Alltid okej att fly sitt hem

2020-03-19 | Janine Alm Ericson padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Att stänga in sig hemma borde vara det som skyddar en bäst, men för många kvinnor är det egna hemmet inte den trygga plats som det borde vara.” Janine Alm Ericson (MP) om ett faktum som ställs på sin spets vid kriser som den samhällen genomgår nu med coronaviruset.

Janine Alm Ericson är jämställdhetspolitisk talesperson för Miljöpartiet och en av partiets två gruppledare i riksdagen, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Farida Al-Abani (Fi), Carina Ohlsson (S) och Nooshi Dadgostar (V).

I dagar som dessa är det mycket som inte är sig likt. Evenemang efter evenemang ställs in, möten flyttas till digitala rum och alla som kan uppmanas att jobba hemifrån. Varje dag följer jag nyhetsflödet och slås av både sorg och stolthet. Stolthet över hur vi ställer upp för varandra och över hur alla som jobbar i vården gör sitt yttersta dag som natt. Sorg över de som lider och de som går bort till följd av coronaviruset och alla som förlorar en älskad familjemedlem eller vän.

Konsekvenserna av smittspridningen tränger sig in i varje hörn av vardagen, och påverkar oss alla på olika sätt. Vi är påbjudna olika grad av isolering för att skydda de som riskerar att drabbas mest av viruset, det är en självklar handling av solidaritet, men vi vet också att det är några grupper som kommer drabbas extra hårt av just isoleringen i sig.

Att stänga in sig hemma borde vara det som skyddar en bäst, men för många kvinnor är det egna hemmet inte den trygga plats som det borde vara. För dem är hemmet inte alls tryggt utan en plats där våldet utövas och hoten uttalas. Där rädslan är som störst och där tryggheten för varje dag krymper. När samhället runt omkring oss förändras är det inte alla omständigheter som gör det samma.

För många förvärras situationen brutalt när världen krymper, rörelseutrymmet blir mindre och de sociala kontakterna färre. Ingen ser din utsatthet och det vet naturligtvis också den som utövar våldet.

Mäns våld mot kvinnor följer samma mönster och tendenser i Sverige som på andra håll i världen och på många platser har vi redan kunnat se hur hemkarantänen drabbat kvinnor som lever i destruktiva relationer. Kvinnojourer och kvinnorättsaktivister i Kina har vittnat om hur våldet i hemmet sköt i höjden när regimen i landet uppmanade medborgarna att under 14 dagar isolera sig i hemmet. I USA gick stödlinjen för våld i nära relationer i helgen ut med en varning om att samma skeenden kommer att inträffa där. I Frankrike går civilsamhällesorganisationer ut och tydligt deklarerar att fly sitt hem alltid måste vara okej.

Våldet mot kvinnor är ständigt närvarande men blir i kriser likt denna än mer påtagligt. Utsattheten hos den enskilda blir större när samhället inte längre finns att tillgå med samma självklarhet, när många människor sluter sig och vänder sig inåt.

Samhället genomgår nu en kris där mycket ställs på sin spets. Vi är som bäst när vi gör saker tillsammans. När vi tar vårt gemensamma ansvar för oss själva och för varandra. Varje människas enskilda handlingar är avgörande för hur vi ska klara oss ur det här tillsammans, för hur vi ska minska smittspridningen och värna våra riskgrupper.

En del av ansvaret ligger på dig och mig. På att vi håller oss hemma vid minsta lilla symptom och jobbar hemifrån när vi kan. Ringer våra äldre släktingar istället för att hälsa på. Men när allt fler håller sig hemma ställer det större krav på alla runt omkring. På att våga fråga och ringa en gång extra, på att skicka iväg det där sms:et även om vi inte fått något svar på det förra.

Att hålla huvudet kallt men hjärtat varmt är viktigare än på länge. I en tuff tid behöver vi varandra som mest. Vi måste kunna vara solidariska med alla riskgrupper, såväl äldre som våldsutsatta kvinnor.