Utan torskar dör handeln, utnyttjandet, och övergreppen

2020-05-26 | Malin Björk padlock

EU-KRÖNIKAN/OPINION

”EU lagstiftar inte om prostitution i sig, men har däremot kompetens att lagstifta kring människohandel. Vi vill därför att EU:s människohandelslagstiftning ändras så att den också kriminaliserar sexköp av offer för människohandel”, skriver Malin Björk (V) som också vill skärpa rätten till stöd och uppehållstillstånd för människohandelsoffer.

Förra veckan trodde Paolo Roberto att han kunde föregå kritiken mot sitt sexköp genom att posta en självömkande bild på Instagram och gråta ut i TV4. Lyckligtvis fick han fel. Reaktionerna efteråt visar att den tiden är över. Sympatin ligger inte längre hos sexköparen, även om mannen påstår sig må så dåligt att han bara måste köpa en annan människas kropp. Sympatin ligger hos den person som utsätts för övergrepp i prostitution. Iallafall i Sverige. Det visar att det svenska förbudet mot sexköp har haft effekt.

I många andra europeiska länder är tongångarna fortfarande annorlunda. Jag befarar faktiskt att en fransk kändis skulle kommit undan med Robertos fintande, trots att Frankrike tagit efter (och förbättrat!) den svenska sexköpslagen. Kort sagt, vi som vill bekämpa prostitutionsindustrin och utnyttjandet av kvinnor flickor har mycket kvar att göra.

Sverige var först i världen med att förbjuda köp av sex. Den svenska sexköpslagen är en bra lag som vi i Vänsterpartiet arbetat med att sprida till fler länder under många år, inte minst i EU-parlamentet. Redan 1997, två år innan den svenska lagen trädde i kraft, var Vänsterpartiets dåvarande EU-parlamentariker Marianne Eriksson först med att säga att prostitution är en form av våld mot kvinnor och förespråka kriminalisering av sexköp.

Då var det många i det gubbtyngda EU-parlamentet som skrattade åt henne. Förbjuda sexköp? Klyschor om prostitution som ”världens äldsta yrke” haglade över feministerna.

Efter Marianne Eriksson fortsatte Vänsterpartiets EU-parlamentariker och ordförande i parlamentets jämställdhetsutskott Eva-Britt Svensson att strida för den svenska sexköpslagen. 2011 drev hon igenom ett betänkande som uppmanar EU-kommissionen att ta fram ett lagförslag för miniminivåer för bekämpningen av våld mot kvinnor. Förslaget innehöll bland annat krav om mer pengar till kvinnojourer och en beskrivning av prostitution som en form av våld mot kvinnor. Betänkandet slog också fast att surrogatmoderskap är ett allvarligt problem som innebär att kvinnans kropp och reproduktiva organ utnyttjas. Ett par år senare, 2014, med Vänsterpartiets Mikael Gustafsson som ordförande i jämställdhetsutskottet, antog parlamentet betänkande där den svenska sexköpslagen framhävs.

Sedan Sveriges kriminalisering av sexköp har fler länder följt efter. Det är numera förbjudet att köpa sex även i Frankrike, Island, Norge, Kanada och Irland. Den svenska modellen har i takt med utvecklingen fått byta namn till passande ”the equality model”, jämställdhetsmodellen, i internationella sammanhang.

Men samtidigt driver starka krafter på för att normalisera och institutionalisera prostitution, eller som de kallar det, ”sexarbete”. Det ser vi inte minst i länder som Tyskland och Holland. En av de starkaste drivkrafterna bakom detta är naturligtvis pengar. I den gigantiska prostitutionsindustrin finns flera börsnoterade företag som självklart inte vill se något stopp för sin verksamhet. Patriarkala strukturer kombinerat med rasism är givetvis underliggande orsaker att deras argument ens kan gå hem.

Prostitutionsförespråkarna har också satsat på att göra sina röster hörda i sammanhang där fokus ligger på mänskliga rättigheter. I en slags missriktad plåster-på-såren-argumentation har tillexempel Amnesty international tagit avstånd från jämställdhetsmodellen, för att istället förespråka utbyggd service och rättigheter till prostituerade. Men det ena utesluter ju inte det andra.

Vänsterpartiet och andra feministiska krafter har konsekvent krävt ökade resurser till förebyggande arbete, utökade sociala rättigheter, hälso- och sjukvård, och inte minst uppehållstillstånd för dem som utnyttjas i prostitution. Det innebär inte att vi vänder bort blicken från köpare och hallickar. Det är deras efterfrågan och deras krav att få fortsätta utnyttja människor i prostitution som är roten till problemen.

Därför fortsätter jag stolt i mina föregångares fotspår. Flera gånger har jag och EU-parlamentets vänstergrupp anordnat seminarier och bjudit in gäster till EU-parlamentet för att diskutera och framhäva den svenska sexköpslagen för mina europeiska kollegor i EU-parlamentet och för tjänstemännen i EU-kommissionen. Vi har till exempel bjudit in poliserna Simon Häggström och Kajsa Wahlgren till Bryssel för att förklara hur den svenska polisen arbetar och slå hål på myter som att de flesta kvinnor som säljer sina kroppar gör det av fri vilja eller att poliser inte kan fånga torskar. Även överlevare från prostitutionsindustrin i flera länder har talat på våra möten i EU-parlamentet.

Precis som Vänsterpartiet i Sverige har krävt ytterligare åtgärder för att bekämpa dem som utnyttjar kvinnor och flickor i prostitution så vill vi se till att EU skärper sin lagstiftning. EU lagstiftar inte om prostitution i sig, men har däremot kompetens att lagstifta kring människohandel. Vi vill därför att EU:s människohandelslagstiftning ändras så att den också kriminaliserar sexköp av offer för människohandel. Vi vill också att EU:s lagstiftning skärper rätten till stöd och rätten till uppehållstillstånd för människohandelsoffer. Som vi vet kommer de flesta kvinnor som utnyttjas i prostitution från några av Europas fattigaste länder och befinner sig i en oerhört utsatt situation som ofta gör det svårt för dem att återvända till sina hemländer.

Trots att vi har en lång väg kvar att gå för att bekämpa den gränsöverskridande prostitutionsindustrin vill jag framhäva de viktiga framsteg som gjorts. Flera länder har följt i Sveriges fotspår! Det är en feministisk seger som inte hade varit möjligt utan en stark kvinnorörelse med modiga föregångare i Sverige och runtom i världen, som arbetat outtröttligt och i motvind mot det politiska etablissemangets förnöjsamhet med en patriarkal status quo.

Även om prostitutionen är ett långt större problem än personen Paolo Roberto pekar hans fall på den kanske viktigaste kuggen i prostitutionsmaskineriet, nämligen sexköparens centrala roll. Får vi stopp på Europas Paolo Robertosar får vi också stopp på prostitutionsindustrin. Utan torskar dör handeln, utnyttjandet, och övergreppen.