Maria Fredriksson.

Coronaviruset ursäktar inte rasistiska förolämpningar

2020-02-03 | Maria Fredriksson padlock

OPINION

”I dag tror jag att många köper att hiv-hysterin många gånger användes för att legitimera och maskera homofobi och rasism. Snälla, se parallellerna med det som sker nu”, skriver Maria Fredriksson, med anledning av att rasismen mot asiater tilltar med coronaviruset som förevändning.

Maria Fredriksson är lärare, adopterad och driver Instagramkontot Stulen identitet

Nu kommer rapporter från jordens alla hörn om hur människor av östasiatiskt ursprung utsätts för en tilltagande rasism i takt med att rädslan för coronaviruset ökar. Människor som antas vara av kinesiskt ursprung utsätts för diskriminering, förolämpningar och avståndstagande. Beteendet rättfärdigas med hänvisning till begriplig rädsla och rimliga antaganden. Jag skulle vilja kalla det för sedvanlig rasism.

När folk begår rasistiska handlingar är det sällan de erkänner att det är just rasism. Man menar att det är skämt eller att det handlar om politisk satir. I många situationer hänvisas det till att det är rimliga generaliseringar, och det är oerhört sällan någon erkänner att det handlar om rasism, det vill säga hatbrott. Som om hatet endast har ett ansikte. Hat kan ta sig i uttryck på många sätt – inte minst i form av ringaktning. Det vi fruktar förlöjligar vi och det är just den formen av rasism som främst drabbar just sydöst/östasiater. Våra ansikten, våra språk och vår förmodade mathållning är ständigt föremål för skämt.

De enda gångerna jag utsatts för direkt rashat har varit när skinnskallar skrikit åt mig att gulingar som jag inte hör hemma i deras land. I övrigt har det främst handlat om skojfriska skämt om mina ögon, min förmodade oförmåga att uttala vissa konsonanter, mina privata kroppsdelar som förmodas matcha mina ögons horisontella avvikelse och min förmodade kulinariskt färgade kärlek till mina katter.

Hatet mot det avvikande levereras inte bara i form av hatiska slagord; det maskerar sig som rationalitet och gömmer sig bakom en sköld av rimlighet. Människor som förmodas vara muslimer får därmed finna sig i att ses som potentiella islamistiska terrorister, människor med latinamerikanskt utseende stoppas i tullen då de antas vara knarkkurirer och icke-vita tonåringar ses som gängmedlemmar.

Nu har oturen kommit till människor som kan antas vara kineser och med hänvisning till att dessa mer än andra kan antas ha varit i närheten av smittohärdarna i Kina så anses det okej att på olika sätt utsätta dem för smaklösa skämt och direkt diskriminering, endast på basis av deras sydöst/östasiatiska yttre. Rimligheten.

Min önskan i detta läge är att folk insåg hur irrationell rädsla fungerar – självklart framstår den som högst rationell i stunden, till dess att kunskap kvävt fördomen. När hiv-viruset var en dödsdom var det inte bara homosexuella män som kopplades till hiv, utan även svarta. Apotekaren Amadou Jallow skriver i Läkemedelsvärlden om hur en sjukdom fick en färg. Är det dags igen?

Svarta anklagades för att ha överfört hiv-viruset från djurvärlden genom att ha ätit apkött – även värre antydningar florerade på skolgårdar i 80-talets Sverige – och det ledde till ytterligare legitimerad diskriminering av svarta inom både vård och tullstationer.

Vad gäller stigmatiseringen av homosexuella män vill jag påminna om hur bestörta många är i dag över hur de första hiv-smittade homosexuella männen behandlades; Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar väckte mycket starka reaktioner och indignation över dåtidens intolerans, hysteri och okunskap.

I dag tror jag att många köper att hiv-hysterin många gånger användes för att legitimera och maskera homofobi och rasism. Snälla, se parallellerna med det som sker nu. Till alla er som tillhör minoritetsgrupper som själva utsätts för grova generaliseringar riktar jag denna vädjan: snälla, fall inte för frestelsen att göra det samma mot andra.

Avslutningsvis skulle jag vilja uppmana alla med östasiatiskt/sydöstasiatiskt utseende att dokumentera och berätta om rasistiska påhopp. Om inte annat för att andra inte lär göra det. Inte sällan missar vi själva att upptäcka de ofta subtila påhoppen och grova generaliseringar vi utsätts för då vi själva är formade av, och vana vid, att bli betraktade som mindre mänskliga. Att vår omgivning i princip alltid missar det vi utsätts för och snarare är en del av den exkluderande och ofta exotifierande tillvaro vi lever i gör det inte lättare att få vår situation uppmärksammad.