En gigant i arbetet för mänskliga rättigheter är borta

2020-05-19 | Lars Jalmert padlock

INRIKES/IN MEMORIAM

”Claes förde inte kampen för att vinna uppskattning för egen del. Det är annars inte helt ovanligt bland män som utpekar sig själva som feminister och för jämställdhet.” Lars Jalmert minns Claes Borgström som en genuin förkämpe för människors rättvisa villkor.

IN MEMORIAM:

Claes Borgström 1944-2020

Många uttryck har redan kommit från människor som älskade och fortsatt älskar fine Claes Borgström och hans kamp. Här vill jag bara ge ytterligare några minnesbilder.

Claes blev tidigt känd för sin kamp för Birkagårdens barn där han företrädde två barn och stämde Stockholms kommun 1987. Målet var att få till en bättre miljö för barnen, en kamp som han aldrig övergav då han tog hoten mot miljön på största allvar.

Första gången vi två träffades var när vi föreläste inför skolpersonal i Stockholm. Om jag minns rätt så pratade Claes om rättsliga aspekter och jag om männens roll i skolan. Vi möttes i att vi bägge använde oss av maktanalyser av förhållanden i skolvärlden.

Så utnämnde Margareta Winberg honom till JämO år 2000 och vi hade en del kontakt och samarbete under årens lopp och det var alltid roligt att träffa Claes. Genom hans kamp för rättvisa, mot mäns våld mot kvinnor och hans samhällsanalys fick jag väldigt stort förtroende och respekt för honom. Då Claes dessutom var lyssnande, inkännande, omfamnande och aldrig föraktfull ser jag honom som en genuin förkämpe för människors rättvisa villkor.

Något senare blev jag ordförande i Högskoleverkets jämställdhetsråd och Claes och jag kunde utöka vårt samarbete genom att knyta ihop de båda myndigheternas arbete och Claes var flera gånger aktiv i högskolevärldens jämställdhetsarbete.

Som Claes ofta framhöll är jämställdhets- och jämlikhetsarbetet en kamp för rättvisa grundad i mänskliga rättigheter. Han hänvisade ofta till 1948 års deklaration om mänskliga rättigheter och påpekade att det framförallt var Eleanor Roosevelts verk, nogsamt markerande att det var en kvinna. Han framhöll också ofta att den feministiska kampen var en rebellrörelse.

2006 skulle fotbolls-VM för herrar gå i Tyskland där bordeller är legaliserade. Fotbollsentusiaster lockades med att också bordeller skulle finnas tillgängliga vid spelplatserna. Claes som förstod hur detta är ett uttryck för mäns våld mot kvinnor såg en möjlighet att synliggöra strukturerna i detta och föreslog att svenska landslaget skulle bojkotta spel i VM.

Så mötes vi när han föreläste vid Stockholms universitet för studenter en kväll. Då förutspådde han att förslaget inte skulle realiseras men att det var viktigt att uttrycka det så att fler fick upp ögonen för hur samhällen fungerar och faktiskt uppmuntrar mäns våld.

Naturligtvis fick förslaget starka motreaktioner, exempelvis från Svenska fotbollförbundets dåvarande ordförande, som jag tycker det är passande att kalla ”stolpskottsargument”. Dels kom argumentet att idrott och politik inte hör ihop. Ett annat argument var att då kanske vi ska stänga alla förbindelser med Tyskland. Han hade uppenbart inte förstått någonting. Inte ens att landslaget skulle kunna vara en förebild i kampen för rättvisa.

Än värre var hans uttalanden om Claes, nämligen att Claes förslag inte ”kostar honom någonting” och att Claes var en populist som skulle bli hjälte för några människor. Så fel han hade – det kostade Claes hat och hot, vilket han förutsåg. Någon populist var han definitivt inte.

Claes förde inte kampen för att vinna uppskattning för egen del. Det är annars inte helt ovanligt bland män som utpekar sig själva som feminister och för jämställdhet, att de också eftersträvar uppskattning och beröm, det vi brukar kalla patriarkal utdelning. Det var inte viktigt för Claes.

Slutet på den där kvällen om VM var att Claes hade lite bråttom iväg till nästa möte och när jag frågade vart han skulle tittade han på mig med sin kluriga blick och vi skrattade sedan högt åt hans svar: ”Jag ska spela fotboll.”

En gigant i arbetet för mänskliga rättigheter är borta. Nu går tankar och känslor till hans fru Märit och andra nära anhöriga men också till oss alla som fortsätter att minnas Claes som den älskade människa han var och vi för hans kamp vidare.

Tack Claes med en sista kram!