För att kunna göra skillnad måste vi samarbeta

2020-09-25 | Atoosa Farahmand padlock

OPINION

”Jag bröt inte min tystnad i mars för jag ville inte slåss om makt eller bråka om vem som äger vad. Men jag bryter min tystnad nu”, skriver Atoosa Fahramand, initiativtagare till Jag är 2015 – en rörelse hon startade men stängts ute från.

Atoosa Farahmand är initiativtagare till Jag är 2015. Nu finns också Jag är 2015 – en folkrörelse på Facebook och på Instagram som jagär2015_.

Feministiskt perspektiv har utan framgång sökt Abdulla Ahmad Miri för en kommentar.

Det är dags för mig att bryta min tystnad, för att kunna göra skillnad måste vi själva våga säga sanningen. Jag väljer nu att berätta min sanning. Kampanjen #jagär2015 har blivit kapad av en person som skapade Facebookgruppen ”Jag är 2015”, tre dagar efter mitt inlägg som startade hela rörelsen.

Jag väljer att berätta detta, inte för att jag vill skapa hat, eller för att jag vill “ha” kampanjen för mig själv, utan det handlar om hur en man har exkluderat en kvinna att driva den kampanj som hon startade. Denna händelse påverkar mig väldigt negativt och jag känner hur detta får mig att inte må bra. Därför har jag tagit mig mod att skriva detta och dela med mig.

Hur ska vi kunna få rättigheter när vi tar bort rättigheter från varandra? Jag bryter min tystnad för att jag inte vill att personer som den här personen blir förebild för hela rörelsen. För de är inte där för att de vill förändra, de letar enbart efter uppmärksamhet och att få makt.

För att kunna göra skillnad måste vi samarbeta, vi måste lyfta varandra, inte ta över eller exkludera varandra. Att ta selfies med riksdagsledamöter kommer inte hjälpa de flyktingar som är vid gränsen. Förändringen sker när vi släpper taget om vårt ego, för vi är inget utan varandra. Det här är min berättelse och den vill jag dela med mig till er.

Låt oss gå tillbaka till mars, 2020, då när allting började. Den 3 mars skrev jag det första Facebookinlägget som skapade den här folkrörelsen och jag bad människor att dela med sig av sina historier under hashtaggen #jagär2015. Tre dagar efter mitt inlägg, startade han gruppen ”Jag är 2015” utan att lyfta fram att jag startade rörelsen. Han laddade upp min bild och kopierade min text till hans grupp som ett av de första inläggen i gruppen.

Naturligtvis började folk följa hans grupp eftersom det inte fanns några andra grupper vid den här tiden. Även mina vänner följde gruppen då de trodde att det var jag som låg bakom den. För mig var tanken aldrig att skapa grupper eller sidor, utan att få alla vara med och dela sin berättelse under #jagär2015.

Människor brukar oftast inte kolla vem som ligger bakom en grupp före de blir en del av den. När någon skapar en grupp och andra delar med sig av sina berättelser i den gruppen påverkar det vem som får tillgång till berättelserna och dess spridning.

Jag försökte kontakta honom. Men jag kände att han inte ville samarbeta med mig. Så, jag bestämde mig för att skapa en Facebookgrupp som heter ”Jag är 2015 – en folkrörelse”. Men eftersom han redan startat den första, var det fler som naturligt valde den gruppen då den ses som den officiella. Jag valde att kontakta honom igen, för jag trodde att för att kunna utveckla rörelsen behöver vi samarbeta tillsammans.

Jag kontaktade honom, men han var inte lika öppen för ett samarbete. Till slut lyckades vi komma överens om att det bästa är om vi gör detta tillsammans. Han gjorde mig till moderator för gruppen, vilket jag från början tyckte var märkligt om vi nu skulle göra detta tillsammans. Att vara moderator för en grupp på Facebook ger inte samma befogenheter eller möjligheter att göra stora ändringar i en grupp som om du är administratör. Därför var jag fortfarande inte likvärdig honom i gruppen.

Jag uppfattade honom som väldigt fokuserad på makt och att få vara den som dominerar. Han ville inte samarbeta med andra människor, men jag försökte få honom att förstå att om vi vill att detta ska växa och bli något riktigt stort måste vi bjuda in ännu fler att vara en del av och bygga denna rörelse. Han var inte intresserad. Han sa att det kommer endast vara ”du och jag, ingen annan”. Jag ville att vi skulle vara tydliga i gruppen, berätta vad vi står för, presentera oss två och uppmuntra människor att dela sina berättelser så att vi kunde samla fler och fler att ta med till riksdagen.

Som moderator var jag begränsad att göra förändring. Det var han som hade makten. Jag skapade ett Google-dokument, för att kunna samla alla historier, de började bli så många och nu när jag också var en del av den stora gruppen växte den ännu mer då jag med hjälp av vänner och människor som hörde av sig och ville hjälpa kunde leda folk till gruppen.

