Bakom hörnet vindens jojk med femton konstnärer från Sápmi

2020-10-20 | Liselotte Winka padlock

KULTUR

Den 9 oktober öppnade utställningen Bakom hörnet vindens jojk på Sven-Harrys konstmuseum. Den visar femton samiska konstnärer som har sin hemvist i Sverige, Norge och Finland. Liselotte Winka recenserar.

Bakom hörnet vindens jojk

En utställning med samisk samtidskonst på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm som pågår 9 oktober 2020-4 april 2021. Titeln är hämtad från en dikt av Inghilda Tapio ur samlingen Inte för det att (2001).

Medverkande: Silje Figenschou Thoresen (No), Marja Helander (Fi), Geir Tore Holm (No), Aslaug Magdalena Juliussen (No), Sissel M Bergh (No), Britta Marakatt-Labba (Sv), Joar Nango (No) och Matti Aikio (Fin), Synnøve Persen (No), Outi Pieski (Fin), Katarina Pirak Sikku (Sv), Máret Ánne Sara (No), Erika Stöckel (Sv), Lada Suomenrinne (Fin), Elina Waage Mikalsen (No).

Curatorer: Carola Grahn, sydsamisk bildkonstnär, och Maria Ragnestam, konstvetare och skribent.

Från konsthallens tak hänger Outi Pieskis installation med samiska kvinnosjalar i geometriska mönster, som vingar på väg ut genom glasfönstren. Där dinglar också Máret Ánne Saras halskrage tillverkad av käkben från renar. Hon har tidigare ställt ut renkranier som en protest mot den tvångsslakt av renar som hennes bror tvingades till av norska staten.

Det är Sápmis ”superstar” Britta Marakatt-Labba som får mest utrymme i utställningen med flera broderier i panoramaformat och två mindre stenskulpturer. De kom till när broderiet plötsligt blev inne igen och Marakatt-Labba ville prova något nytt. Vackrast är Vy från 2007, som är en berättelse om en renflytt på fjället, där horisontlinjen den blåa färgen dominerar.

Minst lika känd i Norge är Synnöve Persen, som har varit verksam lika länge som Britta Marakatt-Labba. De stod på barrikaderna i slutet av 1970-talet när Alta-älven skulle byggas ut och bildade den första samiska konstnärsgruppen i Nordnorge. Persen är representerad med tre abstrakta målningar i gulvitt, blått och grönt.

Men roligast är Marja Helanders fotografier där hon hukar spritt språngande naken i snön. Iklädd endast ett par öron från en hare. I ett annat fotografi bär hon en svans från en ekorre i höstlandskapet. I källarvåningen visas också hennes korta videofilmer, där den absurda humorn är än mer framträdande. Missa inte dem.

På övervåningen visas Lada Suomenrinnes svartvita och vardagliga fotografier som skildrar polarnattens kyla och mörker. Och den skada som de uppdämda älvarna har orsakat är ett tema som återkommer i en installation och videoverk med vattenflöden av Joar Nango och Matti Aikio: Truth and reconciliation tarp (2020).

Det är först på väg ut som jag lägger märke till Sissel M Berghs spretiga skulptur Rotvälta (2019) i entrén. Den anknyter till moder jord i den samiska mytologin. Men påminner också om det röjningsarbete av träd och grenar som samerna fick ägna sig åt som en konsekvens av de uppdämda älvarna.

På takterrassen kan man följa Katarina Pirak Sikkus avgjutna fotspår i tenn ända fram till Geir Tore Holms ihåliga flagga som vajar i vinden.