Bild: jpresa @morguefile

När omloppsbanan bryts

2020-01-31 | Felicia Mulinari padlock

KULTUR/KÄRLEKSBREV

”Ni lärde mig att alla omloppsbanor går att bryta sig ur, att det alltid finns ett fönster som har bräckligare glas än andra, och att man kan hitta det om man följer ljuset av sin egen reflektion.” Felicia Mulinari skriver till Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil.

Över 1 200 personer har skrivit under ett upprop till stöd för Maimuna Abdollahi och Fatima Doubakil.

Kärleksbrev till två kamrater som lärde mig att vara människa

Jag sov ingenting i natt, om mitt språk låter slitet så är det kanske därför. Jag drömde mardrömmar om rasistiskt våld och när jag vaknade så befann jag mig fortfarande i den här verkligheten. Jag är avundsjuk på månen, som kan se Europa som den lilla partikel det är. Jag är avundsjuk på månen som får spendera sina dagar snurrandes runt solen istället för att snurra runt Europa.

Kära Maimuna och Fatima, ni är det närmaste månen jag känner, och ni reflekterar ett hopp som mildrar mina nätter, som avkräver mina dagar.

Jag skriver att ni är modiga, för det är ni, de modigaste. Ni lärde mig skillnaden mellan att hävda att man är en människa och att vara en. Men vilket val hade ni. Tiden tvingade er att vara modiga, för att tiden är två alternativ: att existera och att inte existera. Jag önskar att ni hade fått leva i en annan tid, där jag inte hade behövt skriva att ni var modiga för att ni inte hade behövt vara det.

Ni är så mycket annat också, smarta, roliga, kollektivister, drömmare. Ni är en måne, ni visar mig solen.

De kallar er extrema, det är inte konstigt. Ni har inte rätten att existera på era villkor, men ni gör det ändå, och ja det är extremt. Att leva. Att vi har överlevt. Att vi lever trots de rasistiska strukturer som önskar livet av oss.

Jag skriver det här brevet från Argentina, solen är torr och dammig och varje fotsteg jag tar i det dammiga aktualiserar minnen jag egentligen inte har, om de döda spökena som är staden, som är mig.

Hur ska jag kunna förklara för de döda att det fortfarande är USA som dikterar villkoren för Sydamerika?

Hur ska jag kunna förklara för de döda att det fortfarande är så att demokrati, när det är en brun människa som röstas fram kallas statskupp, kallas extremism?

Här är det IMF som har tagit solens roll, det finns ingen skugga, ingen plats bortom deras villkor.

Hur ska jag kunna tala med de döda när de är döda? Hur ska de döda kunna förklara för mig när de är döda?

De kallar er extrema, det är inte konstigt. Normalt är att vi inte är människor. Lagom är att vi inte är människor men att vi ibland tilldelas ett leende som om vi vore en och tacksamt och skyndsamt tar emot det.

Normaliteten är inte tyst. Det finns saker man kan säga inom normaliteten. Man kan säga jag är en människa. Man kan säga inte alla av oss är ickemänniskor. Vi kan kalla replikerna fönster. Vi kan kalla normaliteten det låsta utrymmet i vilket vi lever våra dagar, leker med våra barn, kysser de vi älskar, arbetar och nynnar.

Men vad händer om någon slår sönder ett fönster, med handen mot glaset, så att det flyger glassplitter och blod åt alla håll, och klättrar ut därifrån, för att försöka öppna den låsta dörren.

Det är extrema tilltag, sägs det. Ni är en måne säger jag.

Jag sov ingenting i natt, om mitt språk låter sömnigt så är det kanske därför. Jag drömde mardrömmar om rasistiskt våld och när jag vaknade så befann jag mig fortfarande i den här verkligheten.

I den här verkligheten där Europa fortfarande letar efter bomber bland våra barns blöjor och kaniner och när de inte hittar någon pekar på våra barn, och säger, vi har hittat beviset.

I den här verkligheten där Europa fortfarande drar av muslimska kvinnor deras kläder.

I den här verkligheten där Europa fortfarande straffar de muslimska kvinnor som vägrar snurra runt den som tafsar på dem.

Hur kan Europa ha mage att säga att någonting är extremt? Hur kan Europa ha hjärta att överhuvudtaget tala? Hjärtlösa Europa, maglösa Europa. Jag kan inte tala med dem döda. Vi är här för att du har tagit allt från oss. Och ändå är vi människor. Visst är det extremt.

I måndags var det Förintelsens minnesdag. Jag lyssnade på ett tal från en av mödrarna på Plaza de Mayo, en judisk tant, som förlorat sina morföräldrar i Förintelsen och sedan sitt barn under Argentinas militärdiktatur. Hon sa jag vet att allt kan hända igen.

Det är en fruktansvärt oextrem tid vi lever i. Det är en fruktansvärd normal tid vi lever i. Våra länder är fortfarande som godispåsar vita barn brottas om. Våra kroppar är fortfarande planeter tvingade att cirkulera runt Europa.

Men det finns månar. Ni finns. Ni lärde mig skillnaden mellan att hävda att man är en människa och att vara en. Ni lärde mig att alla omloppsbanor går att bryta sig ur, att det alltid finns ett fönster som har bräckligare glas än andra, och att man kan hitta det om man följer ljuset av sin egen reflektion.

Nu står era namn på spel, men inte bara era namn, utan hela himlavalvet. De har kastat ur er i rymden, stämplat er, förvisat er, förtalat er, och allt detta har det gjort för att ni inte ska kunna berätta för någon annan hur man tar sig ut ur det här syrefattiga rummet som är normaliteten, islamofobin, rasismen.

Genom att kalla er extrema bevakar de således alla som talar med er, med devisen att de då också är extrema. Det är inte ett skämt, även om de låter som det. Det är inte en dikt, det är det för fult för att vara.

Helst hade de velat utvisa er, våldföra sig mot er, göra er till ett varnande exempel på vad som händer när man slutar snurra runt Europa. Helst hade de velat lämna ut er till rymdens iskalla ensamhet.

Extremister. Det är inte skämt, även om det låter som det. De som kallar er extremister har makten att bestämma hur vi bor, hur vi arbetar, hur vi älskar. De kallar er extremister för att fortsätta behålla den makten. De har ägt den i femhundra år. Hjärtlösa Europa, maglösa Europa. Om vi har blod på våra händer så är det bara vårt eget.

Men det finns månar. Ni finns. Ni lärde mig skillnaden mellan att hävda att man är en människa och att vara en. Ni lärde mig att alla omloppsbanor går att bryta sig ur, att det alltid finns ett fönster som har bräckligare glas än andra, och att man kan hitta det om man följer ljuset av sin egen reflektion.

Nu står era namn på spel, nu står hela himlavalvet på spel. Och jag vill skriva att ni inte är ensamma, att vi håller er rygg, att vi drömmer era drömmar. Men mest av allt vill jag inspireras av er, jag vill hitta det där fönstret, som har lite tunnare glas än de andra, jag vill krossa glaset och ta mig ut, jag vill öppna upp dörren för andra. Jag vill bli en måne, jag vill veta att jag är en människa.

Tack.