Sandra Dahlén är sexualupplysare och sexualpolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Bild: Ulrika Zwenger

Viruspanik

2020-03-16 | Sandra Dahlén padlock 1

INRIKES/SEXKRÖNIKAN

”Den nya sjukdomen hiv skapade också under dess första år panik i samhället. Media spädde på allmänhetens oro och många människor for mycket illa.” Sandra Dahlén blickar bakåt och varnar för panik och spekulationer i coronavirusets väg.

Aktuell och bekräftad information om coronaviruset finns här.

Ett av mina favorithot mot mänsklighetens hälsa (som det klassas av WHO) är antibiotikaresistenta bakterier. Skräcken över att mitt barn inte skulle överleva en vanlig infektion på grund av att svensken under ljumna sommarkvällar grillar halloumi är stark. Dock försöker jag hålla den känslan i schack så den inte svämmar över på andra runt omkring mig. Med förvåning ser jag dock hur det nya corona-viruset nu ger människor fritt spelrum för sin panik. Och så minns jag hiv.

Nya virussmittor är otäcka, det tycker jag med, men det är inte första gången vi drabbas av en sådan. Mentalt har jag det här året befunnit mig mycket i 80-talet. På Stiftelsen Noaks arks hemsida kan vi läsa att ”Var fjärde svensk skulle leva med hiv i dag om prognoserna från 1980-talet stämt. Ett arbetsläger för personer med hiv skulle etableras i Norrland, den som en gång hamnat där skulle aldrig få permission. I folksamlingar, i butiker och på restauranger skulle människor undvika närkontakt med okända. Under förutsättning att det inte uppfunnits bot eller vaccin.”

Hiv-smittan började på ett annat sätt än corona-smittan. I västvärlden märkte vi av hiv genom att unga magra män kom till sjukhusen i San Francisco och New York med värk i kroppen, svettningar, svidande smärtor i munnen och feberglansiga ögon. De hade även en ovanlig tumörsjukdom och en särskild sorts lunginflammation. Antalet dödsfall steg hastigt.

1981 slogs det larm och det stod klart att det rörde sig om en epidemi med hög dödlighet. Det gemensamma för männen var att de flesta hade haft sex med andra män. Senare kopplades hiv även bland annat till sprutdelning och blodtransfusion.

Det nya coronaviruset smittar inte genom sex eller blod utan sprider sig mycket lättare än så. Viruset är dock inte dödligt för de flesta, som hiv kan vara, utan till och med mildare än en säsongsinfluensa. I dag har vi till skillnad från 80-talet också annan tillgång till information genom internet. Vi kan enkelt vända oss till några olika epidemiologer, även utanför Sverige, och väga samman deras information för att försöka skapa oss en rimlig bild av läget.

På något sätt har detta informationssamlande, jag förstår på riktig inte hur, lett till hamstring av toalettpapper. Och jag upphör aldrig att förvånas över att folk så snabbt får känslan av att de kan mer än de som ägnar hela sitt yrkesliv åt ett ämne. Att det finns pandemisk historia att lära av, att länder befinner sig i olika faser av pandemin, har olika sjukvårdssystem, resurser, smittspårning eller möjligheter till provtagning har inte stått i vägen för tvärsäkerhet kring världsläge och nödvändiga stora insatser.

I Dagens nyheter skriver Johan Hilton om hiv och covid-19 att ”Mekanismerna bakom en häftigt uppblossad viruspanik liknar påfallande ofta varandra, oavsett tid och sjukdom”.

Den nya sjukdomen hiv skapade också under dess första år panik i samhället. Media spädde på allmänhetens oro och många människor for mycket illa. Och jag tänker på alla som nu, på grund av panik, far illa – på alla med ostasiatiskt ursprung som blivit utsatta för hatbrott, alla skrämda barn, alla som inte får vård för att panikslagna människor äter upp resurser.

Jag tänker på alla friska personer som inte tillhör någon riskgrupp som inte vågar mötas vilket lett till nedgång i näringar och uppsägningar – nu när vi verkligen behöver skatteintäkter. Med arbetslöshet kommer också ohälsa, relationer i kris och mer våld. Jag undrar också hur en redan sedan tidigare pressad rektors- och lärarkår mår med alla panikslagna föräldrar som nu verkar ta mycket tid och energi – hoppas de inte masskraschar innan sommaren.

Den signalpolitiska stängningen av bastuklubbar för bögar var inte det som stoppade hiv-epidemin i Sverige på 80-talet. Det var inte heller ”hotinformation” om död och elände som gjorde susen. Utan det var till slut mycket effektiv smittspårning och korrekt och lättillgänglig information på rätt ställen som ledde till nya vanor såsom kondomanvändning. Förhållandevis få queers fick och får hiv och viruset har inte i stor utsträckning spridit sig till andra.

Det vi i dagsläget vet om covid-19 är att för gamla och redan sjuka är den mycket farlig. Vi vet också ganska bra hur det smittar – att vi ska tvätta händerna ofta, stanna hemma vid minsta förkylningssymptom och absolut inte skicka snoriga barn till vare sig kalas eller skola. Mer än så får experter uttala sig och tvista om.

Om några år kanske vi kommer att kunna utvärdera om vår regering med dess myndigheter agerat rätt eller fel, eller både och. En nedbantad sjukvård som redan går på knäna är såklart inte en bra bas att stå på nu. Men det är aldrig heller panik och spekulationer.