Vi bryr oss inte om döden bara för att vi lyfter dödssiffror

2020-05-28 | Farida Al-Abani padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Många fler än 4 000 tusen kommer dö detta år. En del av covid-19 och andra till följd av andra sjukdomar och som konsekvens av en rad faktorer. Jag tror många oroar sig över döden, jag tror många vill ha en politik som tar döden mer seriöst”, skriver Farida Al-Abani (Fi).

Farida Al-Abani är partiledare för Feministiskt initiativ och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Nooshi Dadgostar (V), Janine Alm Ericson (MP) och Carina Ohlsson (S).

Bryr vi oss egentligen om döden eller behöver vi en döds- och sorgeminister för att ta det hela mer på allvar? Vad spelar döden för roll i vårt samhälle och i politiken?

Nu har över 4 000 tusen personer dött i Sverige till följd av covid-19. Just nu debatteras det om huruvida Sverige har ett av de högsta dödssiffrorna per capita, när det kommer till covid-19. Vi pratar inte om alla liv som påverkas och om alla liv som förkortats, utan vi jämför oss med andra länder samtidigt som siffrorna till slut inte betyder något längre.

4 000 tusen människor på 75 dagar. Om vi inte jämför oss med andra länder och om vi inte jämför oss med oss själva och tidigare år, vad har dessa dödsfall för roll i vårt samhälle mer än att de är jämförelser? Vi bryr oss inte om döden bara för att vi lyfter dödssiffror.

Hade vi brytt oss om döden så hade samhället sett helt annorlunda ut – utöver stängda verksamheter, restriktioner och rekommendationer. Hade vi brytt oss om vad som hade kunnat orsaka ohälsa och död så hade dagens lagar sett helt annorlunda ut i Sverige och i alla andra länder. Hade vi brytt oss om döden så hade stödpaketen sett helt annorlunda ut.

För om vi ska vara ärliga så handlar det inte om vad som dödar flest människor och det handlar inte om att samhället gör allt det kan för att rädda liv. Tyvärr gör vi långt ifrån allt för att förhindra död eller ohälsa även om vi många gånger gör mer än andra.

Tobaksindustrin, alkoholindustrin, vapenindustrin och stora delar av livsmedelsindustrin är tydliga bevis på att vi gör långt ifrån tillräckligt för att förhindra ohälsa och död. Stater kan ge sken av att ha stor påverkan på dödsstatistik, men sanningen är att ett stort ansvar i dag ligger hos många stora multinationella företag. Och dessa är politiker inte alltid så intresserade av att reglera. Allt för ofta läggs ansvaret hos individen.

På sätt och vis kan det verka som att vi värdesätter liv och har respekt för döden när vi har en jämförbart hög förväntad livslängd och en god hälsa bland äldre i samhället men hur mycket av det är vi egentligen medvetna om och hur mycket är resultat av en ojämlik värld där Sverige likt många höginkomstländer varit med och ansvarat över vilken lott vi och andra har.

Vi har inte dragit någon vinstlott för samhället, likt livet för den som inte tror på ödet, är ojämlikheten inget lotteri. Världen är i dag noga riggad av de mest förmögna och av de som sedan länge ärvt makt och inflytande.

Vi vet att höginkomstländer har en högre förväntad livslängd bland sina äldre, men betyder vår rädsla för döden att vi också har en sämre förmåga att hantera sorg både individuellt och kollektivt? Hur ser egentligen ett samhälle ut som är rustat för både glädje och sorg? Jag tror inte att det är som i dag, att det nödvändigtvis handlar om att bevara ungdomen hos människor, vilket samhället ofta är centrerat kring.

Vår oärliga fixering vid ungdomen är inget nytt men har under denna pandemi blivit mer transparent. Att de äldre i samhället egentligen saknar autonomi och ses som människor som ska tas om hand och inte som personer med egen agens är smärtsamt att observera. Vi ska rädda de äldre, vi ska rädda personalen som jobbar med de äldre, istället för att lyssna till vad de behöver och tror kan fungera inom verksamheten.

Låt mig vara tydlig. Jag lägger i nuläget inte ansvaret på någon särskild, varken den svenska covid-19 strategin eller dagens politiker då problemet är djupare än ett politiskt block. Dock är det dags att vi utifrån dagens läge lär oss inför framtiden hur vi vill ha det och hur alla samhällets medborgare ska mötas och involveras. Både för de som lever och för att vi behöver ha mer djupgående tankar om hur vi kan ge plats för sorgbearbetning.

Många fler än 4 000 tusen kommer dö detta år. En del av covid-19 och andra till följd av andra sjukdomar och som konsekvens av en rad faktorer. Jag tror många oroar sig över döden, jag tror många vill ha en politik som tar döden mer seriöst. Främst saknar jag en global plan som är intresserad av att på riktigt förhindra för tidig död oavsett dödsorsak.

Är ett samhälle oförmöget att förstå och ha ett språk för döden så är samhället även oförmöget att värdesätta livet. Nu menar jag inte att detta gäller alla samhällen eller människor, men om vi talar om politik och det svenska samhället så anser jag att det saknas både vilja och redskap för att hantera död, sorg och vems ansvar som ligger var.