Vilken plats du och din kropp får lov att ta i samhället är politiskt

2020-09-01 | Mattias Irving , Anna Ardin padlock

OPINION

”När fascismen i dag kommer smygande tillbaka måste vi visa solidaritet med hatets måltavlor. Annars går det åt helvete”, skriver Mattias Irving och Anna Ardin efter den dokumentäraktuelle journalisten Jan Guillous obefogade påhopp på Bilan Osman.

Anna Ardin och Mattias Irving, föreningen Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm , en del av Socialdemokrater för tro och solidaritet.

I en krönika i Aftonbladet sågar Jan Guillou en, enligt hans uppfattning, ny antirasistisk vänsterrörelse som har kastat analysen av materiella villkor över bord, till förmån för ideologiska frågor om ras, kön, religion och identitetstillhörigheter.

När dessa tillhörigheter blir den definierande konfliktlinjen i politiken, riskerar mycket riktigt olika identitetsgrupper inom arbetarklassen att bli främlingar för varandra. Gemensamma intressen i demokratiskt inflytande och rättvis fördelning träder i bakgrunden. Istället spelar man med fascismens spelregler, där identiteten som folk eller nation trumfar alla andra frågor. Här är Guillou uppbackad av många namnkunniga forskare om fascismen.

Men det är en besynnerlig vänstermetafysik som kallar kamp om stundtals högst abstrakta ekonomiska värden för ”den materiella” kampen, medan något så påtagligt som en människas pigmentering kategoriseras i den ideologiska överbyggnaden. I själva verket är ju kroppen i högsta grad något materiellt, något som påverkar din vardag, din ekonomi och hela ditt liv.

Samtidigt avslöjar detta exempel med pigmenteringen också frågans komplexa natur. För ”ras” är precis som ”ekonomi” ett både-och. Inte bara sociala konstruktioner, inte bara materiell verklighet. Din hudfärg görs till en del av dina materiella livsvillkor i och med att du lever inom ett socialt och ekonomiskt system som genom historien konsekvent har missgynnat icke vita, funkisar, kvinnor, homosexuella och så vidare. Vilken plats du och din kropp får lov att ta i samhället är politiskt.

Därför behöver vi ord som kan fånga in detta både-och. Ett sådant ord är ”rasifiering”. Men i sin text beskyller Guillou denna nya, inkluderande och breddade vänster för idioti genom skapandet av just det ordet. Varför är det en förolämpning mot det allmänna intellektet att formulera ett ord som sätter fingret på att ras konstrueras socialt? Guillou svarar inte på det.

Det bestående intrycket av Guillous text är reaktion, inte reflektion. Ointresse, inte nyfikenhet. Dagens vänster har gått fel, och det var bättre på hans tid när klasskamp var klasskamp och man inte pratade högt om vare sig barn till homosexuella föräldrar eller samers rätt att inte få sin mark sönderexploaterad. Eller svarta människors känslor av att ständigt bli utsatta för förminskande. Men dessa många nya kamper som Guillou avfärdar, konkurrerar inte med den självklara kampen för rättvisa materiella villkor. Vi måste inte välja det ena på bekostnad av det andra.

Vi kan ta i hand på att debatten var enklare på Guillous dagar. I alla fall för alla som såg ut som Guillou. För alla som inte gjorde det så var debatten däremot ett maraton av osynliggörande. Guillou ställer sig i 1900-talets publicistiska tradition av att marginalisera minoriteter när han från höften försöker att skjuta ner en av svensk antirasisms mest trovärdiga, konsekventa och pålästa folkbildare. Av bara farten råkar Guillou nämligen också karaktärsmörda Bilan Osman.

Texten vittnar om en brist på generositet mot en hängiven antirasist som, till skillnad från Guillou, varit orubbligt konsekvent i sin antirasistiska gärning, aldrig har relativiserat judars utsatthet för antisemitism i Sverige och som dessutom har egna erfarenheter av vad rasism betyder.

Ett citat av Osman, i vilket hon uttrycker vad som kan uppfattas som missaktning mot vita som grupp, blir en billig poäng för hans tes. En uppenbart eftertänksam och personligt hållen passage i ett flera månader gammalt Facebookinlägg blir ett slagträ för att avfärda både henne och hela den rörelse som vill bredda vänstern och göra Guillous kamp inkluderande för fler.

Hans text vittnar om en likgiltighet inför den sorgeprocess som många rasifierade gått igenom under sommaren 2020. Mordet på George Floyd sände svallvågor över världen, men inte på grund av detta enskilda, brutala övergrepp på Floyds liv och rättigheter, utan för att det sammanfattade decennier, århundraden, av vit likgiltighet inför svartas liv och erfarenheter. Och i förlängningen vit likgiltighet inför svartas rätt att sörja och processa sina känslor i offentligheten.

Nya grupper måste få plats i vänstern för att den ska fortsätta vara relevant. Denna nya vänster ligger an mot en samtid som har förändrats, till följd av att alla genom internets snabba framväxt har fått en plattform. På några få år har den hegemoniska offentliga åsiktsbildningen som präglade 1900-talet omkullkastats, och det har satt outplånliga spår i politiken. Det finns ingen väg tillbaka.

Vi som ville lära oss om rasism, ursprungsfolk, funkisfrågor, hbtq-frågor etcetera fick aktivt söka upp alternativa forum. Frågorna existerade och samtalet fördes inom ramen för solidariteten, i högsta grad även inom vänstern, men ofta långt bort från de stora sammanhangen. Men nu ser vi en komplex mångfald av nya frågor som väckts i svallvågorna av internets genombrott i våra liv. Det är rörigt och kan uppfattas som hotfullt. Det har också, som Guillou är inne på, bidragit till skapandet av den nya högern. En ironisk, remixad och försåtligt mjukhård version av 1900-talets fascister.

Vår tids definierande kamp handlar därför i stor utsträckning om att skydda och solidarisera med de minoriteter som den nya högern ständigt attackerar, och inte låta dem dra isär vårt samhälle. Men genom dessa försök att stå upp solidariskt för varandra försätts vi i den uppdaterade, breddade vänstern istället i ett tvåfrontskrig. Guillou med flera lägger nu krut på att angripa andra inom vänstern istället för att med kraft använda sin erfarenhet och position i samhället till att stå upp emot den nya högern.

Verklig solidaritet innebär inte bara att bära varandras bördor. Den handlar om att vara generös mot varandra. Att tolka andras ord till de bästa av deras avsikter. Att inte jämföra sitt eget bästa med de andras sämsta. När fascismen i dag kommer smygande tillbaka måste vi visa solidaritet med hatets måltavlor. Annars går det åt helvete.