Hotel house har mataffär, hårfrisör och bar, men ingen skola. Barnen går i skolan inne i stan. Många vill inte berätta var de bor.

Bild: Roberto Marani

Från lyxigt turistboende till baktalat miniatyrsamhälle

2020-09-01 | Christin Sandberg padlock

UTRIKES

Att bo i Hotel house, ett höghus på den italienska landsbygden, räcker för att betraktas som kriminell. Platsen är symbolisk för de senaste decenniernas migrationspolitik som producerar en gråzon där människor utan rättigheter exploateras för att tillgodose behovet av billig arbetskraft i Italien.

Hotel house är en stjärnformad 16-våningsbyggnad med 480 lägenheter i den italienska turistorten Porto Recanati vid Adriatiska kusten. När den uppfördes på 1960-talet var det ett avantgarde-projekt som erbjöd lyxiga bostadsrätter. I dag är det ett av många getton som finns spridda över hela Italien.

Det går knappt komma in på gården utan att känna någon. Men just i dag ska två personer, Maddy Manca och Laura Bugianesi, från det feministiska anti-våldsnätverket Non una di meno komma hit och överlämna insamlad mat, blöjor och hygienprodukter till behövande, och jag får följa med.

De en gång hypermoderna hissarna har för länge sedan stannat. Soporna från femtonde våningen kastas ner genom fönstret mot en bakgård. Barnen spelar fotboll och cricket på det som en gång kan ha varit platsen för simbassänger.

De flesta av de italienska turisterna övergav lägenhetshuset redan efter ett tiotal år, mycket på grund av det avskilda läget en bit från stadens centrum och distansen till samhällsservicen, en del sålde och andra började hyra ut sina lägenheter till utländska gästarbetare och säsongsarbetare.

I dag lever här människor med över 30 nationaliteter tillsammans i vad som har blivit ett miniatyrsamhälle med minimal kontakt med majoritetssamhället. De flesta männen har anställningar i små företag i tillverkningsindustrin runtomkring, många av kvinnorna är hemma, men barnen går vanligtvis i skolan i stan.

Coronan har gjort att alla barn i Italien har tvingats vara hemma sedan i början av mars i år.

En strukturell gråzon

– Hotel house kan ses som symbol för italiensk migrationspolitik de senaste trettio åren, säger Annalisa Camilli, journalist på tidningen Internazionale och expert på italiensk migrationspolitik.

Det är en korsning mellan två motsägelser, dels byggnadsspekulation, särskilt på turistorterna, som snedvridit hela fastighetsmarknaden, dels migrationslagarna som har producerat illegalitet.

– Det har aldrig funnits en politisk plan, varken för integration eller hur man ska inkludera utländsk arbetskraft.

I regionen Marche, där Hotel house ligger, finns en för landet mycket viktig struktur av små och medelstora italienska tillverkningsföretag, de flesta familjeägda. Här tillverkas skor, väskor, el- och hushållsapparater och efterfrågan på arbetskraft har sedan 1980-talet alltid varit stor.

I takt med att allt fler människor från länder utanför Europa sökt sig till området för att arbeta har Hotel house under åren fyllts på med migranter från Nordafrika, Asien, Bangladesh och Pakistan. Senare även från många fler afrikanska länder, såsom Nigeria, Senegal och Ghana. Alla har tagit sig till Italien illegalt. Legala vägar finns knappast för den som vill söka lyckan i Europa, men är något som människorättsaktivister menar borde finnas.

Huset har som mest härbärgerat runt 4 000 personer sommartid. Men nu bor där drygt 1 300 personer, varav de flesta har uppehållstillstånd.

Camilli kallar Hotel house en gråzon, och sådana finns det flera av i landet.

– Men en strukturell sådan som om Italien behöver de gråzonerna, eftersom den utländska arbetskraften som bor där är grundläggande i det italienska produktionssystemet, säger hon.

Det är billig arbetskraft som kan utnyttjas, men som lever under dåliga villkor och saknar många grundläggande rättigheter och service som övriga i majoritetsbefolkningen har.

Groteska legender

Hotel house ligger i utkanten av Porto Recanati, som de senaste åren blivit ett centralt nav i den illegala narkotikahandeln från Balkan i Italien.

– Ett höghus mitt på landsbygden som marginaliserats har sina problem med kriminalitet, men i mångt och mycket har det med tiden konstruerats en bild av huset byggd på groteska legender, på grund av att det bor många invandrare här, säger Annalisa Camilli.

En bild som bekräftas av 24-åriga Ghouila Akram, som kom till Italien från Tunisien som 2-åring, och alltid har bott i Hotel house.

– Vi ses som kriminella bara för att vi bor här, konstaterar han.

Det är en bild som den högerpopulistiska politikern Matteo Salvini, partiledare för Lega, späder på och utnyttjar.

