Fasta jobb och kollegors stöd förenar historiska #metoo-gräv

2020-01-10 | Christin Sandberg padlock

KULTUR

Varken kultstatus, makt eller pengar kunde längre skydda Harvey Weinstein eller Jean-Claude Arnauld när numera prisbelönta avslöjanden om sexuella övergrepp väl hade publicerats. Jodi Kantor, Megan Twohey och Matilda Gustavsson lämnar inte ett uns av tvivel enligt Christin Sandberg, som läst deras detaljerade redogörelser för det metodiska arbetet bakom.

Klubben

Av Matilda Gustavsson

Albert Bonniers förlag

She said

Jodi Kantor och Megan Twohey

Bloomsbury publishing (UK)

Rovdjuret (originaltitel Untouchable)

Dokumentär av Ursula Macfarlane

I måndags inleddes en rättegång mot den tidigare stjärnproducenten Harvey Weinstein i New York. Han åtalas bland annat för att ha våldtagit en kvinna på ett hotellrum på Manhattan år 2013 och för att ha tvingat en kvinna till oralsex år 2006.

Samtidigt som rättegången inleddes framkom att Weinstein även har åtalats i Los Angeles. Brotten: att ha våldtagit en kvinna och utsatt en annan kvinna för sexuellt övergrepp år 2013. Sammanlagt har brott mot ytterligare sex offer för Weinstein utretts av distriktsåklagaren. I New York handlar det om fem åtalspunkter.

Bakom dessa fall finns sammanlagt 80 kvinnor, som alla har anklagat Weinstein för att ha utsatt dem för olika sexualbrott vid olika tidpunkter under 40 års tid. Själv nekar han till att ha haft sex utan samtycke med någon av de berörda kvinnorna.

I boken She said skriven av de undersökande journalisterna Jodi Kantor och Megan Twohey på The New York Times (NYT) får vi veta hur arbetet som ledde fram till åtalen mot Weinstein en gång började och blev startskott för hela #metoo-vågen. En hashtagg som användes för första gången 2006 av Tarana Burke. Efter publiceringen av NYT-artikeln den 5 oktober 2017 uppmanade skådespelerskan Alyssa Milano alla kvinnor som också ofredats sexuellt att svara #metoo i en tweet.

I slutet av förra året utkom också Klubben, där Matilda Gustavsson, reporter på Dagens nyheter, kartlägger arbetet som ledde fram till artikeln där 18 kvinnor vittnade om att ha utsatts för sexuella övergrepp av ”kulturprofilen”. Artikeln publicerades den 21 november. Kulturprofilen skulle senare identifieras som Jean-Claude Arnault, delägare och ansvarig för kulturscenen Forum i Stockholm. Forum hade nära kopplingar till Svenska akademien, bland annat genom den andra delägaren, poeten och tidigare akademiledamoten Katarina Frostensson, som är gift med Arnault. Artikeln blev upprinnelsen till en kris i Svenska akademien och inställt nobelpris i litteratur. Jean-Claude Arnault dömdes till två års fängelse för våldtäkt. Sedan strax före jul avtjänar han straffet med fotboja i sitt hem.

Kultstatus, makt och pengar

Det undersökande journalistiska arbete som dokumenteras både i Klubben och She said är beundransvärt. Och det kan sammanfattas med tre ord: enträget, metodiskt och motarbetat. Framför allt möjliggjordes de här historiska publiceringarna av två avgörande faktorer: tillsvidareanställda journalister med tillgång till resurser samt stöttande kollegor. Inte minst beskriver Kantor och Twohey stödet och uppbackningen från kollegan Rebecca Corbett, som leder tidningens avdelning för grävande journalistik, som avgörande för att de klarade att ro i land artikeln. Matilda Gustavsson nämner DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman som ett viktigt, uppmuntrande stöd.

För det var mycket som hängde löst i de båda utredningarna från början till slut. Hur skulle de hitta kvinnorna som utsatts? Hur skulle de få dem att berätta om vad som hänt? Att få de utsatta kvinnorna att bryta tystnaden var i båda fallen en förutsättning för publicering. Likaså att de var många. För att kunna visa på ett mönster. En effekt som i sin tur multiplicerades mångfalt av vittnesmålen under #metoo i sociala medier. Men för en trovärdig berättelse krävdes att alla uppgifter som kvinnorna lämnade kunde bekräftas.

För att göra det har Kantor och Twohey, liksom Gustavsson, skickligt tagit stöd i dagboksanteckningar, närstående och vänner till de utsatta som kunnat vittna om vad de kände till, patient- och terapijournaler samt juridiska dokument och finansiella rapporter. Genom att vara många ville de drabbade kvinnorna tillsammans visa hur omgivningen, och vad de kallar systemet, bidragit till att övergreppen kunnat fortgå. Trots misstankar, rykten och varningar om sexuella anspelningar och trakasserier – tydliga tecken på gränsöverskridande beteende – som pågick till och med i offentligheten kunde övergreppen fortsätta under decennier.

Hur kunde det fortgå så länge? Kultstatus, makt och pengar är första delen av svaret som ges. Framför allt i dokumentären Rovdjuret skildras inledningsvis Weinsteins liv och framgångar inom independent-filmbranschen som något som alla ville vara en del av. Till varje pris. I alla fall framställs det så till en början. Samma sak skildras i Klubben, där Forum beskrivs som platsen alla konstnärer ville vara en del av. Särskilt inledningsvis i karriären. Många av Svenska akademiens ledamöter har framträtt på Forum. Men ju mer ingående vittnesmålen från tidigare medarbetare blir, framkommer det hur gränslös, aggressiv och hänsynslös Harvey Weinstein var både mot män och kvinnor. Han kunde explodera när som helst. Även Jean-Claude Arnault beskrivs som labil.

