Klimatförändringarna är en jämställdhetsfråga

2020-07-17 | Tove Ellingsen padlock

OPINION

Trots att kvinnor i stora delar av världen står för det mesta arbetet inom livsmedelsproduktion får de på många platser inte äga mark, ta banklån eller investera för ökad produktion. Det konstaterar Tove Ellingsen, Framtidsjorden, som till skillnad från Lisa Magnusson på Dagens nyheter hoppas att fler projekt med klimaträttvisa i fokus ska få pengar från Jämy.

Tove Ellingsen är ordförande i Föreningen Framtidsjorden.

Den 30/6 publicerade Dagens Nyheter en ledare där ledarskribent Lisa Magnusson under rubriken “Bytes: guld mot tomma floskler” kritiserar att jämställdhetsmyndigheten ger bidrag till projekt som lyfter klimatkrisen.

Genom sin oförståelse för klimaträttvisa gör Magnusson det klart varför just sådana projekt behövs. Det behövs en större förståelse och ett tydligare agerande för sambandet mellan klimatförändringarna och jämställdhetsarbete, menar Framtidsjorden.

Framtidsjorden är ett nätverk av flera miljöorganisationer i Sverige, Indien och Latinamerika som jobbar med klimatanpassning. Genom vårt arbete ser vi hur klimatförändringarna drabbar kvinnor värst. Vi ser också hur värderingar och normer som manifesterar manlighet bidrar till att förvärra klimatkrisen snarare än att lösa den.

Att klimatkrisen är en jämställdhetsfråga ser vi tydliga exempel på i Indien och Latinamerika. Kvinnor har ett stort och avgörande ansvar för familjen och det är oftast de som sliter hårdast. Det är de som nu får slita ännu hårdare, utan mer betalt, när skörden förstörs, vattenkällan sinar, skadedjuren ökar eller om det blir översvämning. Det är unga flickor som först tas ur skolan när familjens ekonomi sviker. Det är också kvinnor och tjejer som får mindre på tallriken när maten tryter. Trots att kvinnor i stora delar av världen står för det mesta arbetet inom livsmedelsproduktion och därmed har stor kunskap relevant för klimatanpassning så får de på många platser inte äga mark, ta banklån eller investera för ökad produktion. Eftersom kvinnor sällan ses som bönder har de heller inte tillgång till plattformar där relevanta frågor behandlas.

Detta är verkligheten bakom de ord som Magnusson menar inte betyder någonting. Vi behöver förstå att vår tids ödesfråga (dvs klimatkrisen) i grunden är en fråga om rättvisa och ansvarstagande. Vi behöver öka kunskapen om hur och varför klimatförändringarna drabbar olika människor så brutalt olika, både inom och mellan länder.
Klimaträttvisa handlar om att skapa rättvisa förutsättningar för anpassning och ta ett gemensamt men viktat ansvar för omställningen. Idag drabbas de som redan har det svårast och som historiskt bidragit minst till utsläppen. De maktsystem som gör att vissa föds med fler privilegier än andra gör också att dessa har större tillgång till krisberedskap och resurser för anpassning. I klarspråk: Vita, heterosexuella, cis-män tillhörande majoritetskulturen kommer drabbas mindre av klimatförändringarna än andra människor.

De som fortfarande kan se klimatförändringarna som något “flummigt för bidragsentreprenörer” tillhör med största sannolikhet den väldigt privilegierade skara som borde använda sina resurser till att vara bättre allierade och bidra till systemförändring. Det är nämligen inte heller i den här frågan rimligt att offren ska driva förändringen. De har fullt upp med att leva skiten.

Klimatförändringarnas effekter leder redan idag till mer sexuellt våld, människohandel, självmord och annat förtryck som även Magnusson förstår som “verkliga jämställdhetsproblem”. Vi behöver bli bättre på att förstå och agera på diskriminering i alla dess skadliga uttryck.

Jämställdhetsmyndigheten är på väg åt rätt håll - vi hoppas på fler projekt för klimaträttvisa, kanske till och med ett som har ledarskribenter som målgrupp. För vad som är nonchalant är inte att en svensk myndighet insett det breda behovet av jämställdhet, utan att en så högt uppsatt skribent nedvärderar det.