Mänsklig säkerhet är smittan som aldrig spred sig

2020-05-12 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Det coronakrisen visar är att vi behöver en helt annan säkerhetspolitik än den som bygger på försvar av territoriella gränser. Vi behöver helt enkelt mänsklig säkerhet”, skriver Gudrun Schyman (Fi).

Gudrun Schyman är frilansfeminist, ledamot i Simrishamns kommunfullmäktige för Feministiskt initiativ, och återkommande krönikör i Feministiskt perspektiv.

Vi är en reducerad skara som sitter glest och hejar på varandra i luften med våra tvättade och spritade händer. Det är kommunfullmäktige i Simrishamn i corona-tider. Vanligtvis är vi 49 ledamöter plus ersättare och ett antal åhörare. Kanske är vi totalt ett 70-tal personer som trängs i det gamla rådhuset. Mötena webb-sänds också. Men nu är det andra tider. I en frivillig överenskommelse mellan alla partier har vi reducerat oss till vad som enligt lagen krävs för att vi ska vara beslutsmässiga och samtidigt bibehålla den politiska proportionaliteten. Vi gör som i riksdagen. Landet ska styras och så även kommunerna.

Demokratin sätts på prov och den rekommendationslinje som Sverige valt, i stället för den restriktionslinje som många andra länder valt, debatteras dagligen i media. En reell utvärdering kommer inte att kunna göras förrän efter flera år och då måste förstås både långsiktig folkhälsa och samhällsnytta vägas in.

Jag tror på tilliten i tilltalet. Jag tror på rekommendation i stället för repression. Jag tror att en militarisering av virusbekämpningen är direkt kontraproduktiv. Människor ska inte låsas in i sina bostäder. Brist på relationer och mänskliga möten leder till frustration och förtvivlan. Att bli kontrollerad och bevakad av väpnade styrkor föder protester och konflikter.

Det finns en viktig erfarenhet i det som nu pågår; våld och vapen stoppar inte virus. Inga vapen i världen kan skydda oss mot de hot som nya pandemier och effekterna av klimatförändringarna utgör, skriver klokt Svenska freds i sitt senaste nyhetsbrev. Det coronakrisen visar är att vi behöver en helt annan säkerhetspolitik än den som bygger på försvar av territoriella gränser. Vi behöver helt enkelt mänsklig säkerhet.

Redan 1994 förutspådde FN att hoten mot global mänsklig säkerhet under 2000-talet skulle bli ekonomiska klyftor, migration, miljöförstöring, drogproduktion och smuggling, och slutligen internationell terrorism. En spaning som heter duga om vi ser till de senaste decenniernas globala utveckling. Möjligen såg man inte då att miljöförstöringen så snabbt skulle blomma ut i en akut klimatkris.

I avsnittet ”New dimensions of human security” påtalade FN nödvändigheten av att bredda det traditionella säkerhetsbegreppet:

”Mänsklig säkerhet är barnet som inte dog, smittan som aldrig spred sig, arbetstillfällena som inte gick förlorade, en etnisk motsättning som inte exploderade i våld, en oliktänkande som inte tystades. Mänsklig säkerhet handlar därför inte primärt om vapen – det handlar om liv och värdighet.”

Nu, drygt 25 år senare, framstår FN:s analys som oerhört framsynt. Men fortfarande anser de politiska partierna i Sveriges riksdag att det största hotet mot landets säkerhet är militära angrepp från andra stater. Det är tragiskt i ett läge när det svenska försvarets huvuduppgift omedelbart borde ställas om för att säkra samhällets civila beredskap, både inför kommande pandemier och för att långsiktigt klimatsäkra Sverige.