Ana Valdés.

När den rätte knackar på dörren

2020-02-07 | Ana Valdés padlock

KRÖNIKA/KULTUR

Kärleksromaner säljer för flera miljarder dollar varje år. Bästsäljarna Corin Tellados och Barbara Cartlands världar var fyllda av vita, heterosexuella kärlekshistorier ur övre medelklass. Men genrens rasistiska och sexistiska skildringar har börjat utmanas inifrån, konstaterar Ana Valdés.

När jag var barn läste jag flickböcker, Louise May Alcotts Little women och Charlotte Brontës Jane Eyre. Mina skolkamrater på den stränga klosterskolan läste Corin Tellado, som skrev ofattbara femtusen titlar och sålde fyrahundra miljoner böcker. Tellado var en spansk dam född 1927 som dog så sent som 2009 och som efterlämnade en stor förmögenhet. Hennes böcker översattes till många språk.

I Tellados värld är alla flickor inställda på att gifta sig rikt, jakten på snygga och rika män präglar hennes böcker. De är alla vita och katoliker, har aldrig sex före äktenskapet, känner inte till preventivmedel och orden abort eller homosexualitet förekom aldrig i Tellados romaner. Men på femtiotalet började några av hennes hjältinnor att röka, att klä sig i korta kjolar och att arbeta, mest som sekreterare, men alla var beredda att lämna arbetet när den rätte knackade på deras dörr.

Om den rätte var adlig var det flera pluspoäng. Arbetare gjorde sig inte besvär, det fanns aldrig någon man som arbetade på en fabrik i hennes övre medelklassvärld.

I den anglosaxiska världen var dame Barbara Cartland Tellados motsvarighet. Hon var styvmormor till princessan Diana av Wales och bara det var en saga i sig själv. Många av hennes 730 romaner spelade sig i London och Englands mest fashionabla kvarter och hjältinnorna var bara ute efter snygga och rika kavaljerer. Damen Cartland klädde sig alltid i rosa kläder och såg ut som en av hennes romanfigurer. Det sägs att lady Di var mycket påverkad av Cartlands böcker.

I USA är det föreningen Romance writers of America som samlar författare som skriver kärleksromaner. Enligt deras statistik säljer de för flera miljarder dollar varje år. 9 000 medlemmar vittnar om genrens popularitet. 97 procent av medlemmarna är kvinnor men bara 14 procent är svarta, asiatiska eller latinas.

Harlequin-böcker, som numera ägs av Harper och Collins, sålde 2009 fyra böcker per sekund. Kvinnobilderna i de flesta av dessa böcker är gammaldags och onyanserad. Harlequin erhöll en nästan monopol över genren men håller på att förlora stora inkomster när författarna publicerar sina egna böcker via Amazon och andra digitala verktyg.

I december skrev Courtney Milan, en bästsäljande författare och medlem av styrelsen för Romance writers of Amerika ett Twitter-inlägg där hon anklagade andra kolleger för rasistiska stereotyper. Milan, som är själv kines-amerikan, var inte nådig. Hon ifrågasatte trovärdigheten i kvinnobilderna som hennes kolleger skrev om. I den perfekta världen som dessa författare skildrar finns det inga tjocka hjältar eller personer med funktionsnedsättningar och asiatiska och svarta kvinnor skildras fördomsfullt.

Milan blev sparkad från sin plats i styrelsen, bannlystes från framtida val och författaren hon anklagade övervägde att stämma henne för förtal. Men föreningen splittrades och många höll med henne. Hur skildrar det mångkulturella USA självaste mångfalden?

Enligt Milan och andra skildras mångfalden sällan litterärt. Visst finns det svarta författare som Alice Walker, Tony Morrison eller Audrey Lorde, som nått stora publikframgångar och som i dag ingår i världslitteraturens kanon.

Men i Harlequinböcker skildras sällan fattigdomen och utanförskapet som dessa författare skrev om och som kännetecknar livet för många svarta i USA.

För några år sedan intervjuade jag Roberta Williams, en speldesigner som skapade kvinnliga hjältinnor som Laura Bow. Hon berättade hur svårt det var att påverka underhållningsindustrin i USA och hur stora företag som Disney och Marvel använde klichéer och stereotyper som påverkar publikens sätt att leva och att uppfostra barn. Hon beskrev vilka svårigheter hon mött när hon försökte skapa en intelligent kvinna som löste mysterier och som var självständig.

”Visst, Nancy Drew, Kitty-böcker, men i ett datorspel skulle flickorna vara spioner som Mata Hari eller rädda princessor som skulle frigöras. Och resultatet var alltid detta, den manliga muskulöse hjälten fick flickan och kungariket för besväret.”

I den värld som Harlequin och som dataspel skildrar finns det sällan plats för det avvikande och det är detta som Courtney Milan och andra vill ändra på.