I utbyte mot tystnad

Övergreppen på kvinnor var mer systematiska. Weinstein arrangerade privata möten till frukost, sent på kvällen eller strax innan en middag i stängda utrymmen med förevändning att han ville prata jobb och framtida gemensamma filmprojekt. Istället öppnade han inte sällan dörren naken. De flesta kvinnor var i 20-årsåldern när Weinstein utsatte dem. En del var anställda på filmbolaget Miramax andra var skådespelerskor i början av sin karriär.

Även Jean-Claude Arnault sökte sig oftast till unga kvinnor, varav en del var praktikanter eller anställda på Forum eller lovande författare och konstnärer på väg uppåt i sin karriär. Båda använde sig av hot om förstörda karriärer och hot om våld för att tvinga till sig sexuella tjänster och för att tysta kvinnorna efter övergreppen. Men det räckte inte.

I Weinstein-fallet var det dessutom en företagskultur och inte minst ett rättssystem som möjliggjorde tystnadskulturen och än i dag i stort hämmar den förändring som behövs. NYT-journalisterna kunde bevisa att Weinstein i minst åtta fall betalat ut miljonbelopp till kvinnor i utbyte mot tystnad på livstid.

De skriver att även stjärnadvokaten Gloria Allred och hennes dotter Lisa Bloom, som båda gjort sig kända som kvinnorättsadvokater, bidragit till att tysta vittnen genom att förespråka och övertala kvinnorna till att ingå uppgörelser med stora pengabelopp i gengäld mot deras löften om att inte berätta om det som hänt. Inte ens till sina terapeuter om de inte kunde säkerställa att de i sin tur höll uppgifterna konfidentiella.

Kantor och Twohey beskriver också hur Weinstein inför publiceringen av deras artikel i oktober 2017 i princip lade alla sina pengar på de dyraste advokaterna och säkerhetsfirmorna för att de skulle hjälpa honom att stoppa publiceringen.

De riktiga offren

Båda förövarna ser sig som outsiders. På samma sätt beskriver också Horace Engdahl, ledamot av Svenska akademien och nära vän till Jean-Claude Arnault, sig själv, i en intervju med Matilda Gustavsson. Intervjun pågår över fyra timmar och beskrivs i princip som en monolog från Engdahls sida. Enligt Engdahl och Katarina Frostensson var anklagelserna som ledde till en fällande dom för våldtäkt mot Arnault en illasinnad komplott, styrd av feminister. De är offren.

Matilda Gustavsson vet inte hur hon ska reagera på detta uttalande, eftersom det är hon som fått idén att undersöka Arnault och Forum och rott iland jobbet på egen hand. De riktiga offren, kvinnorna, har fått betala ett högt pris genom att vittna offentligt. Men flera av dem vittnar också om hur de fått upprättelse och styrka av att tillsammans med så många andra äntligen prata om något som de burit på, som tyngt dem och påverkat deras liv ur så många aspekter under tiotals år. Samtidigt som det fått konsekvenser.

Det visar Kantor och Twohey genom att bjuda in flera tongivande vittnen från #metoo-perioden till en gemensam träff hemma hos skådespelerskan Gwyneth Paltrow för att följa upp kvinnornas liv en tid efter allt började. Det sker vid en tidpunkt då en del ser en backlash för #metoo på flera håll runt om i världen.

Det är intressant att det blev just Harvey Weinstein och Jean-Claude Arnault som föll och blev startskottet för den vulkaniska #metoo-rörelsen. Ingen av dem var ju egentligen särskilt kända hos allmänheten, som de tre författarna påpekar. Men de var kultförklarade män inom sina världar.

Lämnar inga tvivel

Strax innan jul släpptes Arnault ur fängelset med fotboja. Weinstein kan få upp till 28 års fängelse för de nya brotten han anklagas för vid en fällande dom.

Däremot kunde psykologiprofessorn Christine Blasey Fords vittnesmål mot Brett Kavanaugh inte förhindra att han valdes in i USA:s högsta domstol. Vägen fram till att Ford berättade om våldtäktsförsöket mot henne framför senaten och miljoner amerikanska tv-tittare är dock en viktig komponent i Kantor och Twoheys bok She said.

Ford hade aldrig för avsikt att komma fram offentligt med sina anklagelser utan kände en stark medborgerlig plikt att informera valkommittén om att deras kandidat en gång försökt våldta henne under studieåren. När hon efter påtryckningar lade fram sitt vittnesmål offentligt gjorde hon det trots att alla visste att Kavanaugh ändå skulle väljas in av republikanerna, som hade majoritet att rösta in sin egen kandidat. Tre månader efteråt hade hon fortfarande inte kunnat gå tillbaka till sitt arbete på grund av alla hot hon fick motta.

Men det handlar inte om enskilda män.

Som Kantor och Twohey skriver: ”sexualbrott som pågår i det tysta förhindrar framsteg” både hos de individer det drabbar, men också i hela samhället. Avgörande för båda avslöjandena var de första kvinnorna som trädde fram och vittnade. ”Vilket mod, vi står alla i tacksamhetsskuld till dem”, menar författarna.

Vi läsare kan vara tacksamma för att de, i sin tur, har dokumenterat arbetet i minsta detalj och svart på vitt visar hur genuint, professionellt och sanningsenligt materialet är. Inte ett uns av tvivel lämnar de efter sig.