Ur filmen Mala madre.

Moderskap som val och ickeval

2020-10-02 | Maria-Pilar Reyes padlock

KULTUR

”Filmen öppnar för samtal som alla kvinnor borde involveras i för det gäller våra liv och livsval. Eller ickeval.” Maria-Pilar Reyes har sett argentinska filmen Mala madre (Dålig mor), som visades på filmfestivalen Panoramica i Stockholm förra helgen.

Mala madre

Regissör: Amparo González Aguilar

Spelades på Zita i Stockholm den 26 september, under den latinamerikanska filmfestivalen Panoramica.

Den argentinska dokumentären Mala madre (med texter på engelska) visades i helgen under Stockholms latinamerikanska filmfestival Panoramica. I Argentina höll den sig kvar på biograferna i fyra månader innan pandemin stängde allt. Filmen lyfter utifrån ett tydligt feministiskt perspektiv frågan om att välja/inte välja att vara mamma och vad dessa alternativ faktiskt innebär. Och om alternativet finns överhuvudtaget.

Jag kan inte mer om film än vanligt folk som gillar film och ser helst icke kommersiella produktioner. Men jag vill ändå säga att jag upplevde Mala madre som mycket lyckad och fint gjord. Jag gillade det visuella och närheten, samt den reflekterande, konverserande, avskalade dialogen. Filmens längd kändes mycket kortare än den var. Och ämnet, ja, inte en minut för tidigt.

Filmen öppnar för samtal som alla kvinnor borde involveras i för det gäller våra liv och livsval. Eller ickeval. Finns det någon mamma som aldrig har känt sig som en dålig mamma? Vilka förutsättningar får vi att vara bra mammor? Och hur är en bra mamma?

– Det är det jag försöker varje dag, säger en av de intervjuade kvinnorna och blir tårögd.

Filmen ger inga svar men ställer frågor och just i det ligger filmens styrka. Finns det någon som aldrig har känt sig livrädd inför uppgiften att ta hand om sitt barn? Finns det någon som aldrig har känt ”nej, nu packar jag min väska och går”? Hur ofta vågar vi tala om den sorg, tvivel, förtvivlan och trötthet som moderskapet också innebär? Och finns det faktiska möjligheter att – gud förbjude – välja bort moderskapet utan att känna sig och betraktas som en misslyckad kvinna, en dålig människa?

Livsviktiga frågor, inte bara för oss kvinnor utan för hela samhället. Ändå är dessa frågor, tankar och känslor nedtystade och inte sällan skuld- och skambelagda.

Filmen kändes dock lite smal i urvalet av intervjupersoner. De är mestadels medelklasskvinnor mellan 25 och 45 år skulle jag tro, med små barn. Jag saknade rösterna från kvinnor mellan 55 och 75 år som tagit sig igenom barnens tonårstid och vuxenblivande. Och fler röster från arbetarklassens kvinnor. Regissörens förklarade att det var av omsorg om de intervjuade som några klipptes bort. Och man kan ändå inte få allt i en och samma film för då skulle det djupet som denna film åstadkommer gå förlorat.

Filmen fanns tillgänglig online utanför Argentina, men tyvärr bara under själva festivalen. Jag hoppas det kan ordnas snart så att kvinnor i många andra länder kan se den och samtala med sig själva och med varandra om de frågor som filmen ställer.