Han ville inte hjälpa till att samla historierna, han ville inte att berättelserna skulle samlas in, han skrev till människor som ville hjälpa mig att samla in berättelser att de inte fick hjälpa mig. Det vara bara jag som fick samla in, ingen annan. För det hade han bestämt.

Några dagar efter detta, publicerade han en länk till en intervju han gjorde med Sveriges radio, där han blir presenterad som initiativtagare till den här rörelsen. Jag förstod direkt efter detta, att han vill ta över och vara ensam om makten. Han nämnde inte mig i intervjun. Jag och några av mina vänner kontaktade journalisten som intervjuade honom på Sveriges radio. Journalisten svarade inte alla utan bara mig, han skrev att jag bara hade delat en bild, journalisten sa att det var mannen som var gruppledare, han hade ju gjort gruppen. Han sa att han skulle ”kolla om vi kan lägga till något om dig”. Journalisten skulle jag senare få reda på var hans vän.

Jag skrev till journalistens chef som direkt bad om ursäkt och ändrade inslaget direkt när jag tog kontakt med honom. Mitt namn som initiativtagare var redan uppmärksammat av The Independent, den 6 mars, Arbetet den 11 mars och i SVT Agenda den 8 mars. Alla bekräftade mig som initiativtagare till rörelsen.

Jag har senare varit intervjuad av Sydsvenskan, Icakuriren, Allas, SVT Nyheter, Deutsche Welle (DW), Arbetsvärlden, ETC, Skolvärlden, Syre, Le Monde. Samma dag som Sveriges radio ändrade inslaget, blockerade han mig från sin Facebook, från gruppen, från allt.

När han blockerade mig, var det svårare att samla historierna, för jag var också blockerad från de berättelser människor delade i gruppen. Nu när jag också legitimerat gruppen var det den gruppen som alla kom till. Det var dit folk gick, fast nu var jag inte en del av den rörelse som jag hade startat.

Samtidigt blockades människor som hjälpte mig. Alla som arbetade för att samla in berättelser och få fler till gruppen blev blockade och utestängda från att vara en del av rörelsen. Han blockerade mig och andra människor utan att förklara varför.

Efter att ha blivit blockerad av gruppen, blev jag kontaktad av flera personer om att något inte stod rätt till i gruppen som jag nu var blockad ifrån men som alla trodde jag stod bakom. Jag blev kontaktad av människor som ville dela sina berättelser som var ensamkommande ungdomar från Afghanistan som sa att deras berättelser kommer inte fram. Han har även tagit bort inlägg från hbtq-muslimer utan att förklara varför.

Alla dessa personer skrev till mig. De frågade varför händer detta och varför får inte de vara en del av denna rörelse?

Sedan dess, har han kopierat flera av texter jag skrivit, använt bilder och loggan Jag är 2015 som jag skapat och utan att informera mig har Abdullah Miri samarbetat med andra organisationer som personen som representerar Jag är 2015. Men Abdullah Miri representerar inte mig.

Jag bröt inte min tystnad i mars för jag ville inte slåss om makt eller bråka om vem som äger vad. Men jag bryter min tystnad nu. Jag tror att så länge som människor som honom arbetar med migrationsfrågor kommer det inte bli någon förändring eller framtid för oss. Så länge som människor som han, som inte förstår vad demokrati är, vad feminism är, vad samarbete betyder, kommer vi inte att kunna göra någon förändring. Förändring sker när vi arbetar tillsammans för att nå samma mål. Tyvärr finns det människor som alltid vill använda en situation för egen personlig vinning och det är därför inget förändras. Det är därför han aldrig kommer lyckas.

Att som kvinna, med migrationsbakgrund, bli nedtryckt av en man är inte något nytt. Men det värsta var att det hände här i Sverige, där jag aldrig trodde jag skulle få uppleva samma sak som jag fick uppleva i mitt hemland. Det är förkrossande att se samma sak hända om och om igen. Oavsett var du är.

Att bli blockerad från en rörelse som jag själv startade var förkrossande, det var smärtsamt att inte längre kunna samla historier. Jag behöll detta som en hemlighet för mig själv, i månader, på grund av att jag inte letar efter konflikter och drama, speciellt inte på sociala medier. Men nu vill jag dela med mig av sanningen även fast den är smärtsam.

Allt detta har påverkat processen att gå till riksdagen med alla historierna och gjort att det tagit längre tid, men det har inte stoppat mig. Men innan jag gör mer med denna rörelse ville jag dela med mig av detta, för jag anser att vi alla förtjänar att veta sanningen.

Trots all denna negativitet kunde jag nå ut och få in över 1 000 berättelser tillsammans med människor och jag kommer att överlämna dem fysiskt till Sveriges riksdag. Jag är också på väg att starta den ideella organisationen Jag är 2015 – en folkrörelse tillsammans med några personer som är intresserade av att bidra till att utveckla denna folkrörelse till något större.