Tystas verkligen den som ångrar sin könsbekräftande vård?

2020-08-26 | Edward Summanen padlock

OPINION

”Personer som retransitionerar har all rätt att existera och att få stöd utifrån behov, oavsett hur stor eller liten gruppen är. Men att använda dessa individer som slagträ för att begränsa vården är både oetiskt och absurt”, skriver Edward Summanen.

Edward Summanen är författare samt sakkunnig i transfrågor på RFSL.

Jag tänker mycket på något som lyfts återkommande under de senaste två åren, nämligen att det skulle finnas många personer som retransitionerat men som tystas och möter hat av transrättsrörelsen.

Jag undrar hur det ligger till med den saken. Jag vet inte allt men det jag vet är:

Personer kommer ibland ut med tankar om tvivel eller retransition i Facebook-grupper för transpersoner. Det händer inte ofta men jag har än så länge bara sett dessa personer mötas av stöd.
Personer återgår ibland till ett tidigare namn och pronomen. Jag har aldrig hört någon säga att de se ner på eller inte respekterar detta.

Men jag vet som sagt inte allt. Saker som sägs privat eller i sammanhang som jag missar. Jag vet även att det finns enstaka personer som inte betett sig schysst. Jag tycker dock inte att det finns en allmän communitykänsla av att den som återgår till att leva som ett tidigare kön är en svikare. Berätta gärna om ni upplever det annorlunda.

Jag vet såklart att det finns ilska mot vissa personer som uttalat sig i media om så kallad ånger. Men ilskan jag ser handlar oftast om att personer missar att betona att ”det här är min upplevelse, det är inte så för alla”. Eller att personen ifråga förbiser att upplysa media om att ”ja, jag genomgick vård för 10-20 år sedan/i ett annat land och då var ju allting annorlunda, jag vet inte hur vården ser ut i dag/i Sverige”. Eller att personen säger att folk borde vänta för det hade varit bättre för just hen att vänta.

För det går inte att tala för andra, och särskilt inte personer som är rädda för att aldrig få vård. Det sista man behöver är att någon man trodde var en allierad tar ställning mot ens behov och önskningar. Men det är inte samma sak som att vilja tysta personen från att berätta om sin upplevelse. Istället handlar det om kritik mot att någon missar att nyansera bilden. Allmänheten vet så lite om trans och könsdysfori. Den som talar blir därför en representant för alla, och man behöver därmed vara väldigt noga med att lyfta olika perspektiv och ha god koll på hur vården ser ut i dag om man ska prata om just detta.

En tröttsam sak är att ”oroliga anhöriga” gång på gång ges utrymme i debattartiklar. Där pratas det ofta om att 18-åringar inte vet vad som är bra för dem, att medicinen kan ha biverkningar eller att vården är oseriös. Samt även att det finns personer som feldiagnosticeras men som inte återkopplar det till könsdysfori-teamen eller som inte vågar vara öppna med det. En ny retorik hos föräldranätverket Genid och deras följe är att det inte finns några ångrare, men däremot personer som feldiagnosticerats. Jag håller inte med.

Det finns visst personer som ”ångrar” sig, om man med ånger menar att konsekvenserna blev för stora, vilket gör att man ångrar att man genomgick könsbekräftande vård. Man är inte nöjd med resultatet behandlingen, kan inte leva som det kön man är, har komplikationer av kirurgi, passerar inte eller accepteras inte av sin omgivning, mist kontakt med närstående etcetera. Är det ånger/feldiagnosticering? Finns det ilska hos andra transpersoner när någon säger ”hade jag vetat hur jobbigt det skulle bli hade jag aldrig gjort det”? Eller personer som i perioder lever som sitt tilldelade kön för att slippa konflikter eller hat? Nej, jag har nog aldrig sett det väcka ilska. Tvärtom tänker jag att det är viktiga samtal att ha och viktiga berättelser att få höra. Men vi måste också prata mer om varför det kan vara viktigt att passera, visa att inte alla har det som mål, men självklart respektera att det för andra är grundläggande.

Ord som ”ånger” är komplexa. Vad är ånger? Vad är felbehandling? I Uppdrag granskning fick en person som knappt börjat utredning och som därmed aldrig fick en könsdysfori-diagnos eller behandling stå som exempel på en som ”ångrat sig”. Det som ”ångrades” (eller snarare ändrades) var alltså ett namn och ett pronomen. Det finns inget som säger huruvida personen skulle fått en diagnos. Den här typen av ”ånger” händer. Det är inget fel eller konstigt alls.

För en del är det viktigt att prova ett nytt namn och pronomen en period för att se om det är rätt väg framåt. Men är det ånger? Och ses personen som en svikare av transpersoner? Det vore väldigt märkligt tycker jag. För det finns inget svek här.

Och personer som kommer ut som ickebinära, efter att ha levt som transmän eller transkvinnor flera år. Är det vad media menar med att ”ångra sig”? För individen kan det finnas behov av åtgärder, som att vilja ta bort effekter av testosteron eller ändra tillbaka sitt juridiska kön för att det passar bättre om än inte bra.

Ånger lägger på något sätt ansvaret på personen, felbehandling på vården. Men det saknas ord och nyanser i detta. Ibland var diagnosen rätt men vården blev av olika skäl inte bra för personen. En bidragande faktor är att vi har en vård och framförallt en könstillhörighetslag som är väldigt binär.

