in i det mansdominerade styrelserummet eller när tjänstefolket släpps in i herrskapets salonger en halvtimme på julafton. Kan hen låta bli att känna sig så smickrad att hen blir oförarglig och inställsam? Vilka identifierar hen sig med? Hur förhåller sig hen till lågutbildade personer? Vilket handlingsutrymme får hen?

Men Obama då? säger någon. En illusion. I USA fortsätter afroamerikaner, urbefolkningen och latinamerikaner att utsättas för oförminskat individuellt och strukturellt våld. Den som släpps in i den etablerade maktens korridorer försvarar sin fulla rätt att vara där, men har mycket att fundera över. På vilket sätt påverkas hen av sin klasstillhörighet? Det finns flertalet exempel på underrepresenterade personer som tar sig in i etablerade strukturers beslutsrum för att därifrån driva en neoliberal, individualistisk högerpolitik som i praktiken förstärker diskriminerande strukturer samt skuld- och skambelägger och odlar förakt mot de som inte ”lyckas” lika bra.

En person från en diskriminerad grupp som spelar med etablissemangets spelregler riskerar att förstärka och legitimera dem samt bara bli ett alibi som bidrar till en mer politiskt korrekt samling fotografier på vägen. Ett bevis på toleransen, men förutom eventuella karriärfördelar för personen själv, förblir allting detsamma och fortsätter att förvärras för de grupper som alltid diskrimineras.

Eller så blir hen nageln i ögat, det besvärliga surret i örat på makthavarna. I så fall behövs mycket stöd från de hen anses representera för att inte riskera att brytas ned.
.