Varför måste varenda penis på film vara enorm?

2020-01-21 | Li Kristjansdóttir padlock

KULTUR

Klart sevärd, anser Li Kristjansdottir om Konstepidemins utställning Body as playground, body as battleground, som hade vernissage i Göteborg i helgen och pågår i fyra veckor. Men hon saknade en djupare problematisering av makt.

Body as playground, body as battleground

Utställning på Konstepidemin i Göteborg 18 januari-2 februari 2020. Projektet genomförs i samarbete med Wift – Women in film and television och med stöd av Kulturrådet, Göteborg stad, Västra Götalandsregionen, ABF och Konstnärsnämnden.

Jag sitter intill ett äldre heteropar i en röd sammetssoffa och tittar på lesbisk porr, en grå lördag i januari. Runt omkring trängs en kulturmedveten skara i olika åldrar. Några barnvagnar, grånande män i sextioårsåldern, ett fåtal queers, svartklädda konstintresserade personer i trettioårsåldern.

På en projektorbild som täcker väggen i Konstepidemins minsta rum ligger en ung kvinna med särade ben och rånarluva. Hon är blond, smal och allmänt normsnygg. Hennes lika normsnygga lackbeklädda sexpartner är i färd att sätta tänger i hennes blygdläppar och bröstvårtor, varpå hon sticker en stilettklack i den undergivnas rödmålade mun.

”Hmm, en sko i munnen!” funderar paret intill mig och försöker tolka förloppet. Jag hinner tänka att The black glove av Maria Beatty från 1997 trots allt inte är lika våldsam som dagens så kallade mainstreamporr. Sedan tar den dominanta fram ett svart stearinljus i form av en penis som hon tänder och låter stearinen droppa ner i den öppna vaginan.

Något less på en uttjatad tematik (unga vackra nakna kvinnor som utsätts för sexuell smärta, oavsett om det rör sig om BDSM eller ej) går jag vidare till rummet där den New York-baserade konstnären Tessa Hughes-Freelands kortfilmer om frigörelse av så kallat kvinnlig sexualitet visas på skärmar i olika storlekar.

I Nymphomania från 1994 leker en ung, vit, smal, vitklädd fe i skogen. I buskarna står en djävul med gigantisk penis och runkar. Han springer ikapp och våldtar henne. Djävulens kön tränger igenom den spröda fens mage och lämnar ett blödande hål. Ett normativt narrativ med skevt perspektiv. Penisen, som efterhand förvandlas till en kniv, rör sig ut genom ett hål i kroppen istället för in. Djävulen håller fast hennes armar och kroppen blir passiv. För mig gestaltar filmen en sexualiserad våldtäkt, en tolkning som Hughes-Freeland sedermera beskriver som helt felaktig. För henne handlar filmen om humor och erotik.

Plötsligt förstår jag konstnären som valt att hoppa av projektet när hon fått kännedom om Freelands verk. ”Hon ansåg dem vara för reproducerande av patriarkala föreställningar kring sex,” förklarar kuratorn. Konstens syfte måste inte vara subversivt, men då verken gång efter annan tillskrivs begrepp som ”kontroversiellt” är det inte utan att jag undrar på vilket sätt det är radikalt att låta en spröd kvinnofigur bli infångad och påsatt av en megapenis.

I utställningens tredje rum visas Dirty diaries, femton korta feministiska porrfilmer. I Skin av Elin Magnusson möter vi än en gång standardiserade smala kroppar. Min vän påpekar att fokus ligger på att tillfredsställa fittbäraren och att det gör filmen feministisk. Men varför måste varenda penis på film vara enorm? När är vi redo för en liten snopp i pornografiska sammanhang?

Äckligt och intressant

Jag går ut i minglet, tar ett glas vin, återvänder till porrtittandet i det mörklagda rummet med röda puffar på golvet. Jag är inte redo för en röd, lackig puff, utan sätter mig stelt på en hård plaststol. I nästa film, Fruitcake av Sara Kaaman och Ester Martin Bergsmark, möter vi en höggravid person iförd strap-on. Kaaman låter Bergsmark suga av dildon som hen juckar in och ut ur dennes mun. De mjölkstinna brösten daskar Bergsmark i ansiktet.

Barnmorskans ömma ord kommer till mig: ”Nu har du börjat producera din babys första mat.” Mitt barn är nu fem månader. Instinktivt vill jag åka raka vägen hem till honom och pappan som lagar middag och tvättar. Vända bort blicken. Den inre rösten, oroväckande lik min mammas: Nu har det faktiskt gått för långt! Radikal på Ebba Bush Thor-manér.

Jag tvingar mig att titta vidare på den svällande kroppen och ägaren som runkar av plastpenisen medan hen rycker i Bergsmarks hår. Det här är kontroversiellt. Ett spel med sexualitet, erotik, kön. Ett fuck-you-finger åt så många maktstrukturer. Skändande av det allra heligaste. Maktövertagande. Anspråk på att äga kroppen, trots en tillfällig inneboende.

Friheten till sexualitet, perspektiv som inte handlar om att tillfredsställa den som tänder på gravida kroppar. Min väninnas ord på krogen här om dagen: ”Vem fan vill ligga med en supergravid person?” Min egen postgravida kroppspanik. Så fruktansvärt provocerande. Så äckligt. Så intressant. En ovanlig rörelse bortom den manliga blicken.

Fri vilja

Utställningen pågår i fyra veckor och är helt klart sevärd, men för egen del befläckades upplevelsen något av panelsamtalet mellan utställningens curator Johanna St Michaels och Tessa Hughes-Freeland. The black glove beskrevs upprepade gånger som en vacker och kärleksfull skildring av samtycke.

Tessa Hughes-Freeland gav uttryck för att prostitution bör vara lagligt, i syfte att undvika att frustrerade människor begår brott. Hon föreslog termen ”explicit sex” som en konkurrent till ”porn”, men var noggrann med att understryka att all medverkan ska ske av fri vilja.

Jag saknade djupare problematisering av makt. Vad är fri vilja? Existerar en utomdiskursiv kvinnlig sexualitet, möjlig att frigöra? Vad skulle den vara konstruerad av i så fall? Jag erinrar mig the sex wars från det sena 70-talet som vi läste om i Genusvetenskap A. Dessvärre kändes samtalet lika föråldrat.