Whoooooom!

En ”boda boda” (motorcykeltaxi reds anm) kör blixtsnabbt förbi på gatan nedanför. Det är tidigt på eftermiddagen och fullt på den lokala baren uppe på ett tak någonstans i Kampala. Nyanzi lägger den tunga portföljen på bordet och hälsar på servitören som kommer springande med den ljusgula juicen hon har beställt.

– Hoppas att du inte förgiftar mig, säger hon och ler mot den unga servitören Douglas.

Hennes knivskarpa blick avslöjar allvaret i det hon säger: Smaka på juicen först, Douglas! Den unga killen tar en klunk från glaset och säger att han är ett stort fan av henne.

Är du rädd när du är på offentliga platser?

– Nej, jag vägrar att vara rädd! Rädsla förlamar dig och om jag är rädd ger jag fienden övertaget. Men jag är tvungen att vara försiktig. Det är homofober, antifeminister och spioner från myndigheterna överallt!

Stella Nyanzi lånar motorcykeln av en ”boda boda”-förare på gatan.
– Kolla, nu ska jag visa mina lår. Nu ska jag göra saker som en ”fin ugandisk tjej” inte får göra, säger Stella Nyanzi och skrattar högt.
Bild: Sofi Lundin

Fängslad för en dikt

Akademikern och människorättsaktivisten har blivit arresterad och suttit i fängelse otaliga gånger. Det längsta straffet hittills fick hon för ett par år sedan då hon blev dömd till 18 månaders fängelse för en dikt hon skrev om presidenten och hans mor.

I texten använder hon presidentens mors könsorgan som en metafor och kritiserar Yoweri Museveni, som har varit landets president i nästan 35 år.

”Din mammas vagina är full av syra och jag skulle önska att fostret, som var du, hade blivit sönderfrätt”, var det grova uttalandet som berövade henne friheten.

– Om Museveni är så mäktig varför är han då så rädd för en oskyldig dikt?! Det jag skrev om hans mamma var ett ärligt, uppriktigt och genuint uttalande, och jag ångrar ingenting! Men detta är poesi och alla vet att poesi är full av metaforer, säger Nyanzi.

Hon är ganska säker på att gripandet och domen mot henne handlar om något helt annat än en dikt.

– Jag har skrivit värre saker tidigare. Jag blev helt klart dömd för att jag är kvinna. En kvinna ska sitta fint med benen i kors och hålla käften, men det vägrar jag att göra. Allt skulle varit annorlunda om jag var man, säger hon.

Trebarnsmamman viftar med armarna och gestikulerar med händerna när hon pratar om något som upprör henne:

– Fan ta, Museveni! Fan ta, förtryck!

Aktivism på sociala medier

Hon är direkt, frispråkig och orädd. Stella Nyanzi är beredd att dö för det hon tror på. Den 46-åriga antropologen, med doktorsexamen från London, hatas av många men är älskad av desto fler.

Hon har kämpat i många år mot Ugandas strikta antigaylagar. Nyanzi står upp för landets diskriminerade sexarbetare och jobbar hårt för att ge alla kvinnor rätten till fri abort. Hon är en modig kvinnorättsaktivist och en stark röst för oppositionen.

Nyanzi är en av kontinentens främsta experter inom queerstudier. Hennes forskning om bland annat sexualitet och kvinnors sexuella hälsa har lett till hundratals akademiska artiklar. Hennes akademiska meriter är imponerande, men det är hennes radikala aktivism som har gjort henne känd. Hon har blivit straffad otaliga gånger för sitt agerande. År 2016 protesterade hon naken utanför Makerere-universitetet i Kampala efter en tvist med sin tidigare arbetsgivare. Året därpå fängslades hon för ett uttalande där hon jämförde presidenten med en bakdel.

Hashtaggen #PairOfButtocks blev en trend på ugandisk Twitter.

När utbildnings- och sportminister, Janet Museveni (gift med presidenten, reds anm) hävdade att myndigheterna inte hade pengar att dela ut bindor till skolflickor fick Nyanzi nog.

”Lesbiska bindor”

”…Vilken ondska bor i hjärtat på en kvinna som ligger med en man som har råd till miljoner kulor, miljarder mutor och otaliga röstsedlar, men vägrar att be honom prioritera bindor till fattiga skolflickor?!” skrev Nyanzi på sin Facebook-sida som i dag har över 230 000 följare.

Nyanzi startade kampanjen #Pads4GirlsUg och fick stort stöd från folk på både lokal och global nivå. Den största hjälpen fick hon från landets hbtq-rörelse.

– Kuchus (swahili-term för homosexuella i Uganda, red. Anm.) från hela landet kom för att hjälpa. De donerade bindor och hjälpte kampanjen enormt, säger Nyanzi.

