Bakom coronans stängda dörrar

2020-05-14 | Janine Alm Ericson padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Om spaltmeter i medierna om uppmärksammade mord på kvinnor hade kunnat rädda en enda kvinna hade det varit bra. Men så är det ju tyvärr inte”, skriver Janine Alm Ericson (MP) och betonar vikten av att arbeta metodiskt för att nå förändring.

Janine Alm Ericson är jämställdhetspolitisk talesperson för Miljöpartiet och en av partiets två gruppledare i riksdagen, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Farida Al-Abani (Fi), Carina Ohlsson (S) och Nooshi Dadgostar (V).

Det händer allt för ofta. En kvinnas liv tas av en man som någon gång hävdat att han älskar henne. Vi som inte är närmast berörda ser det på löpsedlarna och får följa utredningen och rättegången genom nyhetsapparnas flashar. Det gör ont att läsa detaljerna för grymheten och känslokylan är ofta påfallande.

Vi är många som berörs och blir förbannade. Många pratar om det galna som hänt, hur konstigt det känns och vi frågar oss hur det kunde hända. Men så händer det igen. Gång efter gång. Ibland med lite längre mellanrum, ibland kortare. Kvinnor som mördas av män. I vissa fall skrivs spaltmeter efter spaltmeter.

Gång på gång slår det mig hur uppmärksamhet och medialt fokus aldrig är synonymt med förändring. För om det sambandet fanns skulle Sverige aldrig mer ha några fler kvinnomord. Så är det ju inte. Det är ju istället allt för många.

De senaste dagarna har notiserna i min telefon plingat tätt. Många nyhetsmedier har vid ett flertal tillfällen rapporterat om den unga man nu som åtalas för mordet på en 17-årig tjej. Det känns så förfärligt orättvist att hon aldrig ska få leva sitt liv, utan att det togs ifrån henne av någon som tyckte sig ha den rätten.

När en man mördar en kvinna finns det sällan en enkel förklaring. Vi är många som gärna hade velat se en sådan. Som allt kunde hänvisas till och liksom fixas. Vi vet alltför smärtsamt väl att så inte är fallet. Vi säger ofta att det börjar när barnen är små. Det gäller även här. Att i de allra lägsta skolåren jobba med respekt för varandra, med jämställdhet och genuspedagogik är en viktig start, liksom att lära barn handlingars konsekvenser och sätta gränser. Visa vad samhället aldrig kan kompromissa med.

För barn blir vuxna. Det går absolut att förändras, men de mönster, strukturer och föreställningar vi har med oss från från när vi är små, tar vi med in i vuxenlivet. Det börjar sällan med ett mord. Ofta börjar det med hot och slag – och där behöver polis och rättsväsende vara tydligt, snabbt och träffsäkert. Men ändå känns det ju hopplöst när det bara fortsätter och fortsätter.

Kvinna efter kvinna blir mördad. Ibland ser vi deras ansikten i mediernas rapportering, ibland inte. Jag vill egentligen bara skrika att det måste få ett slut. Men det skulle ju inte heller hjälpa. Vi måste fortsätta hitta verksamma vägar framåt. På alla sätt möjliga.

I sig självt är det inte är fråga om genuspedagogik. Inte heller om material som med lekfulla färger lär barn om rätten till sin egen kropp eller om att jämställdhetssäkra varje verksamhet och varje beslut. Det är verktyg för att nå mer respekt för varandra, för att allas lika värde verkligen ska finns där redan från början och kanske, kanske kunna förhindra en utveckling hos ett barn som annars resulterat i ett liv med våld och mord.

Om spaltmetrar i medierna om uppmärksammade mord på kvinnor hade kunnat rädda en enda kvinna hade det varit bra. Men så är det ju tyvärr inte. Uppmärksamhet på en av samhällets allra sämsta strukturer gör ingen skillnad för de enskilda som drabbas, bara för att vi skriver om det. Men vi har ändå ett ansvar att lyfta det.

Att inte glömma alla de som fått sina liv förstörda eller avslutade av någon som tyckte sig ha rätt till det. Metodiskt måste vi lyfta både destruktiva normer, könsmaktsordningar och de enskilda fallen, för att nå en förändring. För det är helt nödvändigt.

Mycket runt omkring oss är annorlunda nu. Våldet mot kvinnor är det inte. I pandemins kölvatten och bakom coronans stängda dörrar fortsätter den andra, ständigt pågående katastrofen i full fart. Den måste vi också se och bekämpa.