– Sedan några år tillbaka är Salvini den enda politiker som besöker dessa marginaliserade platser och konfronterar de problem som finns där, teman i stort sett alla politiker under många år har undvikit på grund av det stigma de omgärdats av och risken att förlora väljare, säger Camilli.

Problemet, menar hon, är att Salvini utnyttjar situationen genom att ensidigt associera varje plats med brottslighet och därmed förstärker bilden av en koppling mellan invandring och kriminalitet, som även media tenderar att inpränta.

Lösningarna är alltid våldsamma.

För två år sedan såg man Salvini på taket på Hotel house säga att den enda lösningen är att ta dit bulldozrar och jämna allt med marken. I juni i år, två år senare, är tongångarna förändrade. De flesta familjer som bor kvar har uppehållstillstånd och en vuxen familjemedlem är fundamental för regionens ekonomi.

På flera av de platser som Salvini besökt har Lega, tillsammans med ytterhögergrupperingarna Casa pound och Forza nuova, startat grupper som kallas medborgarkommittéer, vilka har anordnat protester mot migranterna. Det har gett medial uppmärksamhet som föregått besöken.

– I själva verket har många migranter självmant rest bort – till hemlandet eller sökt sig vidare i Europa – sedan finanskrisen 2008 och jobbförlusten som följde den. När jobben försvinner, försvinner även migranterna, fortsätter Camilli.

Coronapandemin och migranterna

Nu kan coronakrisen läggas till den ekonomiska kris som landet aldrig återhämtat sig från, vilket troligtvis kommer leda till att alltfler söker sig bort från Italien.

– Sedan 2017 kommer det 95 procent färre flyktingar till Italien via Medelhavet än åren innan dess, då det anlände 180 000 personer, säger Annalisa Camilli som skrivit en bok om ämnet.

Hon tillägger:

– I år har politiska högerpopulister återigen börjat prata om nödsituation, när det har anlänt 14 000 personer. Varav de flesta är ”nya” migranter från Tunisien – ett land vars ekonomi går på knäna efter att coronapandemin krossat turistnäringen.

Ytterhögerpartierna har även försökt koppla spridningen av corona till flyktingarna under sommarmånaderna.

– Flyktingarna är de som genomgår de mest rigorösa kontrollerna vid ankomsten till landet, säger Claudia Vitali som arbetar på den evangeliska hjälporganisationen Mediterranean hope från Lampedusa.

– Det är en grupp som är betydligt mer kontrollerade än de turister som besöker ön under semestern.

Sant är däremot att smittspridning utbrutit på en del stora flyktingmottagningscenter.

– Det ser jag som ett resultat av den säkerhetslagstiftning som Salvini drev igenom som inrikesminister. Det innebar att ett fungerande mottagningssystem i liten skala totalt slogs sönder och kvar blev enorma, oftast överfyllda flyktingcenter drivna av vinstdrivande företag, säger Annalisa Camilli och fortsätter:

– De är på grund av sin storlek svårskötta och då är det naturligt att smittspridningen har varit svårare att kontrollera.

Desinformation som stigmatiserar

Men det sprids också desinformation i italiensk media och inte minst via sociala medier. Även Hotel house har fått sin beskärda del. För några år sedan hittades kroppar nedgrävda vid ett ödehus i närheten och uppmärksamheten riktades omedelbart mot huset. Men det visade sig att ingen som bodde där var inblandad.

Senast handlade det om coronavirus. Några personer inne i huset hade testat positivt, och det utbröt stor oro för att viruset blixtsnabbt skulle spridas bland husets många invånare. I själva verket hade få personer smittats: de isolerades och fallen sjönk snabbt.

Poliskontrollen som upprättades utanför grinden till Hotel house för att kontrollera coronafallen står dock kvar.

– Det var bara en ursäkt för att trakassera oss, menar Ghouila Akram som säger att han avkrävts diverse dokument för att gå ut och in från huset bara för att träffa sin flickvän.

De två aktivisterna Maddy Manca och Laura Bugianesi från anti-rasistiska feministkollektivet Non una di meno säger att de totalt avvisar logiken i förhållandet mellan de vita i majoritetssamhället och migrantarbetarna, och som innebär social utslagning för de sistnämnda. De avvisar också den säkerhetslogik som genomsyrar territoriet:

– Vi kommer inte att låta oss tystas och stå titta på. Det är av den anledningen vi har aktiverat föreningen och individer i en matinsamling för att kunna erbjuda nödhjälp och stå sida vid sida med dem som alltid har uteslutits.

Maddy Manca och Laura Bugianesi från det feministiska nätverket Non una di meno har tagit initiativ till att samla in mat och livsmedelsartiklar till behövande i Hotel House. Bild: Roberto Marani

Ghouila Akram är uppväxt i huset och säger att han trivs, även om han är orolig över att han inte lyckats få något arbete i år. Bild: Roberto Marani