Maria Fredriksson.

Skildringar som upprätthåller rasistisk sexualisering

2020-05-08 | Maria Fredriksson padlock

OPINION

”Kommentarerna är ofta så grova att vi har svårt att berätta om dem.” Maria Fredriksson om hur skildringar som avslöjar exploatering också göder stereotyper som bidrar till rasistisk sexualisering av asiatiska kvinnor.

Maria Fredriksson är lärare, adopterad och driver Instagramkontot Stulen identitet – problematisering av adoption.

Då kvällspress och sociala medier åter fylls med spekulativa artiklar om svenska mäns partnershoppande i sydöstra Asien påminns jag åter om det paradoxala i det majoritetssvenska förhållningssättet till det som impopulärt kan kallas ras, men som oftast hamnar i det mindre adekvata begreppet etnicitet.

Jag skulle vilja börja med att muttra över denna socialporr, som inte åstadkommer annat än emoticons som kräks samt en massa ”oh:anden” i kommentarsfält. Svensk mainstreammedia har under decennier publicerat och sänt otaliga dokumentära skildringar av detta fenomen utan att det hänt något annat än att en redan stereotyp uppfattning hamrats in. Även om det förvisso finns en viss sympati för de kvinnor som berörs drunknar denna i det hav av fördomar och den pragmatik som präglar samtalet.

Semestrandet i Thailand har knappast avtagit, ”importen” av partners har förmodligen inte heller minskat och sexturismen till Sydostasien har definitivt inte upphört genom dessa skildringar. Samtidigt vittnar flickor och kvinnor som rasifieras som sydöstasiater och östasiater om diskriminering, ringaktning och rasistisk sexualisering. Jag tror jag ska sluta prata om exotifiering då ordet exotisk i sig har en något positiv klang. Det är rasism. Punkt.

Tillåt mig bli lite personlig då jag skulle vilja beskriva det kvävande i att som östasiatisk flicka växa upp i ett land med en svårighet att hantera detta men av prestige vägrar erkänna denna svårighet.

Som koreaadopterad flicka i Sverige har inte varit lätt att skapa en vettig självbild. Å ena sidan ska jag känna stolthet över mitt ursprung som ju står skrivet i mitt ansikte, ett ansikte som å andra sidan ständigt hånas både på skolgårdar och i tv.

Min självbild har formats av de stereotypa föreställningar min omgivning och media ger uttryck för beträffande mina förmodat medfödda fysiska och mentala egenskaper samt de kulturuttryck som kopplas till detta yttre, något som jag aldrig kunde påtala som barn då det saknades ord.

Ända sedan lekskolan har jag betraktats som främmande. I bästa fall spännande, i värsta fall abnorm. När jag började lämna barndomen bakom mig tog sig denna objektifiering i nya uttryck. Min mamma försökte förvarna mig om detta men hur förvarnar du din dotter för mäns (och kvinnors) rasistiska sexualisering när det samtidigt saknas socialt acceptabla begrepp för denna form av sexism?

Du måste vara försiktig. Det finns män som vill ha sex med dig för att du är asiatisk.

Samtidigt:

Vad då asiatisk? Du är ju svensk. Du är adopterad. Det är rasistiskt att prata om ras.

När jag närmade mig tonåren blev jag varse det min mamma försökt prata med mig om. När jag var tolv år visades David Bowies video ”China girl” på svensk tv och killarna i klassens förtjusning visste inga gränser. För första gången förstod jag att det fanns något mer kopplat till mitt utseende än de vanliga tjingtjongljuden och skämten om ögon.

På tv sändes tv-serier som Marco Polo och Shogun i vilka flickor och kvinnor med mitt utseende bugade och behagade de vita männen. I svenska produktioner förekom då som nu kvinnor med mitt utseende främst som mord- eller våldtäktsoffer, oftast med koppling till prostitution och trafficking eller åtminstone misstänkt sådan.

Frågorna och kommentarerna du som sydöst-/östasiatisk flicka eller kvinna kan råka på är ofta så grova att vi har svårt att berätta om dem. De smetar ner och gör en kletig av äckel och skam. Därför tiger vi oftast. Dessutom vet vi att det i slutändan inte hjälper att vi berättar då omvärlden bara avfärdar det som märkliga avvikelser från en anständig norm.

Hur är det att knulla med en kines?

(tjej frågade min första pojkvän)

Hur får man tag i en sån?

(Sagt över huvudet på mig till min manliga vän)

Koreanskor och japanskor är bättre än thaibrudar Ni är medfött lojala och är inte ute efter pengar.

(självutnämnd konnässör på krogen)

Jag har aldrig varit med en asiat.

Alltsedan turismen till sydöstra Asien kom igång i stor skala har fenomenet ”importfru” varit vanligt förekommande i det så progressiva Sverige. Under gymnasietiden roade jag mig ibland med att läsa kontaktannonserna i tidningen där anonyma svenska mäns rasistiska sexism kom till uttryck i smetig trycksvärta.

Jag fantiserade om att kontakta någon av dem för att se vad som dolde sig bakom de patetiska textraderna, dock avstod jag. Decennier senare gjorde den koreaadopterade konstnären Caroline Seung-Hwa Ljuus slag i saken och resultatet av hennes projekt kan ses i form av två kvartslånga filmer under rubriken ”Your kind makes very good kissers”.

Filmerna består av uppläsningar av autentiska intervjuer med män som annonserat efter asiatiska kvinnor och det blir tydligt att det inte bara handlar om en önskan om en ekonomiskt osjälvständig kvinna. Även adopterade kvinnor med östasiatiskt yttre är eftertraktade.

För oss adopterade utgör just adoptionen ytterligare ett lager av komplexitet. Att som adopterad benämna sig något annat än svensk har inte varit populärt i färgblindhetens Sverige. Över huvud taget är det svårt för vem som helst att prata om de genetiskt betingade yttre olikheter som ofta kallas etnicitet och som adopterad är det extra svårt då det kan tolkas som tecken på att adoption inte suddar ut de där gränserna som utlovats.

Vi är många som växer upp med mantran om att vi är precis likadana som alla andra, lika äkta, lika riktiga, lika naturliga och normala och det inbegriper även det som jag impopulärt vill kalla rasifiering. I den diskursen blir med andra ord allt som antyder att man på något vis inte är svensk – det vill säga vit – samtidigt en antydan om att man inte är naturlig, normal och äkta.

Ska vi då sluta rapportera om vidrigheterna i Thailand och Filippinerna? Jag vet inte, men det vore bra med större förståelse för att dessa skildringar inte bara väcker ilska och bestörtning utan även befäster de fördomar som ligger bakom acceptansen av detta beteende och decennier av liknande skildringar verkar inte ha förändrat så mycket.

Denna text handlar om representation och om hur upprepningen av en stereotyp trop paradoxalt nog kan bidra till att upprätthålla det man vill bekämpa. Texten handlar också om vilka konsekvenser det kan få för dem som är föremål för denna stereotypisering.

Hur ska en flicka som växer upp med föreställningen om att ras inte existerar förhålla sig till att just hennes rasifiering ofta blir central i kontakten med män? Hur ska hon benämna detta?

Jag känner mig förrådd av det samhälle som skulle gå i spetsen mot sexism och rasism. Jag känner mig bestulen på de ord som jag hade behövt för att reda ut begreppen och sortera min verklighet och det är paradoxalt nog samma samhälle som stulit de verktyg jag så desperat saknar.