”Vi väljer att minnas.”

Virtuell sorgemanifestation för militärdiktaturens offer

2020-05-20 | Ana Luisa Valdés padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

”Dikter, teater, musik, eller tysta bilder kommer att visas för påminna alla om att rättvisan och minnet går hand i hand och att glömma och gömma läker inga sår, tvärtom”, skriver Ana Valdés, fängslad under militärdiktaturen i Uruguay, nu en av hundratusentals som hjälps åt att minnas.

Ana Valdés är återkommande utrikeskrönikör i Feministiskt perspektiv och driver bloggen Er tid skall komma.

Den 20 maj 2020 marscherar hundratusentals människor i en mäktig demonstration av virtuell sorg. Vi skulle ha marscherat i kompakt tystnad längs Montevideos paradgata 18 de Julio. Det skulle ha demonstrerats i hela landet, i avlägsna Tacuarembo, i fashionabla Punta del Este.

Marschen skulle äga rum för tjugofemte gången. En marsch i tystnad, i sorg, i envishet. I täten av marschen går människor som bär hundratals bilder av människor, de flesta födda som jag på femtiotalet, men också äldre och yngre. Bilderna på våra försvunna bärs fram av släktingar, mödrar, mor- och farföräldrar, syskon, kusiner, arbets- och studiekamrater, grannar. Det är få familjer i landet som inte har haft någon fängslad eller någon försvunnen under sjuttiotalets militärdiktatur.

På den tiden lät Amnesty trycka en t-shirt med Uruguays päronformade karta omringad av taggtråd. Bildtexten sade: ”Uruguay, världens största koncentrationsläger”.

När marschen kommer fram till stadshuset stannar man till och på en gigantisk skärm visas alla bilder av de försvunna och människorna ropar ”presente” (närvarande).

Sedan tågar man fram till det stora torget, den nationella hymnen sjungs och man går hem. Marschen föryngras år efter år. Några faller bort, de äldsta, men barnbarnen och deras vänner kommer till. Att gå i marschen och tåga för minnet och för rättvisan är en del av det historiska minnet av sjuttiotalet när vi förlorade det bästa av de unga generationerna.

I år kommer man inte att kunna gå på gatorna, rådet för släktingarna till de försvunna bad regeringen om radiotid för att läsa ett tal och de försvunnas namn. Men i denna regering finns barn och barnbarn till politiker som stödde militärdiktaturen på sjuttiotalet och som inte känner den minsta empati med deras släktingar eller fränder.

Eftersom varken gatorna eller radion kommer att vara tillgängliga kommer de sociala medierna att vara den kanvas där marschen kommer att äga rum. Dikter, teater, musik, eller tysta bilder kommer att visas för påminna alla om att rättvisan och minnet går hand i hand och att glömma och gömma läker inga sår, tvärtom.

Jag kommer att demonstrera virtuellt för Cecilia Trias född 1954, samma år som min syster. Cecilia och hennes man dödades. Deras unga barn räddades från att ges bort till en militär familj och växte upp som föräldralös hos mormor, hela barndomen gick han med mormor till fängelset där moster Ivonne satt fängslad, i hela 13 år.

Jag kommer att demonstrera för Juan Angel Michelena, bror till min vän poeten Alejandro Michelena. Han försvann och hustrun med. Jag kommer att demonstrera för Maria Claudia García Irureta Goyena som försvann tillsammans med sin man, Marcelo Gelman, son till den argentinska poeten Juan Gelman.

Deras dotter Macarena Gelman som växte upp som barn till en barnlös polis familj är i dag politiker och var riksdagsledamot för Frente amplio, regeringsparti i femton år.

De flesta av dessa försvunna försvann inom det så kallad Plan Condor, en sammansvärjning av arméer och legoknektar från Argentina, Brasil, Paraguay, Chile och Uruguay. Många av de ansvariga för Plan Condor är livstidsdömda i Italien, Argentina och Uruguay för dessa brott mot mänskligheten.

Under tiden utgrävs kasern efter kasern i sökandet efter kvarlevorna. Några har hittats, senaste var det Eduardo Bleier, far till poeten Gerardo Bleier. Men många kastades levande i Rio de la Plata.

Släktingarna kräver ansvar och straff för de ansvariga. De är värda det.