Den 3 november äger presidentvalet rum i USA. Det har en speciell betydelse för landets inrikespolitik, men också utrikespolitiskt världen över då det kommer att avgöra om framsteg för extremhögern fortsätter som en global trend.
Det tvåpartisystem som har dominerat politiken i USA döljer det faktum att det finns sju olika kandidater till det amerikanska presidentskapet. Fyra tillhör politiska partier och tre är oberoende kandidater. Om den sittande presidenten Donald Trump vinner, kommer inte en ny politik att utvecklas.
Vi vet redan att ett sådan regering inte har något att säga omvärlden om demokrati och efterlevnad av internationella avtal. Trump har till exempel satt igång byggandet av en mur vid gränsen mellan Mexiko och USA, stoppat medborgare från sju länder i Afrika och Mellanöstern att resa in i USA, nekat syriska flyktingar inresetillstånd under obestämd tid, satt munkavle på flera ministerier och departement att inte uttala sig i media, begränsat stödet åt organisationer som ger abortrådgivning, öppnat för fortsatt utbyggnad av oljeledningen Keystone XL, som varit föremål för protester från urfolk och andra rörelser i North Dakota, öppnat för förhörsmetoder som skendränkning och hemliga fängelser, hotar med att använda militära medel för att tvinga Venezuela att byta regering samt hanterat BLM-manifestationerna som ägde rum i hela landet efter mordet på George Floyd genom att tillåta övervåld från polisens sida. Anklagelserna om sexuella trakasserier är kända över hela världen.
Agerandet ger luft under vingarna åt högerextrema organisationer och deras konservativa agenda i frågor som aborträtt och yttrandefrihet, för att nämna ett par exempel, i hela världen. Utvecklingen i USA ses som en förebild för spridningen av nationalistiska budskap. Vi har exempel på detta i Polen, Brasilien och Ungern där högerextrema partier med makten i sin hand urholkar demokratin och för en politik med djupt konservativ agenda.
Trumps bakåtsträvande politik visas också i att han hoppade av Parisavtalet för att det inte gynnade USA:s intressen. Hans politik förnekar att klimatförändringar är en fråga på liv och död. Han är också en del av problemet när det gäller Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), bland annat genom att utnämna kända abortmotståndare till domare i Högsta domstolen. Hans handlingar bekräftade våra farhågor om att han är en oberäknelig, ultrakonservativ, rasistisk och kvinnofientlig person som ger patriarkatet ett ansikte.
En helt annan öppenhet och inriktning på det internationella samarbetet från USA:s sida kan förväntas om Joe Biden blir USA:s nästa president. Det gäller framförallt engagemanget i FN och internationellt miljösamarbete. USA har mycket att ta igen på den världspolitiska scenen efter flera år av isolationism och konfrontation med forna samarbetsparter. USA:s utrikespolitik under Trump har varit nyckfull och irrationell och har präglats av nya allianser med världens mest totalitära regimer.
Biden är dock inte den bästa lösningen, utan den minsta dåliga. Och den skillnaden är viktig i detta sammanhang. Vi får inte glömma hans aktiva roll i att driva invasionen av Irak med fruktansvärda konsekvenser, inte bara för Irak utan också för resten av Mellanöstern, och för den instabilitet som det orsakade i resten av världen. För att inte tala om anklagelserna som hänger över honom för sexuella trakasserier.
Biden kommer att föra en mer ”traditionell” amerikansk utrikespolitik gentemot länder i Latinamerika, där inblandningen dessvärre lär fortsätta. Samma sak i Mellanöstern där spänningarna sannolikt kommer att öka, inte bara beroende på Israel-Palestinafrågan utan också Rysslands och Turkiets ökade geopolitiska intressen där.
En kan inte bortse ifrån att auktoritära beteenden, odemokratiska metoder och statligt strukturellt våld i flera länder har normerats enligt Trump-modell och att det smittat av sig på ett mer diplomatiskt och dialoginriktat internationellt samarbete. En ska inte heller glömma bort att majoriteten av världens ledare kommer att dra en lättnadens suck vid ett maktskifte i Washington och att det i sig kan innebära en nystart för USA:s utrikespolitik. Det blir en utmaning eftersom världsläget i stort inte har förändrats till det bättre under de senaste åren.
Historien visar att demokrati, jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter alltid segrar till slut. Därför kommer vi feminister att fortsätta bemöta hat med hopp, auktoritärt styre med demokrati, patriarkat med feminism, rasism med antirasism, nationalism med internationalism och kolonialism med global rättvisa. När rasister bygger murar, bygger vi broar. Låt oss fortsätta utveckla en feminism med global solidaritet. Världen behöver det!
MEST KOMMENTERAT
SENASTE KOMMENTARERNA
Eva Schmitz - Jag vill bara hänvisa till min avhandling från 2007: Systers
Om Var Grupp 8 en feministisk organisation?
Abraham Adolfsson - Och härtill bör kanske sägas att jag är Finne och uppvuxen i
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Abraham Adolfsson - Ja, det är väl jättebra att ha ett intresse att ta till sig
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Per A.J. Andersson - Betalda övergrepp? Hmm… Brott ska lagföras, inte klumpas iho
Om Porr handlar om betalda övergrepp
Eva Annonssida - Finns ingen kärnvapen på marknadstorg.se
Om Nobels fredspris till kampanj för att avskaffa kärnvapen
gudrun tiberg - Hello nya Fempers nyheter! Underbart att allt blir tillgän
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Eva NIkell - Jag är definitivt med dig, även om jag tyvärr inte sitter i
Om Rödgrönt ointresse för fred och nedrustning borde oroa många
Barbro Frost - Radikala och bra synpunkter.
Om Var inte målet att vi skulle jobba mindre?
Arina Stoenescu - Heja och tack för att ni finns! Glad första maj!
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Frederick Lidman - Lite osäker på vad det här betyder i praktiken. Sidan femini
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
MEST LÄST