Livet i karantänens Italien

2020-03-13 | Christin Sandberg padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

”Att göra hela Italien till en skyddad zon är ett historiskt beslut som saknar motstycke i ett europeiskt land i efterkrigstid. Det känns overkligt. Men det är en nödsituation”, konstaterar Christin Sandberg, som bor i centrala Italien, och är en av alla landets invånare som nu hålls i karantän på obestämd framtid.

Häromdagen publicerade dagstidningen Repubblica en bild av en sjuksköterska i skyddsutrustning, som somnat över datorn. Det är en talande illustration över hur sjukhuspersonal och hälsosystem nu pressas till det yttersta när antalet coronasmittade hela tiden blir fler och sprider sig över landet.

Tur att Italien har en bra och fungerande offentlig sjukvård, men trycket ökar. Och det snabbt.

I Lombardiet i norra Italien, med en befolkning på över tio miljoner och där coronaviruset bröt ut, letar man med ljus och lykta efter sjukvårdspersonal. 2 000 anställda i sjukvården sitter i karantän och de andra går på knäna efter att ha arbetat oavbrutet dygnet runt under flera veckor. En grupp från Kina lär vara på väg för att stärka upp.

Ju fler som smittas av coronaviruset, desto fler kommer även att behöva intensivvård. Platserna är begränsade, även om man gör allt för att omfördela och ta nya strukturer i bruk. Och frågan är hur länge systemet håller?

Italien har världens äldsta befolkning efter Japan. Det finns runt 14 miljoner människor över 65 år, vilket är nästan 25 procent av befolkningen. Det är också de som utgör riskgruppen för coronaviruset. Medelåldern för de som avlidit hittills är över 80 år. De har alla lidit av andra sjukdomar när de fått coronaviruset.

När antalet smittade personer fortsätter öka – toppen är ännu inte nådd enligt experterna – och sprida sig i landet, sprider sig även panikkänslorna. Läkare har vittnat om att de redan måste prioritera bland de värst drabbade patienterna när de ska fördela intensivvårdsplatser. De liknar det vid en krigssituation.

I ett försök att få kontroll över smittspridningen har premiärministern utfärdat nödläge i hela Italien och uppmanat alla att stanna hemma. Vi befinner oss alltså sedan några dagar tillbaka i ett land som är stängt.

Att göra hela Italien till en skyddad zon är ett historiskt beslut som saknar motstycke i ett europeiskt land i efterkrigstid. Det känns overkligt. Men det är en nödsituation. Fokus ligger på att ta hand om de sjuka, hitta vårdlokaler, sjukvårdspersonal och skyddsutrustning. Viktigast är att stoppa spridningen av coronaviruset, annars kollapsar sjukvården.

För att göra det har allt stängts ner. Fast ändå inte riktigt. Mataffärerna är öppna, annars skulle det bli upplopp. Människor måste ju ändå äta. Apoteken, bensinstationerna, tobaksaffärerna – där man också kan spela bingo och lotto – och tidningskioskerna – de få som fortfarande finns kvar – samt försäkringsbolagen är andra verksamheter som tillåts hålla öppet.

Jag kan inte låta bli att fundera på om det är en slump att det är läkemedelsindustrin, de fossila bränslegiganterna, tobaks- och spelindustrin, mediamogulernas imperium och försäkringsbranschen – en av de branscher som växer i klimatkrisens och även krigens spår – som gömmer sig bakom dessa serviceställen som är fortsatt öppna fast alla andra tvingats bomma igen.

Det finns visserligen ytterligare en stor grupp som fortsätter gå till arbetet. Det är fabriksarbetarna. Under torsdagen utbröt flera strejker bland arbetarna på verkstadsgolven. De vill inte vara landets ”slaktkött”, som de uttrycker det. Vara kuggarna i maskineriet som offras för att landets ekonomi inte ska kollapsa.

För det skulle den göra. Tillverkningsindustrin och turistnäringen är vad som vanligtvis och någorlunda håller uppe Italiens skuldtyngda ekonomi. 30 miljoner uteblivna turister och 7 miljarder i förlorade intäkter på turistnäringen rapporterades för någon vecka sedan. Den siffran lär vara betydligt högre när den här krisen är över.

Italiens ekonomi har inte haft tillväxt sedan finanskrisen 2008. De enda arbeten som skapats är tillfälliga och dåligt betalda deltidsarbeten inom omvårdnads- och servicesektorn, där den för landet så viktiga restaurangbranschen ingår. Den som också är en av de värst drabbade.

Att italienarna inte längre kan äta frukost på café, ta en aperitivo – drink med tilltugg innan middagen – och gå ut och äta med familj och vänner kan innebära dödsstöten för många egenföretagare som går runt med små marginaler.

Dessutom innebär de förändrade levnadsvanorna, som premiärminister Giuseppe Conte vädjat italienarna att acceptera, ett stort ingrepp i hjärtat av den italienska livsstilen. Att umgås med människor, röra sig ute, njuta av god mat och se på vackra ting – vare sig det handlar om kyrkor, tavlor eller historiska platser är kärnan i den italienska kulturen.

Att ingreppen blir så drastiska menar experterna är nödvändigt. Men det finns också ett uns sanning i det faktum att ”medan kineserna (möjligtvis) är mer disciplinerade är det betydligt svårare att styra sydeuropeerna”. Bara det italienska talesättet ”lagen är antagen, hitta kryphålet” säger en hel del.

Hur många skyndade sig inte att lämna Milano med sista tågen söderut samma kväll som norra Italien stängdes? Hur många reste inte söderifrån på sin inplanerade skidresa i norra Italien efter att den första röda zonen (karantänen) inrättats. Eller det faktum att de äldre i byn, som jag bor i, fortsätter hålla sina gudstjänster i hemlighet, trots att det är förbjudet.

Nu lär dock poliskontrollerna ha intensifierats på vägarna. Den som inte har ett intyg om att vara ute på grund av hälsoskäl eller i arbetet får böter eller arresteras. Inga förmildrande omständigheter lär accepteras. Eller kanske om man ska handla mat. Det känns läskigt. Liksom det faktum att demokratin på sätt och vis tillfälligt är satt ur spel. Parlamentet är ju i praktiken upplöst även om de lyckas samlas i blixtsammankomster för att rösta igenom dekreten som rör begränsningarna.

I det lilla livet handlar det mesta om att få ihop vardagen med arbete hemifrån och två skolbarn som ska vägledas för att hålla uppe samma tempo i undervisningen som under en 40-timmars skolvecka via experimenterande distansundervisning.