Militaristerna måste möta motstånd!

2020-01-27 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Kraven på omställning växer – lokalt, regionalt och globalt. Men inte i politiken. I statsbudgeten för 2020 investeras det fem gånger mer i det militära försvaret än i klimat och miljö”, konstaterar Gudrun Schyman (Fi).

Gudrun Schyman är ledamot i Simrishamns kommunfullmäktige för Feministiskt initiativ, frilansfeminist och återkommande krönikör i Feministiskt perspektiv.

Folk och försvar har haft sin årliga övning på Högfjällshotellet i Sälen. Det är uppenbart att ministerbytet på utrikesdepartementet har stärkt militaristernas inflytande. Vad jag har förstått, efter att följt mediabevakningen från Sälen någorlunda, så tenderar den här årliga tillställningen att mer och mer bli en bekräftelsebastion för militaristerna. Och de tycks bli allt fler, inte minst inom politiken.

Tidigare hade Sverige en utrikesminister som, trots stora brister i den feministiska utrikespolitiken, inte minst när det gäller vapenexporten, ändå mäktade med att ifrågasätta försvarsministerns tolkning av hur allvarligt det militära hotet mot Sverige är. Nu har den rösten tystnat.

När försvarsberedningen, regeringens samrådsorgan med alla riksdagspartier, enhälligt (!) gav bilden av att ett väpnat angrepp mot Sverige inte längre kan uteslutas höll den tidigare utrikesministern, Margot Wallström, fast vid den gamla beskrivningen, det vill säga att ett enskilt militärt angrepp direkt mot Sverige är osannolikt. Margot Wallström var också oenig med försvarsminister Peter Hultqvist om huruvida Sverige borde ansluta sig till FN:s konvention mot kärnvapen, som i förlängningen handlar om hur de svenska banden med USA och Nato ska se ut.

Nu har Sverige fått en ny utrikesminister, Ann Linde, och enligt henne finns det ingen som helst anledning att ifrågasätta försvarsberedningens bedömning. Hon var tydlig i sitt anförande:

”Som försvarsberedningen konstaterar kan vi inte utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära maktmedel mot Sverige.”

Nu finns det alltså ingen i regeringen, och vad jag förstår inte heller någon i riksdagen, som håller emot militaristernas ständigt stegrande krav på mer resurser. Nu är det deras världsbild som styr och det får stora ekonomiska konsekvenser.

Med hänvisning till Rysslands invasion av Ukraina och den folkrättsvidriga annekteringen av Krim 2014, samt påstådda u-båtskränkningar och kränkt luftrum under samma tid, omformulerade försvarsberedningen 2015 hotbilden med påföljande krav om ny organisation och mer pengar. År 2025 ska anslaget vara uppe i 84 miljarder, vilket enligt Försvarsmakten ändå inte räcker. Man kräver 10 miljarder till.

Samtidigt. Det största säkerhetshotet vi har i dag är klimatkrisen. Den är akut. Den är här. Den är nu! Klimatkrisens konsekvenser, brist på mat, vatten och social service är starkt bidragande faktorer till att människor tvingas på flykt och att väpnade konflikter uppstår. Trots trovärdiga vetenskapliga rapporter som alla signalerar klimatlarm handlar fortfarande den etablerade säkerhetspolitiken främst om nationella yttre hot.

Larmrapporterna kring klimatet borde föra med sig en total omvärdering av vad det är vi ska syssla med och vad vi ska lägga pengar på. Kraven på omställning växer – lokalt, regionalt och globalt. Men inte i politiken. I statsbudgeten för 2020 investeras det fem gånger mer i det militära försvaret än i klimat och miljö!

I början av sommaren ska Sverige härbärgera en av de största militära övningarna någonsin – Aurora 2020. Det är dags att vi mobiliserar! Det handlar inte om pacifism. Det handlar om antimilitarism som svar på imperialism, nationalism och ett i grunden galet destruktivt patriarkalt tänkande.