Personer som slutar med testosteron för att man inser att man mår bra ändå, det vill säga avbryter en behandling, men utan att ångra den. Eller som behöver avbryta av medicinska skäl. Personer som självmedicinerat men återgår att leva som sitt tilldelade kön. Personer som funderar en period, testar nytt namn och pronomen men inser att det var fel. Är det ånger? Är det felbehandling?

Jag tycker att det mesta av detta varken är ånger eller felbehandling. Men personer det berör har all rätt att benämna det på detta sätt! Det är komplexa frågor som inte funkar i debattartiklar utan att samtidigt ge kunskap om hur vården fungerar och hur komplext det kan vara att reflektera över sin könsidentitet.

Det är oerhört naivt att påstå att de enda alternativen är rätt diagnos eller en feldiagnosticering. Könsdysfori kan inte mätas med blodprov. Självklart kommer det att bli fel ibland. Tyvärr. Det kan också vara så att en person förändras över tid eller att samhället förändras. Till exempel en person som levt som transkvinna i 30 år, genomgått vård, ändrat juridiskt kön och mått bra i det men som kommer ut som ickebinär år 2020, för att samhället är annorlunda och ickebinära mer synliga. Var personen feldiagnosticerad? Eller var diagnosen rätt där och då år 1990?

Ibland är också en möjlighet att inte få en diagnos. Även det är ett resultat av en könsdysfori-utredning som är nog så viktigt.
18-åringar har behov av vård och stöd. Vård ska inte nekas för att personerna ”bara” är 18 år. Det är en farlig utveckling som pågår, där en liten grupp konservativa vill införa en åldersgräns på 25 år för könsbekräftande vård. Unga har rätt till hälso- och sjukvård! Och könsbekräftande vård är just det. Uttalanden om 18-åringar som förekommer i debatten, till exempel att ”många tar riktigt usla beslut i den åldern”, är förminskande. Som att könsdysfori och olika könsbekräftande behandlingar är något man impulsivt kastar sig in i.
Är vården perfekt nu? Är hormoner utan biverkningar? Nej, självklart inte. Det behövs mer forskning och bättre läkemedel. Men det kommer inte att hända över en natt. Och vården kan inte pausas i 10-20 år tills vi kommit dit eftersom personer behöver vården nu. Precis som mycket annan vård finns det risker och biverkningar, och överlag tycker jag att vården är bra på att prata om det. Om man känner att de inte är bra på det: Klaga! Kräv förändring! Men stoppa inte vården för att enstaka läkare är dåliga på att kommunicera.
Titt som tätt förekommer påståenden om att många unga blir feldiagnosticerade med könsdysfori i Sverige. Det finns än så länge inget som styrker den tesen. Personer hänvisar till Uppdrag gransknings program. Men vad fanns egentligen där? Några enstaka individer, vissa av dem personer som genomgått vård för väldigt många år sedan eller i andra länder. Och en ung person som aldrig hann få en diagnos innan hon valde att avsluta sin könsdysfori-utredning (vi kan omöjligt veta om hon hade fått diagnos och därmed blivit feldiagnosticerad). Inget av det säger att andelen procent som feldiagnosticeras ökar.

Jag har överlag stark tilltro till att de som jobbar med könsdysfori-utredningar har god koll och är professionella. Vården har inget att vinna, men allt att förlora på att feldiagnosticera. Ändå har jag mött personer som tror att teamen tjänar pengar på att ge diagnos till så många som möjligt och därmed ”övertalar” personer till att bli trans.

Två andra tankar som allt detta väcker är:

Jag, som är del av den så kallade translobbyn, vill inte ”lura” folk att bli trans. Jag vill bara att det ska finnas bra vård, förebilder, möjlighet att reflektera och tryggare sammanhang – för den som vill och behöver det. Jag förstår inte varför en del tror att någon sorts translobby/PK-maffia har som mål att övertala unga till att ”bli trans”?
Endokrinologer/personal på könsdysfori-team ska berätta om biverkningar och ge utrymme för reflektion men det finns saker som är svåra att prata om där. Då kan transseparatistiska sammanhang vara bättre lämpade. Som hur det påverkar en hur omgivningen uppfattar en: nya krav, nya normer att förhålla sig till, nya hot, nya sociala koder att lära sig. Och att det finns biverkningar med hormonbehandlingen som kan vara oväntat skitjobbiga: ryggsvett, tunnhårighet, påverkan på sexlust och mycket mer som får en att undra om det är värt det. Det kan också finnas sorg och ilska över känselbortfall i bröstvårtor eller könsorgan, stora ärr eller utmaningar med att bibehålla sliddjup. Eller när ens partner/barn/föräldrar/vänner bryter med en på grund av ens transition. Självklart borde det finnas professionellt stöd för att prata om allt detta också.

Okej, det här blev långt. Och det behöver vara långt för att kunna fånga nyanser. Det är just därför som det blir så misslyckat att föra diskussioner på debattsidor. Om jag ska försöka få till en slutkläm så får det bli denna:

Personer som retransitionerar har all rätt att existera och att få stöd utifrån behov, oavsett hur stor eller liten gruppen är. Men att använda dessa individer som slagträ för att begränsa vården för den stora majoriteten – för de allra flesta som får en könsdysfori-diagnos känner sig inte felbehandlade – är både oetiskt och absurt. Kräv istället att teamen får mer resurser, att kötiden för att påbörja utredning är max tre månader, att alla föräldrar får stöd för att kunna stötta och acceptera sina barn samt att forskning görs på hormoner specifikt för transpersoner. Men stoppa inte vården.