Lena Cronqvist kommer nära

2020-03-19 | Paulina Sokolow padlock

KULTUR

”En fin sak med utställningen som låter sig upptäckas under besöket är hur man får följa en konstnärs sökande och prövande bland måleriets oändliga språk.” Paulina Sokolow har varit och sett Lena Cronqvist.

Lena Cronqvist

7 mars–27 september 2020 på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm (håller tillfälligt stängt 24 mars-13 april på grund av coronaviruset).

Utställningscurator: Konstnär Lena Cronqvist i samarbete med museichef Karin Sidén.

Att vara kvinna, född 1970, är på sätt och vis som att vara dotter till Lena Cronqvist. Med sin måleriska auktoritet och virtuositet i såväl färgkunskap som konsthistoria, inger hon respekt. Med den oförblommerade direkthet hon berör många kvinnors erfarenheter, skapas en omedelbar kontakt i mötet med hennes dukar. Alltifrån de klaustrofobiska skildringarna av att lämnas ensam med ett nyfött barn till flicksituationerna med dränkning och dödliga docklekar med de vuxna som mordoffer.

Lena Cronqvist kommer mycket nära. Och just därför blir instinkten att stöta henne ifrån sig, så som man vill stöta ifrån sig en dominant och allvetande mamma. Åttio år gammal och med en enastående kraft och envishet är Lena Cronqvist en av Sveriges viktigaste konstnärer som definierar det sena 1900-talets smärtpunkter och pånyttfödelser.

Utställningen på Waldemarsudde missar det inte. 200 verk (som också gör utställningen till den största hittills med hennes konst), ger i de olika salarna en avklarnad bild av de skilda livshändelser som präglat Cronqvists liv – och de flesta andras.

Högst upp, där det för mig känns mest naturligt att börja genomgången, möter jag Lena Cronqvist där hon befinner sig i dag. De stora verken från 2010-talet och flickorna går på jorden och havet och ovanför dem svävar Giottos levande änglar, en parafras på 1500-talsmästarens fresker i Scrovegni-kapellet i Padova. Perspektivet är deras. De kraftfulla vingarna är lika verkliga som de inkännande ansiktsuttrycken och de känslosamma åtbörderna. Vi människor är allt annat än övergivna. Vi är sedda från ovan.

Parasollpromenad av Lena Cronqvist, 2009. Foto: Ove Kvavik/Munchmuseet

Modern av Lena Cronqvist, 1975. Foto: Per Myrehed

Trots att Lena Cronqvist tillhör dem som formulerat modernitet och samtidsexistens, använder hon medeltidens och ungrenässansens berättargrepp, med bibehållen kraft och troskyldighet. De målningarna har kommit att fungera just som ikoner. Jag tänker dels på Trolovningen (som inte är med i utställningen, utan sedan en tid finns deponerad på Värmlands museum), Förortsmadonnan (Moderna Museet) och Modern. Bara den sistnämnda är med i utställningen, medan de två förstnämnda verken finns representerade genom variationer och förstudier.

Utgångspunkten för Modern är arkaiska kristna bilder där konstnären ställer sig själv i den heliga moderns ställe och där jungfru Marias blå mantel ersätts av sjuttiotalsbroderade etnotunikor, Jesusbarnet med en åldrad mamma eller ett vrålande spädbarn som tar strypgrepp. Istället för allegoriska vita rosor och duvor ligger äppelskrutt och halvätna kaviarmackor i det bleka dagsljuset.

En fin sak med utställningen som låter sig upptäckas under besöket är hur man får följa en konstnärs sökande och prövande bland måleriets oändliga språk. Verken från den första delen av sextiotalet trevar fram i en upplöst expressionism, till synes tafatt, på gränsen till desperat, som i serien Dörren till en verksamhet, skildrande insidan av ett slakteri. Säkert med Francis Bacons tio år äldre målningar som referens.

De kommande åren ska hon få barn, drabbas av förlossningsdepression och vistas långa tider på institution, något hon skildrar med brutal ärlighet och uppenbar ilska. De djupa sprickorna i svensk mentalvård har knappast skildrats på ett smärtsammare sätt.

Någonstans där föds Lena Cronqvists omisskännliga bildspråk. De grovt tecknade karaktärerna, en färgbehandling som traderar och fördjupar den svenska koloristtraditionen med Sven X:et Erixson, Vera Nilsson, Dick Bengtsson och Hilding Linnqvist. På liknande vis som de observerar hon med osentimental saklighet sakernas tillstånd. Gräver där hon står. Ser skönhet och skit. Döden, övergreppen, den rufsiga växtligheten vid en klippstrand, kärleken och förlusterna.

Det sägs att Mozart, när han skrev sin dödsmässa 1791, avslutade verket (Communio) med ett dundrande ackord utan den avgörande ton som anger om det är dur eller moll. Det låter han vara öppet. Men när den spelas, uppstår i kyrkvalven för vilken den är avsedd, ett kompenserande ljudfenomen som gör att vi uppfattar ackordet i hoppfullt dur. Så är det också med Lena Cronqvists måleri.