Styrkan i det mest avskalade

2020-02-04 | Anna Remmets padlock

KULTUR

En debut som bådar gott för framtiden – Anna Remmets ser ett realistiskt kämpande jag, en rörelse i skildringarna av våld och övergivenhet, samt finner styrkan i det mest avskalade i Arazo Arifs diktsamling mörkret inuti och fukten.

mörkret inuti och fukten

av Arazo Arif

Albert Bonniers förlag (2020)

Feministiskt perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt intervjuade Arazo Arif på Bokmässan i Göteborg 2019 och besökare fick ett smakprov ur den då ännu inte utgivna diktsamlingen.

Arazo Arifs poesidebut tar avstamp i den dysfunktionella kärnfamilj som är så tacksam som litterärt stoff. En far lämnar lägenheten och ”Mor fyller tomrummet med slag mot sitt bröst”. Mitt i detta finns en dotter som är diktens jag. I den andra delen har dottern vuxit upp och omsätter barndomens övergivenhet och moderns slag mot sitt eget bröst i sexuella aktiviteter präglade av våld.

Språket avspeglar stundtals aggressivt stötande rörelser som påminner både om rytmen i ett samlag och om en röst som talar med svårighet men som insisterar på att bli hörd. ”kom, minnet / ut söndra” står det till exempel på ett ställe. Och på ett annat:

akta

riva

klyva

böja

bända

skända

Det är när hon är som mest enkel och avskalad som Arif är som bäst. Som i de två sista raderna i detta stycke:

Låt mig slippa, viskar dottern

Se min mor

Gå sönder

Eller i denna upptakt där en enorm stegring sker på ett mycket litet utrymme och med få ord:

Mot står i köket
Mor diskar

Mor släpper disken i golvet

Det är i de mer utsmyckade meningarna som hon ibland hemfaller åt klichéer. Stycken som ”jag ser min spegelbild/det trasiga ansiktet/tillhör någon annan” är till exempel mindre lyckade.

Vid min andra läsning upptäcker jag dock en rörelse i skildringarna av våld och övergivenhet som jag först inte lagt märke till. För här finns ett spänningsfält mellan det våld som riktas inåt och utåt, mellan att vara ett ”jag”, ett subjekt, och att se sig själv utifrån som ett objekt.

Det börjar redan i barndomen där jaget, dottern, glider ihop med sin docka. Vid scenens början är hon ett ”jag” som frimodigt deklarerar ”Här är jag, en dotter/Här är det jag som tar” för att bara några rader senare säga ”Här är jag, en docka”. Denna rörelse fortsätter i andra delen.

På ett ställe skriver jaget om sin slida att alla som har varit inne i den har lämnat sårskorpor och ärr. Det är en beskrivning av det vaginala samlaget som närmast uttrycker en traditionell syn på det kvinnliga könsorganet som en sårbar, passiv mottagare av penetrerande våld. Men sedan kommer motstycken där jaget är aggressivt och aktivt som detta: ”jag klöser orden ur dig/dina tårar/gör mig våt”.

Om jaget i Edith Södergrans ikoniska dikt ”Vierge moderne”, som har blivit något av en feministisk klassiker, är utopiskt expansivt och självhävdande, är jaget hos Arif mer realistiskt kämpande. Realistiskt eftersom det, som hon skriver i början, navigerar i en värld styrd av en gud som hatar kvinnor. Som vi alla gör oavsett om vi tillskriver patriarkatet metafysiska dimensioner eller ej.

Att det klichéartade som ändå finns hos debutanten Arif återfinns i de mer omständliga formuleringarna, medan styrkan finns i det mest avskalade bådar gott för framtiden. Det är ju betydligt lättare att skala bort överflöd än att nå fram till den skenbara enkelhet med vilken Arazo Arif med bara ett par ord målar en levande bild av en mor som går sönder.