Bild: La Campora

Folkliga grytor tillbaka i coronapandemins Uruguay

2020-07-28 | Ana Valdés padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

När skolor och krogar stänger och statens bidrag inte räcker till samtidigt som matpriserna skjuter i höjden, blir svälten på nytt en farsot i Uruguay. Precis som på 70-talet lagar nu fackföreningar, religiösa grupper och idrottsklubbar mat åt alla som behöver det.

Samtalen med systern börjar alltid så här: ”Mår du bra? Ingen hosta ingen feber inga symptom av covid? Vad ska du äta i dag?” Systern är som jag i flera riskgrupper: ålder, övervikt, astma och – i hennes fall – hjärtbesvär. Vi går ut sällan sedan den 14 mars när pandemin blev allvar.

Och maten har blivit ett dilemma. Uruguay har för lite odlingar, jorden används mest för boskap, sojaodlingar och tallskogar som planterades av skogsbolaget UPM. Det finns för lite mark att odla på och det finns nästan ingen arbetskraft som skulle kunna arbeta med det. Uruguay importerar potatis, bananer, vete och majs från grannländerna. Till och med köttet importeras nu från Brasilien. Vårt eget kött, av mycket högre kvalitet, säljs på export.

Matpriserna har gått upp som en raket under pandemin och barnfamiljer svälter, eftersom skolorna är stängda och många barn fick bara ordentligt med mat när de gick i skolan. Militär och skolbespisningspersonal lagar ändå mat som delas ut varje dag till skoleleverna som går till skolorna enbart för att hämta maten, men det räcker inte, man får pasta utan sås, vattniga linser, överkokta bönor, familjer står i kö för att få en enkel matlåda.

Under 70-talet, innan landet styrdes av en militär diktatur, var det flera fackföreningar som strejkade och någonting som hette ”ollas populares” uppstod. ”Folkliga grytor” spreds som en löpeld bland arbetsplatser, kyrkor och idrottsföreningar. Där lagades mat med donerat kött och grönsaker, frivilliga turades om att laga och den värsta nöden kunde åtgärdas på det sättet.

Nu under pandemin har ”ollas populares” fötts på nytt, med rekordarbetslöshet och stängda arbetsplatser har svälten återigen blivit en farsot. Och det är även nu fackföreningar, religiösa grupper och idrottslag som lagar mat åt alla som behöver det. Staten har abdikerat från sitt ansvar, ett litet otillräckligt bidrag ges varje månad till de som har förlorat sitt arbete eller blivit permitterade. Men det räcker inte.

Många av stadens stjärnkrogar har stängts. Uruguay har rekommenderat social distans och stränga kontroller. Prisade kockar åker runt och lagar mat åt alla som behöver det, marknader samlar varje dag tonvis med grönsaker som skulle slängas och bondekooperativ skänker bort tonvis med kött och korvar, kycklingar och grisar. Solidariska nätverk av bönder och små uppfödare åker runt och samlar råvaror som delas ut till olika grytor.

Min vän Martin Laveccia kommer själv med gourmetlådor som består av små tillbringare med nummer på, man får en huvudrätt och olika tillbehör som ska ätas som garnityr. Under två-tre dagar i veckan lever han på de som köper hans prestigefyllda mat, de andra dagarna åker han runt och hjälper till i olika grupper som delar ut gratis mat.

Eftersom krogarna är stängda lagar folk mat hemma och hemmakockar har lärt sig att laga mat med mormödrars recept. I min familj har vi en bok från 1912 där våra gamla anmödrar skrev ned sina mest populära rätter. Många feminister har startat kooperativ där kvinnor lagar mat och bakar bröd, tjänstekvinnor som inte längre har något hem att arbeta hos har upptäckt att de har andra färdigheter och det lagas med munskydd och handskar på…

Med prydlig kalligrafi skrev mormor Ofelia i vår familjebok, ”Faster Mercedes favoritdessert. Ta 24 ägg och två kilo socker, ett kilo smör och gör en tjock sirap, lägg i lite nejlika och kanel i det hela och koka i två timmar tills allt har blivit en tjock kräm”.

Med dagens pris på ägg och smör är desserten en raritet.