Men hjälpen från landets hbtq-rörelse blev snart ett hot mot aktivisten.

– Hon är lesbisk och bindorna hon delar ut kommer att göra flickorna lesbiska, sa folk.

– Vi hade en hel lista över skolor som vi skulle gå till men när ryktena började spridas att jag gjorde flickor lesbiska så stoppade skolorna oss från att komma, säger Nyanzi.

Hon slår handen på pannan och ser upp i luften.

– Är det något jag hatar så är det idiotiska människor!

– Kolla hur galen jag kan se ut! Somliga tror att jag är psykiskt sjuk, så här får ni en fin bild, säger Stella Nyanzi. Den modiga aktivisten har knivskarpa kommentarer och svar på allt. Hon arbetar för rättvisa och inkludering i Uganda och har blivit en frontfigur i kampen mot regimen. Bild: Sofi Lundin

Svårt att vara mamma

Många i Uganda säger att bindkampanjen var starten på Nyanzis aktivistliv. Enligt henne själv blev hon aktivist långt innan.

Stella Nyanzi växte upp i en konservativ kristen familj där hög utbildning och god uppfostran var det viktigaste i livet. Hennes far var läkare och hennes mor jobbade som socialarbetare. Nyanzi och de tre systrarna gick på elitskolor för att bli goda medborgare.

– Jag minns min ungdomstid på Gayaza Missionary School. Det är en plats där "fina" elitflickor går för att lära sig att tänka smarta tankar och hålla käften. Jag passade inte riktigt in!

Hennes mor gav henne inspiration till att jobba för jämställdhet och rättvisa.

– Mamma jobbade för samhällets svagaste och frågade alltid sig själv vad som måste göras för att skapa förändring. Hon är min stora inspiration och jag ser min mamma i allt jag gör!

Hon blir tyst och ser bort när hon pratar om familjen.

– En av de svåraste uppgifterna i mitt liv har varit att vara en bra mamma. När jag fängslades var mina barn små. När jag kom ut hade tvillingpojkarna kommit i målbrottet och könshår tittade upp från linningen på underbyxorna. Aktivismen tar all min tid och det är mycket jag har gått miste om, säger hon.

Barnen måste förstå

När Nyanzi kom ut ur fängelset fick hon en hög med brev som ena sonen skrivit.

”Kära mamma, varför är du inte här med oss? Varför älskar du oss inte lika mycket som du älskar Uganda?”

– Det gör ont att läsa de orden och jag känner stor skuld för att mina barn har lidit, men jag har inte haft något val. Jag kan inte ge upp om det jag tror på!

Du har så många fiender. Är du rädd att något ska hända dina barn?

– Ja, naturligtvis är jag rädd. Jag har hört folk säga, ”Du stödjer homosexuella, jag ska knulla din son i röven!”

Men jag försöker att inte tänka på allt som kan hända. Rädsla får inte hindra oss från att göra vårt jobb.

Hur lyckas du kombinera familjelivet med din aktivism?

– Mina systrar har alltid varit där för mig. De förstår sig inte på mig och det jag gör men de tar hand om mina barn när jag inte är där. Det har varit otroligt skönt att veta att mina barn har det bra även när jag inte är där, säger hon.

– Det är viktigt att barnen ser och förstår vad jag gör. De behöver inte hålla med mig, men de måste förstå tillräckligt för att kunna svara för sig själva när världen där ute säger att deras mamma är galen.

Diplomati och artighet fungerar inte

Under rättegång har åklagaren ofta försökt att karaktärisera Nyanzi som galen, men hennes aktivism är inte bara impulsiva ageranden.

– Jag är först och främst akademiker och min aktivism färgas alltid av min akademiska bakgrund. Jag har studerat nakenprotester långt tillbaka i historien och vet vilken effekt de har haft. Akademi och aktivism går alltid hand i hand för mig, säger hon.

Varför är du så radikal i allt du gör? Är det inte möjligt att skapa förändringar på ett mer ”sansat” sätt?

– Vad är fel med att vara radikal!? Diplomati och artighet fungerar inte längre. Det är ingen mening med att sitta i fina luftkonditionerade rum, titta på powerpoints och prata om förändring. Internationella institutioner matar regeringen med pengar. Samma människor hotar de korrupta myndigheterna med sanktioner och i nästa ögonblick skickar de mer pengar. Det är ingen idé att tala diplomatiskt språk längre. Människor håller på att ge upp. Kvinnor har ingen talan. När Stella Nyanzi, från en välutbildad elitfamilj, ställer sig upp och säger: ”Museveni, slicka min fitta och försvinn.” Då lyssnar äntligen folk!

