Hög tid för Europa att göra upp med sin rasistiska historia

2020-06-23 | Malin Björk padlock

EU-KRÖNIKAN/OPINION

”Rasismen mot svarta och rasifierade i dagens Europa måste förstås mot bakgrund av Europas koloniala historia och Europas historia av slavhandel. Vi måste också se kopplingarna till sociala och ekonomiska klyftor”, skriver Malin Björk (V).

Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och återkommande EU-krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Jytte Guteland (S) och Alice Bah Kuhnke (MP).

”Igår, när jag var på väg ut ur Gare du Nord, såg jag nio polismän trakassera två unga svarta män. Jag tog en bild av scenen med min mobiltelefon. Då kom poliserna emot mig och ryckte ifrån mig telefonen. Fyra av de beväpnade poliserna tryckte mig brutalt mot väggen, tog våldsamt min handväska ifrån mig och tvingade mig att sära på benen. De försökte kroppsvisitera mig och behandlade mig förödmjukande. När jag berättade att jag var EU-parlamentariker trodde de mig inte, fastän polisen hade mina två pass, mitt passerkort till EU-parlamentet och mitt belgiska id-kort.”

Det berättade tyska EU-parlamentarikern Pierrette Herzberger-Fofana under sitt tal när EU-parlamentet i förra veckan debatterade strukturell rasism och polisbrutalitet. Det var en debatt som EU-parlamentets vänstergrupp tagit initiativ till, och som den gröna gruppen stöttade. Herzberger-Fofana är inte bara grön EU-parlamentariker. Hon är också en svart, 71-årig kvinna. Hon beskrev det hon utsatts för vid en av Bryssels största tågstationer som ”polisvåld” och ”ett diskriminerande agerande med rasistiska tendenser”.

Många av oss chockades av att höra om hur brutalt George Floyd kvävdes ihjäl i Minneapolis för några veckor sedan. Men för alla dem som ofta, kanske dagligen, utsätts för rasism, är det rasistiska våldet – det fysiska, såväl som det psykiska och verbala – ingen nyhet. Därför kommer inte heller de massiva protester som George Floyds död utlöste världen över som någon överraskning. I Belgien, där vi suttit i en ganska strikt covid-19-”lockdown” var det första gången vi kunde demonstrera igen, och vi var tusentals!

Vänsterns antirasism skiljer sig i viss mån från vissa andra partiers, eftersom vi knyter den till andra maktordningar och inte bara pratar om diskriminering som något som uppstår ur tomma intet. För att bekämpa strukturell och många gånger institutionaliserad rasism måste vi kunna se sambanden, inte minst de historiska.

Rasismen mot svarta och rasifierade i dagens Europa måste förstås mot bakgrund av Europas koloniala historia och Europas historia av slavhandel. Vi måste också se kopplingarna till sociala och ekonomiska klyftor, där rasifierade har sämre tillgång till bostad och arbete och har de mest otrygga och underbetalda jobben. Rasismen samverkar med ekonomisk och sociala ojämlikhet och de förstärker varandra – om vi inte tar krafttag och bryter strukturerna såklart!

Detta försökte och lyckades vi till viss mån lyfta redan under förra mandatperioden. Genom ett samarbete med kollegor som den italienska socialdemokraten Cécile Kyenge, min V-kamrat Momodou Jallow och Maria Dexborg, numera styrelseledamot i European network aganist racism (ENAR), arbetade vi fram en resolution om rasism specifikt riktad mot svarta personer och människor av afrikanskt ursprung. Resolutionen, den första i sitt slag, antogs av EU-parlamentet i slutet av mars 2019. Den innehåller långtgående krav på EU:s medlemsländer att agera mot afrofobi och andra former av rasism. Då väckte den knappt någon uppmärksamhet i svensk media, förutom i Feministiskt perspektiv förstås. Även brittiska The Guardian skrev om den.

Ett av kraven som vi ställde då, och som vi fortsätter att ställa, är att EU och enskilda länder agerar inom ramen för det internationella decenniet för personer av afrikanskt ursprung 2015-2024, ett FN-årtionde som många inte ens känner till. Nu återstår fyra år av årtiondet och det är hög tid att börja lyssna på olika rörelser för att ta fram ny politik.

För vår rasistiska och koloniala världsbild visar sig inte bara under enskilda polisingripanden, den speglar sig på alla samhällsplan. Varför låter vi annars Medelhavet bli världens största massgrav? Varför betalar vi annars mer eller mindre skurkaktiga länder för att stoppa människor på flykt från att ta sig till Europa? Varför har någon som heter Mohammed så mycket svårare än någon som heter Mattias eller Matthew att få ett jobb eller en lägenhet, även när meriterna ser likadana ut?

Efter EU-parlamentets Black lives matter-debatt röstade vi också om en resolution. Det var en bra resolution som till slut röstades igenom på midsommarafton, med starka fördömanden av polisbrutalitet och strukturell rasism, både i USA och i Europa. Parlamentet ställde sig också bakom kravet att inrätta en minnesdag för avskaffandet av slaveriet, den 2 december varje år. Jag hoppas att EU:s medlemsländer också kan ställa sig bakom kravet. Det är hög tid att Europa gör upp med sin rasistiska och koloniala historia.