Historiskt datum och en historisk skuld

2020-10-12 | Mirna Ticona padlock

OPINION

”Den 12 oktober står nu som en dag för antikolonialt motstånd. Urfolk och svarta i Abya Yala kräver ersättning och återlämnande av det som stulits. Till minne av våra förmödrar och förfäder – mördade, förslavade, exploaterade, plundrade. Låt oss inte glömma”, skriver Mirna Ticona.

Mirna Ticona är Aymara-Quechua/india/indígena/urfolk och invandrare, samt antirasistisk, antikolonial och antipatriarkal konstnär.

I juli 2018 deltog jag i den 56:e Internationella amerikanistkongressen i Salamanca, en forskarkonferens som hålls vart tredje år sedan 1875. Det var första gången jag deltog. Jag hade aldrig varit intresserad tidigare eftersom jag tänkte att en sådan konferens främst är ett sätt att reproducera och legitimera den kolonialitet som tar sig uttryck i att en elit av vita akademiska ”experter” studerar den Andre.

Mina farhågor bekräftades när jag lyssnade till en presentation om det så kallade encomienda-systemet under det spanska kolonialstyret. Presentationen var organiserad under benämningen ”genusforskning” och fokuserade på den ”orättvisa” det innebar att spanska kvinnor inte tilläts få ta del av det privilegium som systemet innebar för de spanska männen.

La encomienda var en institution som infördes av spanjorerna under koloniseringen av Abya Yala (Amerika) i syfte att förslava urfolken och exploatera deras arbetskraft. Utöver att de fick en bit stulet land, tilldelades spanjorerna också en grupp ”indios” som tjänare/slavar, och det var spanjorernas ansvar att ge dessa en elementär utbildning och omvända dem till kristendomen. Utöver detta krävde spanjorerna sina tjänare på skatt. Det var ett på alla vis våldsamt och rasistiskt system.

Salen där presentationen hölls var full av kvinnor, från såväl Latinamerika som Europa. Från mitt perspektiv som urfolkskvinna såg jag dem som vita, men det är möjligt att några av de latinamerikanska kvinnorna identifierar sig som rasifierade i Europa; i Latinamerika torde de i vilket fall som helst passera som vita. En spansk manlig universitetsprofessor höll i presentationen, och underströk gång på gång den orättvisa det innebar för spanska kvinnor att de inte kunde få sina encomiendas på samma vis som de spanska männen, av den enda anledningen att de var kvinnor. Bland de närvarande kunde jag se instämmande nickar och indignerade huvudskakningar över denna orättvisa.

Själv kände jag nackhåren resa sig, magen ville vända sig ut och in, och jag kände en smärta i bröstet, en smärta i min ajayu (min själ). Jag observerade de andra kvinnorna. De lyssnade uppmärksamt, tog anteckningar. Förutom professorns röst var det skrämmande tyst i rummet, och jag kände en ilska växa i mig. Detta var som ett pågående övergrepp.

Min första impuls var att springa mot utgången, lämna rummet och slå igen dörren bakom mig med en smäll, men jag lyckades återfå kontrollen och satt still och väntade på att presentationen skulle ta slut och det skulle bli dags för frågor från de närvarande. Jag tvingade mig att hoppas att någon i rummet skulle ha noterat den kolonialism och rasism som genomsyrade presentationen, men inget hände. Ingen anmärkte på detta. De förstod inte, och än mindre kände de hur våldsam presentationen hade varit för en urfolkskvinna. Då reste jag mig och jag riktade mig i min ilska inte bara till den manlige professorn, utan även till de andra närvarande som med sin våldsamma tystnad tillät professorn att tala om ”los indios” som objekt.

Detta våld fortsätter och normaliseras. Jag kan inte förstå hur man utan skrupler fortfarande kan tala om urfolks liv, och svartas liv, som om vi vore objekt, som om vi vore komponenter i en maskin, i det här fallet som delar av encomienda-systemet, utan att med ett enda ord nämna det brottsligt våldsamma i kolonialstyret, det brottsligt våldsamma i att hantera ”indios” som om de vore objekt. Och det absurda i att orättfärdigheten som den vita spanska kvinnan utsattes för då hon förnekades rätten att äga andra människor lyfts upp som ett exempel på könsdiskriminering, när denna vita kvinna i själva verket drog nytta av erövringen och var medskyldig till det folkmord som invasionen av Abya Yala innebar.

Häromdagen talade jag med en vit spansk kvinna som sa att vad som inleddes den 12 oktober 1492 (dagen då en vilsen Columbus först kom till Abya Yala) är något som vi nu måste glömma och övervinna, eftersom det är något som skedde i det förflutna och vi nu måste se framåt. Jag tänkte för mig själv att det måste vara väldigt bekvämt för de priviligierade att se framåt, som om historiskt ansvar och skuld inte existerar. Men händelsen på amerikanistkongressen visar att det inte bara är frågan om något ur det förflutna; kolonialismen har verkningar och fortlever i dag, inte bara i det koloniala Europa, utan också i det koloniala och rasistiska Amerika.

Den antikoloniala kampen som våra svarta och bruna förmödrar och förfäder har lett sedan 1492 är än i dag en referenspunkt för vår kamp, och för att överleva dessa tider är det nödvändigt att minnas det motståndet.

Den 12 oktober står nu som en dag för antikolonialt motstånd. Urfolk och svarta i Abya Yala kräver ersättning och återlämnande av det som stulits. Till minne av våra förmödrar och förfäder – mördade, förslavade, exploaterade, plundrade. Låt oss inte glömma.