När började du med denna radikala aktivism?

– Det är svårt att säga helt när, men något hände i mig när David (David Kato var en ugandisk hbtq-aktivist som dödades 2011, reds anm) dog. Jag minns när vi var på väg till familjens hem innan begravningen. Jag hade på mig en svart t-shirt med en bild av David. Då gick det plötsligt upp för mig! – Helvete! De har dödat David!

Förlorade barnet i magen

Efter David Katos död har Nyanzi kämpat oavbrutet för landets hbtq-rörelse. När myndigheterna införde dödsstraff för homosexuella 2014 blev Nyanzis hem en plats där folk kunde gömma sig.

Hennes jobb för sexuella minoriteter och inte minst #Pad4GirlsUG-kampanjen har nästan kostat henne livet. När hon blev fängslad sist blev hon så brutalt torterad att hon fick missfall.

– Hur kan en lesbisk kvinna i klimakteriet vara gravid?!, sade fängelsevakterna.

– De torterade mig tills jag förlorade mitt barn. När jag började blöda stod de bara och såg på och sa att det var ketchup på kläderna!

Vissheten om att jag förlorade mitt barn gör mig olycklig, men jag är ännu mer upprörd över att mitt land är så full av ointelligenta människor.

Den 20 februari 2020 släpptes Stella Nyanzi fri efter 18 månaders fängelse. Bild: Abubaker Lubowa

Stella Nyanzi firar med sina vänner och anhängare utanför domstolen i Kampala efter att hon släpptes från fängelset. Bild: Abubaker Lubowa

Smugglade ut poesi

Tiden i fängelse var både fysiskt och psykiskt svår. Nyanzi skrev poesi för att hantera situationen. På natten när alla sov låg Nyanzi vaken och skrev naket och ärligt om saker som berör henne. Diktsamlingen No roses from my mouth handlar om livet i fängelset, hatet mot regimen, kvinnoförtryck, feminism och ett land i djup kris.

Nyanzi smugglade ut dikterna och de första 45 blev publicerade när hon fyllde 45 år den 16 juni 2019. Vänner, familj och fans från hela världen delade dikterna på sociala medier med hashtaggen #45Poems4Freedom.

Många av mina texter blev stulna inne i fängelset. Jag skrev för att bevisa att jag är oslagbar och att systemet inte kan vinna. De tror att de har så mycket makt men jag bevisade motsatsen, säger hon.

Nyanzi har tilldelats det prestigefyllda Oxfam Novib/PEN international award. Det är en utmärkelse som årligen ges till författare och journalister som riskerar sina liv för yttrandefriheten.

Hur kändes det att få en så stor utmärkelse?

– Jag kände både glädje och sorg. Visst firade jag priset men samtidigt är det ledsamt att få ett pris bara för att du är en fängslad författare. Jag älskar Uganda och skulle hellre vilja få priset för något positivt som har hänt i mitt land, säger hon.

Många kommer att dö

Kragen på en röd t-shirt sticker upp under den färgglada kitenge-dräkten. Hon kommer direkt från en presskonferens med National unity platform – oppositionspolitikern Bobi Wines parti. Hon kallar den unga musikern, som i dag är landets mest populära oppositionsfigur, för ’son’. Egentligen tillhör hon partiet Forum for democratic change (FDC), men det spelar inte så stor roll för Nyanzi.

– Vi kämpar mot förtryck och för ett slut på diktaturen. Oppositionspolitiker borde förenas och kämpa mot regimen tillsammans, men det händer inte i Uganda. Här är politiken full av egoistiska män!

Det är val i Uganda i början av nästa år och många är rädda för våld och blodiga strider.

Tror du på politisk förändring denna gången?

– Det kommer att bli blodiga gator och många kommer att dö. Mannen (president Museveni, reds anm) är gammal och trött. Problemet är att många tjänar på det korrupta systemet. Det finns många, även inom det regerande partiet som hatar honom, men de röstar på honom för att de tjänar på det själva.

Kommer mänskliga rättigheter någon gång att respekteras i Uganda?

– Ja, vi går sakta mot rätt håll. Bara se på min familj. Min mamma har alltid varit homofob, men hon lärde sig att acceptera mina vänner. Mina systrar hatar det jag brinner för men de hjälper mig på så många sätt. Det tar tid att skapa förändring men jag är hoppfull.

Det närmar sig val och flera oppositionspolitiker har dött. Är du aldrig rädd?

– Jag är inte rädd för någonting längre. Om jag dör i dag så dör jag lycklig. Är det en kvinna som har lyckats förödmjuka presidenten och hans regim så är det jag. Han kämpar med kulor – och jag med penna!